Sagans riksbildning

[Västgöten]

Anders och sweon
Jag läste skarvigt. Det var inte Anders som diskuterade ärkebiskopen. Jag ber om ursäkt.

[Västgöten]

Carl Thomas
Det är mycket som jag instämmer i av det du skriver.

[Carl Thomas]

Jag tror, på lite lösa grunder, att vi hade ett "folknamn" på oss själva under mycket lång tid. Det namnet kan ha vait Sviar, eller Svioner... Ett namn som senare var grunden till namnet Svitjod som växte fram under vikingatid.

Detta folknamn, Sviar, var det som höll oss samman över gränserna. Vi hade samma kultur, samma historia, samma sagor, samma sägner, samma religion, samma språk, samma rättssystem, samma begravningssätt osv i alla Land - med mycket få variationer.

Vi var så lika i allt att trots att vi har letat eter skillnader i några sekler har vi inte hittat någonting som skiljer oss åt i någon höre grad. Vi var 99 procent lika, gifta över Landgränser, ägde gods och gårdar i flera olika Land, osv. Än idag försöker en del människor hitta skillnader - istället för att bygga på att vi var 99 procent lika.

Vi har aldrig haft krig mellan Landen. Vi har haft nya uppror och maktkamper samt stridigheter mellan stormän. Vi försökte samarbeta över gränserna, löste våra problem på tingen - och vi försökte skapa unioner mellan Landen med början under vikingatid - som jag ser det.

I slutet av vikingatid dyker namnet Svitjod fram. Jag tror att Svitjod var namnet på en union mellan Mälardalen och dåvarande VG - och Olof Skötkonung blev denna unions överhuvud - eller Kung.
Unionen höll inte, Mälardalen drog sig ur i brytningstiden mellan hedendom oxh kristendom. Men unionstanken levde vidare - och under 1100 talet gick VG, ÖG, Värmland, Dalsland, delar av Småland ihop under samma kung, Nös byggdes som Kungaborg.

Jag tror att samma sak hände i Mälardalen, Landen i Mälardalen gick samman under 1 kung - och unionstanken levde vidare på båda platserna. Allt detta skedde, vad jag kan se, fredligt och utan krig. Man kommunicerade, diskuterade, kanske röstade osv - men mål att bilda ett rike under 1 kung - men man nådde inte riktigt fram till målet.

Under denna tid växte sig kyrkan stark i alla Land. Man gick från hedendom till kristendom. Religionsbytet enade folket mer - och kyrkan sågs som ytterligare en sak man hade gemensamt - och man ville kyrkans bästa.

Kyrkan vill bygga på sin yttersta gräns mot hedendomen. Denna gräns låg i Mälardalen - och där cille kyrkan manifestera sig med en Domkyrka. Det accepterades av Kungarna och tingen. Något enat rike fanns inte vid denna tid - men alla stormän var släkt med vandra ochnalla samarbetade med varandra - unionstanken och målet att bilda ett rike under 1 kung levde vidare för att förverkligas under 1200 talet, då med hjälp av lite våld...

Ungefär så ser jag utvecklingen

Thomas

[Västgöten]

Din bild är kanske lite för ljus. Kanske var det helt enkelt trycket utifrån som tvingade oss att försöka leva sams. Här i västsverige kunde vi lika gärna ha blivit norrmön, bortsett då från Mark och Kinds härader som tidvis var mer eller mindre danska.

[Carl Thomas]

Västgöten,

Visst, jag har inte gått in på alla detaljer om orsaker det fanns säkert ett tryck utifrån och säkert inre tryck också av olika slag, inte minst att bevara religionen - och ta emot en ny religion.

Det är ingen idealbild jag målar upp - men det kanske låter så när jag skriver. Som jag sagt tidigare tror jag att erfarenheterna av våld och hot ledde fram till att tingen kom till. Men, skriver jag så blir det genast motstånd eftersom vi oftast diskuterar svart/vitt. då målas ett skräckscenario upp som motbild - och så tror jag inte heller att det var

Vi har en bild av att det fanns stora krigare och kämpar och en krigarkultur - och det kan ha funnits. men jag tror mer på orsaken att detta fanns var att försvara tinget och att beslut togs av folket - än att vi regelbundet krigade inbördes. Den bild jag försöker måla upp är en ganska fredlig tid, utan inbördeskrig - men med mindre inbördes maktkamper. Mord, överfall, våldtäkter osv fanns i samhället naturligtvis - men man försökte ta dessa händelser till tinget i de flesta fall. Kriminalitet fanns då liksom nu naturligtvis

Saker och ting händer oftast inte beroende på en enda sak. Det är en kombination av saker som bildar en kedja av händelser som leder framåt - eller bakåt i ett samhälle, en flygplanskrasch eller att en motor skär.

1800 tals romantiken ledde fram till stora kämpar, väldiga krigare och erövringar och vikingatiden lyftes fram enormt. jag tror att denna bild är fel och att vikingatiden var en skeende i vår kultur och i vårt samhälle som passade in i en brytningstid när vi hade överskott av medborgare, en ny religion började sprida sig - och vi upptäckte att våra skepp var enormt användbara och sjösäkra även på haven - samt det gick att skaffa sig rikedom snabbt. Rövarkulturen ändrades ganska snabbt till handel som sedan dominerade vikingatiden. Människorna kom ut rikare ur vikingatiden än de var när vikingatiden började - inte enbart på rikedom - vi hade även lärt oss väldigt mycket - och så gick vi in i medeltiden med den kunskapen.

Thomas

[Starkodder]

Västgöten,

Visst, jag har inte gått in på alla detaljer om orsaker det fanns säkert ett tryck utifrån och säkert inre tryck också av olika slag, inte minst att bevara religionen - och ta emot en ny religion.

Det är ingen idealbild jag målar upp - men det kanske låter så när jag skriver. Som jag sagt tidigare tror jag att erfarenheterna av våld och hot ledde fram till att tingen kom till. Men, skriver jag så blir det genast motstånd eftersom vi oftast diskuterar svart/vitt. då målas ett skräckscenario upp som motbild - och så tror jag inte heller att det var

Vi har en bild av att det fanns stora krigare och kämpar och en krigarkultur - och det kan ha funnits. men jag tror mer på orsaken att detta fanns var att försvara tinget och att beslut togs av folket - än att vi regelbundet krigade inbördes. Den bild jag försöker måla upp är en ganska fredlig tid, utan inbördeskrig - men med mindre inbördes maktkamper. Mord, överfall, våldtäkter osv fanns i samhället naturligtvis - men man försökte ta dessa händelser till tinget i de flesta fall. Kriminalitet fanns då liksom nu naturligtvis

Saker och ting händer oftast inte beroende på en enda sak. Det är en kombination av saker som bildar en kedja av händelser som leder framåt - eller bakåt i ett samhälle, en flygplanskrasch eller att en motor skär.

1800 tals romantiken ledde fram till stora kämpar, väldiga krigare och erövringar och vikingatiden lyftes fram enormt. jag tror att denna bild är fel och att vikingatiden var en skeende i vår kultur och i vårt samhälle som passade in i en brytningstid när vi hade överskott av medborgare, en ny religion började sprida sig - och vi upptäckte att våra skepp var enormt användbara och sjösäkra även på haven - samt det gick att skaffa sig rikedom snabbt. Rövarkulturen ändrades ganska snabbt till handel som sedan dominerade vikingatiden. Människorna kom ut rikare ur vikingatiden än de var när vikingatiden började - inte enbart på rikedom - vi hade även lärt oss väldigt mycket - och så gick vi in i medeltiden med den kunskapen.

Thomas

Det där är jag skeptisk till. Klart att det fanns större och mindre stridigheter mellan folken i Skandinavien under hela järnåldern. Sagorna och arkeologin bekräftar bilden. Inte minst alla krigsofferfynd.

[Västgöten]

Carl Thomas

Dagens historiker lider inte mycket av 1800-talsromantiken. Det finns ofta mer av den i debatter som denna.
Men självklart var det blodiga motsättningar på sagotiden precis som det varit senare. Det är ju bara en bråkdel av alla strider som blivit omnämnda i bevarade källor.
Till det mörkligaste hör att vikingatiden fortfarande framstår som en hjältarnas tid när det handlar om mördare, plundrare och våldtäktsmön.

[Starkodder]

En kombination av hederskultur, hämndkrav, alkohol och testosteron brukar ofta vara en anledning till stridigheter. Löften om stordåd inför gruppen manliga åhörare efter tre stop mjöd en sen kväll, då är det svårt att dra sig undan efteråt om man inte vill förlora ansiktet som alfahanne.

[karlfredrik]

Vikingatiden hade ju även handelsmän, hantverkare, bönder, fiskare med mera, alla var inte krigare och våldsmän.

[Västgöten]

karlfredrik
Helt riktigt, men det är ju de våldsamma vikingarna som blivit berömda. Pinsamt nog kan vi inte ett enda namn på de genier som byggde de fantastiska skeppen som bar ut nordborna över en stor del av världen. Över dem borde finnas stora monument resta.