Spännande tråd det här. Det har referats till Snorre här och var - inte minst i de olika GU narrativ som diskuteras. Vad många verkar glömma är att Snorre skrev skönlitteratur och som författare till sådan var han en av litterturhistoriens allra största. Vi läser ju än idag hans texter utan problem och de är extremt medryckande.
Många säger att hans texter om det gamla Sverige och Uppsala har hög sanningshalt därför att han bör ha fått information från Eskil Magnusson. Jag tvivlar. Eskil Magnusson förefaller ha varit en mycket visionär jurist/lagman/politiker men som historiker imponerar han inte. Snorre å sin sida kom från Island och från en mycket intellektuell miljö. Detta är viktigt - Island betyder relativ materiell fattigdom. De största gårdar var med kontinentala mått mätt ganska små och usla. Men på bildningsidan fattates intet. Mannen var därmed inte van vid stora imponerande byggnadsverk men var fullständigt hemma i den internationella intellektuella världen med allt vad det innebar (skolastik, latin, filosofi osv) och dessutom mycket kunnig om det nordiska. Där fanns under denna tid en internationell trend att förhärliga förfäderna och genom att göra det var han hypermodern.
Så anta att han befinner sig i VG hos Eskil och börjar ställa frågor:
"Sveakungarna härstammar från Oden eller hur?"
"Ja det är känt - så är det. Vi också faktiskt!"
"Var Oden demon eller människa?"
"Människa får man hoppas


"Och templet i Uppsala?"
"Jag vet inte så säkert. Det var ju väldigt lång tid sedan. Men Uppsala är spännande. Du borde åka dit. Där finns säkert några gamlingar som vet mer än jag."
"Kan vi rida dit?"
"Absolut! Jag behöver i vilket fall träffa ärkebiskopen".
Dom reser dit och hela gamla Uppsala´s monumentalitet överväldigar Snorre från Island. Här är ju helt klart den plats där Oden från Asien slog sig ner. Det ser man ju!