Sagans riksbildning

[Starkodder]

Med din tolkning omfattar Suehans hela Skandinavien. Utom Daner och Heruler. Varför är inte de med?

[Kungsune]

Engelska och tyska översättningar av latinska texter om Sverige ger en annan bild än svenska eftersom de utländska översättarna inte är inlästa på svensk historia. Därför har de ingen press att vränga översättningarna i samma utsträckning. Det är verkligen tydligt om man bara vill se det. Det betyder ju inte att de svenska språkvetarna är sämre. De har bara svårare att frigöra sig från förförståelsen i just denna fråga.

[Starkodder]

Engelska och tyska översättningar av latinska texter om Sverige ger en annan bild än svenska eftersom de utländska översättarna inte är inlästa på svensk historia. Därför har de ingen press att vränga översättningarna i samma utsträckning. Det är verkligen tydligt om man bara vill se det. Det betyder ju inte att de svenska språkvetarna är sämre. De har bara svårare att frigöra sig från förförståelsen i just denna fråga.

Eller så har översättarna inga förutfattade meningar om svensk historia, vilket denna hemmasnickrade tolkning som definierar alla skandinaviska stammar minus några få som Suehans sannerligen har. Som man frågar får man svar.

[Kungsune]

Starkodder. Jordanes talar om tre distinkta gens på skandinaviska ön (halvön) suehans är det gens som är i hans fokus antagligen eftersom det innehåller gothi. När Jordanes kategoriserar gens skiljer han på hur de livnär sig. Suehans har hästar och jordbruk vilket fennae inte har. Förenklat så är de som bor på skandinaviska halvön med bondekultur suehans. Enligt tacitus tillhör suiones på samma ställe den större grupperingen av germaner som kallas sueber. Att Dani ställs vid sidan är då inte konstigt.

[Kungsune]

Menar du att tyska och engelska översättare med flit feltolkar översättningar medan svenska översättare är helt ointresserade av svensk historia?

[Yngwe]

Med din tolkning omfattar Suehans hela Skandinavien. Utom Daner och Heruler. Varför är inte de med?

Huruvida herulerna inkluderades i Suehans eller inte säger Jordanes inget om. Varför dani bara är av samma stirpe har jag ingen aning om. Men den frågeställningen bygger utan tvekan på en förutfattad mening om hur man tycker det borde vara. Och det är ju ett av de stora problemen när man tolkar texter, man tror sig redan veta vad som kan stå skrivet.

[Starkodder]

Med din tolkning omfattar Suehans hela Skandinavien. Utom Daner och Heruler. Varför är inte de med?

Huruvida herulerna inkluderades i Suehans eller inte säger Jordanes inget om. Varför dani bara är av samma stirpe har jag ingen aning om. Men den frågeställningen bygger utan tvekan på en förutfattad mening om hur man tycker det borde vara. Och det är ju ett av de stora problemen när man tolkar texter, man tror sig redan veta vad som kan stå skrivet.

Lycka till Yngwe med att föra ut teorin om Svearna som omfattande hela den Skandinaviska halvön på 500-talet. Ser fram emot en artikel i ansedda tidskrifter.

[anganatyr]

Egentligen vill jag hålla mig bort från denna svea-debatt eftersom jag är så trött på den att den står mig upp i halsen. Men nu vill jag lägga in några citat från ansedda forskare i debatten.

Dick Harrison, ”Sveriges historia 600-1350”, Stockholm 2009, sidan 34:

Förr var historien om götarna och svearna oproblematisk. På 1800-talet och under en stor del av 1900-talet ansågs det självklart att svearna var den germanskspråkiga urbefolkningen i Svealand och götarna den likaså germanspråkiga urbefolkningen i Götaland. Svear tolkades i regel som en samlingsterm för de folk som levde kring Mälaren. Det hände även att man gjorde gällande att termen främst syftade på upplänningar. Götarna skall ha levt "sunnanskogs", dvs. söder om Kolmården och Tiveden. Det var också en vanlig uppfattning bland historiker och arkeologer att götar och svear hade politiska och militära organisationer som tidvis låg i konflikt med varandra. Svearna skall, enligt denna hypotes, till slut ha underkuvat götarna och därmed gett namn till riket Sverige.
Så tror vi inte idag. Vad som framför allt stjälper hypotesen är den totala bristen på belägg. Det är omöjligt att acceptera att Sverige skall ha grundats och namngivits genom att ett folk erövrade ett annat trots att inte en enda källa nämner erövringen. Men problemet är större än så. Vad var egentligen svear och götar? Vilka grupper, och vilken typ av grupper, avsågs med sådana termer? Vilka människor hade intresse av att kalla sig svear respektive götar?

Åke Hyenstrand, ”Sverige 989 Makt och herravälde I”, (Stockholm Archaeological Reports Nr 24, 1989), sidorna 17-18:

Låt oss för fortsättningen släppa begreppet ”sveariket” och istället använda ”sveaorganisationen”. Om det funnits en sådan, vilket är uppenbart, är det just denna som är den förutsättning som behövs, för att ”riket” Sverige skall kunna bildas. Med andra ord: svearna är inte de medeltida svenska rikets grundare, de är i stället dess centrala förutsättning.
Detta kan låta egendomligt och paradoxalt, men kan bli naturligt och riktigt om vi lyckats ta reda på vad svearna egentligen representerade.
Tacitus beskriver svearna: ”Förutom i män och i vapen har de sin styrka i flottor.” Han nämner deras kung och deras skepp och deras bosättningar ute i oceanen. Jordanes ger en direkt anvisning på vad svear är: ”Dessa är de också, som medelst sina handelsförbindelser genom oräkneliga andra folk för romarnas behov exportera svarträvskinn.” Beowulfsagan talar om sjöstrider där friser, göter och i någon mån även svear är inblandade. Wulfstans uppgift är intressant, svearna behärskade sjöfarten i södra Östersjön. Rimbert beskriver denna sjöfart och handel och svearnas hamnstad: Birka.
Uppgifterna är entydiga: svear eller sveoner är de som bedriver handel och sjöfart. De har i varje fall en ledare som kallas kung, deras koppling till Östersjön är klar.
Mot denna bakgrund: Kan det vara så, att Tacitus, Jordanes, den okände författaren till Beowulf, Rimbert och andra, kanske t o m Adam, med svear eller sveoner i första hand avsåg något helt annat än vad forskarna har trott? Avsåg de primärt en särskild samhällsklass eller organisation, kanske av typen ”handelsbolag”, som bedrev råvaruhantering och sjöfart – eventuellt i samarbete med eller underställda friserna? Detta utesluter givetvis inte att man samtidigt betraktade svearna som ett ”folk”.
Denna tolkning, som tidigare framförts av olika forskare, t ex Erik Lönnroth, blir mot bakgrund av råvarornas och ”tullarnas” betydelse ganska rimlig, inte minst med hänsyn till passagerna in i Östersjön. Det borde ha funnits en organisation av denna typ, välkänd för samtidens humanistiska elit vid de europeiska kejsarhoven. Sveaorganisationen kan, om den funnits, också ha upprättat system som liknat ”riken” av ”germansk” typ inom Mälarregionen.
Rimbert nämner inte Uppsala men det gör Adam av Bremen. Uppsala ligger i det centrala Uppland, mitt på den sedan årtusenden använda huvudleden mot Norrland. Det finns inget som talar mot att Uppsala blev en nyckelpunkt för en ”sveaorganisation”, en omlastningsplats för dyrbara råvaror. Uppsala var en gammal huvudgård, ett ”storgods”, kanske med en ledare som kallas ”kung”, låg skyddat, avlägset och begärligt som byte för de som strävade efter att bygga upp något nytt: ett svenskt rike. När man gör detta måste man samtidigt få full kontroll över handel och sjöfart, det är själva förutsättningen.

Åke Hyenstrand, sidan 21:

Vidare kan man som en konsekvens av hypotesen dra den slutsatsen, att Adams uppgifter om Uppsala hednatempel med ens blir begripliga. Detta stod enligt Adam kvar under 1070-talet. Då hade sedan 70 år tillbaka stiftet i Skara bildats efter intensiv mission från olika håll. I Sigtuna, bara några mil från Uppsala, hade sedan ungefär 80 år tillbaka de nya kungarna låtit slå mynt. Om Adams uppgifter är riktiga, bör man se Uppsala som svearnas sista utpost mot det nya rike som höll på att bildas. Uppsala är inte det svenska rikets startpunkt. Uppsala är dess sista stora motståndare.

Dick Harrison, ”Sveriges historia 600-1350”, Stockholm 2009, sidan 35:

Svearna på 500-talet behöver inte ha haft mycket gemensamt med svearna på 800-talet. Ordet svear behöver inte ens ha haft en territoriell konnotation. Termen kan stundom, gissningsvis, ha syftat på en speciell samhälls- och yrkesgrupp (tex krigare eller köpmän) vid Östersjöns kuster. Vid ett annat tillfälle kan termen ha fungerat som utländska resenärers geografiska samlingsnamn på mängder av människor som själva inte hade en aning om att de var svear. Och så vidare. Varje omnämnande av termer som svear, Svíaríki, Svíþjóð och Sueonia måste analyseras för sig.

Dick Harrison, ”Sveriges historia 600-1350”, Stockholm 2009, sidorna 10-11:

I flertalet äldre historieverk har vikingatidens krigiska urladdningar och införandet av kristendomen uppfattas som vattendelare i svensk historia. Någon gång kring år 1000, har man menat, såg det svenska riket dagens ljus, med Erik Segersäll och Olof Skötkonung som kungliga portalgestalter. Ett kristet svenskt rike formades, med Mälardalen i allmänhet och Uppland i synnerhet som vagga. När denna uppfattning har kritiserats, till exempel när röster höjts för att maktutvecklingen och kristnandet i Götalands bygder föregick utbredningen av riket i Svealand, har det i regel varit med utgångspunkten att det faktiskt har skapats ett klart definierat svenskt rike under epoken ifråga. Debatterna om en hypotetisk riksvagga och om hypotetiska riksenare har varit underordnad den allmänt accepterade idén om framväxten av ett svenskt rike. Det är lätt att inse varför. Vi har läst historien baklänges. Vi vet att det svenska riket till slut blev verklighet.
Om vi i stället läser historien framlänges blir scenariot radikalt annorlunda. År 1000 kunde ingen kung eller storman, vare sig i Svealand eller i Götaland, föreställa sig ett Sverige av den nationella och territoriella art vi i dag känner. Inte ens 1200- och 1300-talens svenska monarki var förutsägbar på Olof Skötkonungs tid, än mindre på Ansgars. De bärande politiska enheterna i den maktutveckling som är skönjbar redan i del ett av detta åttabandsverk, skrivet av professor Stig Welinder, var snarare länkade till bygder än till riksterritorier och rikscentra. Mer än så: de var knutna till enskilda personer, till de män och kvinnor som deltog i maktspelet. Historien om det svenska rikets formation är historien om överhöghetsvälden, personliga nätverk och mängder av (sedermera fallna) alternativ till det som till slut blev en modern nation.

[Carl Thomas]

Angantyr, hade vi haft en gillaknapp hade jag tryckt på den för ditt inlägg

Thomas

[Starkodder]

Vad jag kan se nämner Dick inte ett ord om att norska stammar var svear