Etymologiskt ursprung för den

Här kan du diskutera språkhistoria, ortsnamn och liknande.
tomte
Inlägg: 21
Blev medlem: 12 september 2015, 07:19

Etymologiskt ursprung för den

Inläggav tomte » 30 november 2017, 14:21

På Wiktionnary (engelska) står det om om etymologi för ordet "den": "From Old Swedish þæn, accusative of sā(r), from Old Norse , from Proto-Germanic *sa, from Proto-Indo-European *." Men har formen þæn verkligen samma etymologiska ursprung som sin nominativa motsvarighet sā(r)? Är det inte snarare fråga om så kallad grammatisk suppletion, samma företeelse som gör att vi t.ex. som pluralform för liten använder små, som har ett helt annat etymologiskt ursprung än liten?

Om þæn verkligen ursprungligen är bildat från samma rot som sā(r), hur har det då gått till när ackusativen m.fl. former fått annan initialkonsonant än nominativen?

Om jag har rätt i att det handlar om suppletion (skilda etymologiska ursprung för former av ett och samma lexem), vet någon mer om ursprunget för þæn i urgermanska och bakåt?

Siskan
Inlägg: 5
Blev medlem: 27 juli 2015, 20:11

Re: Etymologiskt ursprung för den

Inläggav Siskan » 30 november 2017, 15:13

Inte mitt område, men en möjligen intressant iaktagelse är att engelskans "the" blir "za" när det transkriberas (fonetiskt) till japanska som dock har ett begränsat antal ljud. Men det hade exempelvis gått att säga "de" med kort vokal som i svenskans "dessa". Eller "ze" för den delen.

Ephraim
Inlägg: 43
Blev medlem: 13 maj 2015, 22:46

Inläggav Ephraim » 1 december 2017, 18:41

Det är i princip en form av suppletion, vi kan i alla fall inte med någon säkerhet säga att formerna skulle komma från samma rot.

Men växlingen är väldigt gammal, den fanns redan i urindoeuropeiskan. Den finns väl bevarad i grekiskan och sanskrit. Jämför:

Maskulinum nominativ singularis:
PIE *só, gr. (ho), skt sas, tas, PG *sa, is

Femininum nominativ singularis:
PIE *séh₂, gr. (hē), skt sā, tā, PG *sō, is

Neutrum nominativ singularis:
PIE *tód, gr. τό (tó), skt tat, PG *þat, is þat

Maskulinum ackusativ singularis:
PIE *tóm, gr. τόν (ton), skt tam, PG *þanǭ, is þann

PIE = rekonstruerad urindoeuropeiska (protoindoeuropeiska)
PG = rekonstruerad urgermanska (protogermanska)
gr = forngrekiska
skt = sanskrit
is = fornisländska
fsv = fornsvenska

Notera att initialt *s framför vokal regelbundet blir h i grekiskan, och att *t regelbundet blir *þ i germanska språk.

Se:
https://en.wiktionary.org/wiki/Reconstr ... uropean/só
https://en.wiktionary.org/wiki/ὁ#Ancient_Greek
https://en.wiktionary.org/wiki/Reconstr ... ermanic/sa
https://en.wiktionary.org/wiki/sá#Old_Norse
https://en.wikipedia.org/wiki/Proto-Ind ... e_pronouns
https://en.wikipedia.org/wiki/Grammar_o ... eterminers

S-formen finns alltså framförallt i de maskulina- och feminina nominativ-singularformerna. I nominativ pluralis finns en liten variation, germanska och sanskrit har t-former för alla genus medan grekiskan har s-former för maskulinum och femininum. Neutrum har dock enbart t-former. Maskulinum och femininum har också t-former i alla andra kasus än nominativ. Sanskrit verkar också ha t-former även för nominativ singularis, jag vet inte om de skiljer sig i användning från s-formerna.

Vad växlingen beror på kan vi mest spekulera om. Vissa tänker sig att det är ett fall av äkta suppletion, där två ursprungliga pronomen har slagits samman i ett paradigm. Det är kanske ett s-pronomen för animata (levande eller mänskliga) referenter, och ett t-pronomen för inanimata.

Det kan också vara en väldigt gammal ljudförändring, i förurindoeuropeisk tid. Det finns en del som tyder på att urindoeuropeiskan genomgått ljudförändringen *t > *s under vissa omständigheter, så det är möjligt att så är fallet för detta pronomen också.

Ephraim
Inlägg: 43
Blev medlem: 13 maj 2015, 22:46

Re: Etymologiskt ursprung för den

Inläggav Ephraim » 1 december 2017, 19:52

Det är inte bara rotväxlingen mellan *s/t som är intressant, utan också ändelserna.

Om man är bekant med de grundläggande ljudförändringarna mellan PIE och PG, och vidare i de germanska språken, är de germanska nominativ singularformerna i förra inlägget enkla att förklara. Det är vad vi förväntar oss vid jämförelse med andra indoeuropeiska språk. Den runsvenska och tidiga fornsvenska maskulina nominativformen sāʀ eller sār är uppenbart i analogi med andra pronomen, adjektiv och substantiv med den ändelsen. Formen utan -ʀ/r är den ursprungliga.

Den maskulina ackusativformen (PG *þanǭ, is þann, fsv þæn) är svårare att förklara. Grekiska och sanskrit har helt enkelt τόν respektive tam, där -n och -m är den vanliga ackusativändelsen som vi hittar på substantiv, adjektiv och pronomen. Jämför PIE *h₁éḱwom ‘häst’ (ackusativ singularis), PG *ehwą, gr ἵππον (hippon), skt aśvam, lat equum.

Donald Ringe förklarar den germanska ändelsen som att den har utökats med en partikel *-ǭ av okänt ursprung, vilket ju inte gör saken så väldigt mycket klarare. I Ringes rekonstruktion blev PIE *m i slutet av ord blev till *n i förurgermanska eller tidig urgermanska, precis som i grekiskan. I sen urgermansk tid tappades sedan *n i slutet av ord, men det lämnade kvar nasala vokaler, som vi skriver med en svans (ogonek) under vokalen: ą, ǭ etc.

Så utvecklingen kan ha varit något i stil med denna:
PIE *tom > *tam > *tan > *þan + -ōn > *þanǭ
Utan partikeln hade vi väntas oss *þan > *þą.

Det fanns en liten klass med pronomen i PIE som verkar ha böjts på ungefär samma sätt som *so (fast inte helt), och de germanska språken har sedan utvidgat det böjningsmönstret både till fler pronomen och till den starka adjektivböjningen. Den fornsvenska maskulina ackusativändelsen -an för adjektiv är alltså lånad från bland annat detta pronomen.

Varför isländska þann och fornsvenska þæn har långt n vet jag inte riktigt. Detta syns inte i stavningen i fornsvenska eftersom konsonanter inte dubbeltecknas i slutet av ord, men jag tror att n-et var långt.

heimlaga
Inlägg: 71
Blev medlem: 31 augusti 2016, 11:16

Re: Etymologiskt ursprung för den

Inläggav heimlaga » 21 december 2017, 21:47

Jag vet inte om det här har något intresse i sammanhanget men på min finlandssvenska dialekt blir det såhär och jag vet inte om någon i Sverige har ackusativformen kvar i dagligt tal på svenska:

Maskulinum ental: Han
Ackusativ: Tan
"den här" blir: Hanje

Femininum ental: Hon
Ackusativ: Ton
"den här" blir: Honje

Neutrum singularis: He
Ackusativ: Ti
"det här" blir: Heje

Flertal: Ti (eller di)
Ackusativ: Ti (eller di)
"de här" blir: Teije

Jag kan inte språkvetarspråkets alla termer men jag tror det blev begripligt.


Återgå till "Språk"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster

cron