Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.

[Otto]

Hej Henric!

Jag har läst Bo Gräslunds bok om Beowulf – inhandlade den direkt när den kom ut 2018. Så jag har har haft den här hemma under några år nu. Tycker att hans diskussionen kring det nordiska ursprunget av kvädet är intressant och absolut värt att utveckla vidare. Skall läsa Skre också – hans arbete låter spännande. Tack för tipset. Har själv landat i samma slutsats, men av andra orsaker än de arkeologiska. Sympatiserar således därmed med Gräslunds tankar om att dikten ursprungligen är tillkommen i en nordisk kontext, men tolkar dock hans arkeologiska argument som mer allmännordiska – ej specifikt östsvenska. Delar inte heller hans ståndpunkt om att Beowulfkvädet historiskt främst skulle utspela sig i östra Skandinavien - Mälardalen/Gotland/östra Själland. Lutar i stället åt det motsatta – alltså att tyngdpunkten för händelserna i dikten förlöper framför allt i de västra delarna av Skandinavien. Och för att göra min egen ståndpunkt glasklar så är jag ”klassisk västgötaskola” – ej någon hybrid variant av det hela utan den ursprungliga. Då vet du det. Alltid skönt att veta vad man har varandra i en diskussion. Öppna kort, med andra ord. Förklarar mitt eget ställningstagande mer längre fram. Vill också göra klart att vissa delar av detta inlägg postats tidigare i en annan tråd här redan för 6 år sedan, men att redogörelsen fortfarande är högst aktuell i samband med diskussionen om Gräslunds bok. Så jag lyfter den igen, om än här nu dock något modererad och uppdaterad. Otvetydigt så hänger nämligen frågan hur man ser på Beowulf ihop med hur man också tolkar frågan om svensk riksbildning – oavsett om man öppet redogör för det eller om det ligger dolt under ytan. Vad gäller Gräslund så är det extremt tydligt att det förhåller sig som det senare, men att denne dock uppenbart tyr sig till Sveaskolan och dess syn på svensk riksbildning och att detta i sin tur därmed starkt således påverkar hans syn på Beowulf. I sin bok utgår han exempelvis i från att den svenska kungaätten skilfingar är en östsvensk sådan och sålunda blir därmed också kvädet i sin tur östsvenskt. (s. 238)
Detta gör han utan att tycka sig behöva argumentera det allra minsta för denna ståndpunkt! Jag tror faktiskt inte han ens reflekterar över det utan sonika bara utgår från att det är så det förhåller sig. Vi återkommer senare till varför. Jag lyfter även denna text igen för att också något ge lite bakgrund till varför jag själv landat i den syn jag har och lyfter likaså även något lite av de tankar och frågor som spökat hos mig på vägen dit. Utifrån det så blir är det sedan lättare att förklara en del andra – kanske mer komplexa - spörsmål i frågan om Beowulfs ursprung och eventuella historiecitet. Jag hoppas det landar väl hos alla att jag gör så.

Upprinnelsen till Bo Gräslunds idéer om Gotland är ju Gad Rausings artikel från 1985 i Fornvännen – ”Beowulf, Ynglingatal and the Ynglingasaga”. Hade en god vän från Kalmar som ringde upp Gad i London och fick ett samtal med honom. Min gode vän drev tesen att geatas i Beowulf i stället var från Kalmar/Öland - "eoland utan". Gad Rausing var mycket trevligt och tillmötesgående och inte alls avfärdande. Han var helt öppen för att det kunde finnas andra förklaringar än just Gotland när det gällde geatas i Beowulf. Läser man Bo Gräslunds bok från 2018 så är denne dock betydligt mer kategorisk och hävdar med emfas och utan att darra på manschetten Rausings tes att Beowulfkvädet är av östskandinaviskt ursprung - att geatas är gutar och att sweons återfinnes i Mälaradalen/Uppland. Gräslund har likaså - värt att notera - tidigare hävdat detsamma i en artikel tryckt redan 1993 i Upplands fornminnesförenings årsbok ”Kärnhuset i riksäpplet” och titulerad ”Folkvandringstidens Uppsala.” Alltihop bygger på det gamla paradigmet - numera "Sveaskolan" - att folkstammen "sweons" har sin hemvist i Mälardalen och dess kungasäte förlagt till Uppsala. Detta får i sin tur till följd att man måste återfinna geatas inom ett rimligt avstånd - segelavstånd - från Mälardalen. Denna omständighet har ju nämligen rimmat dåligt med tidigare huvudförslag för geatas som varit Västergötland och Jylland. Det har helt enkelt fallit på sin egen orimlighet. Så för att rädda paradigmets huvudtes med sweons hemvist i Mälardalen så har alltså Gotland till slut kommit att bli den sista och enda utvägen. Man har nämligen prövat allt annat utan framgång. Det är i synen av det som man skall förstå detta scenario med gutarna i centrum som framlagts av Gud Rausing och hans efterföljare Bo Gräslund. Till följd av det måste Bo Gräslund således vifta undan övriga alternativ för geatas, framför allt Västergötland (och Jylland). Men det gör han inte speciellt väl. En stark orsak – eller kanske två – till att Gräslund hamnat i detta sätt se på Beowulf är att 1. Att han är arkeolog. 2. Att han varit/är knuten till Uppsala universitet. Man har nämligen därvid starka traditioner kring både synen på svensk riksbildning och Beowulf, tillika även begrepp som ”svear och götar”. Mina tankar kring om hur detta kommit att påverka svensk forskning följer härvid.

Under årens lopp har jag personligen funderat mycket på varför forskningen kring Beowulf kommit se ut som den gör här hemma i gamla Svedala. Det är nu inte min mening att slå ner på någon speciell forskar disciplin om nu någon tycker jag att jag gör det, men jag förvånas och upprörs faktiskt över hur inkonsekvent det ser ut på våra utbildningsanstalter. Framför allt då när det kommer till synen på Beowulf, men även allmänt kring frågan om svensk riksbildning. Studerar man idag "arkeologi" så blir man skolad i att tolka Sveriges framväxt utifrån Sveahypotesen tillika med en positiv syn på Beowulf och läser man "historia" så skolas man i stället att tolka dito utifrån Götahypotesen som i sin tur förhåller sig helt avfärdande i sin syn på det engelska kvädet. Studerar man bara ett av dessa ämnen så ter sig nog allt som rätt oproblematiskt, men läser man båda ämnena så måste dock det hela framstå som extremt motsägelsefullt. Man får då alltså två helt spegelvända paradigm nedkörda i halsen - de krockar nämligen totalt med varandra. Jag tycker detta är olyckligt och att det i stället således borde finnas en långt mer konsekvent och tvärvetenskaplig hållning i denna fråga på de ledande institutionerna.

Här kommer ett försök till analys varför denna diskrepans mellan de olika disciplinerna - arkeologi/historia - kan ha uppkommit. Skulle kunna vara på följande vis: Arkeologer är fortfarande - vad gäller äldre historiska skeenden i Sverige och Norden - fast i en gammal forskartradition som peakade för ett sekel sedan. Där hölls Beowulfkvädet fram som en av de viktigaste källorna för äldre svensk historia, tillika med en bild av folkstammen svear i Mälardalen/Uppland och den svenska kungaätten i Uppsala, samt dito att svensk riksbildning utgått därifrån och vid något tillfälle - oklart när - också införlivat götalandskapen. Därav svearnas rike - Sverige. Benämnes numera som Sveahypotesen. Problemet som uppstod med denna syn var att det var svårt att få någon logiskt hållbar bild av hur striderna mellan svear och götar - såsom de framställs i Beowulf - kan ha utspelat sig om de sistnämnda var hemmahörande i Västergötland/Götaälvsområdet - eller på Jylland vilket varit de mest omhuldade förslagen. Det har för flertalet nämligen känts väldigt orealistiskt och långsökt - ekvationen har inte gått ihop. Därför har man labbat med andra lösningar där avstånden minskats ner till mer rimliga sådana genom att geatas i Beowulfkvädet i stället föreslagits vara bland annat östgötar/ölänningar och till slut nu då alltså även gotlänningar. Allt detta för att få en inneboende logik - vad gäller avstånd - som synes överensstämma med kvädet. Uppenbart ifrågasätts dock inte folkstammen - "svear" - och deras placering - de ligger fast förankrade i Mälardalen och man modulerar som synes endast med olika varianter av kvädets geatas - götar – och var de kan ha hållit hus. I denna föreställningsvärld - läs: bubbla - och utan att ta in annan forskning - läs: från historiker/språkforskare - har arkeologer i långt över ett sekel således levt och verkat på fakulteterna i Sthlm och Uppsala - läs: med stora skygglappar och mycket ryggdunkande - vilket naturligtvis även satt agendan i övriga delar av landet. Få arkeologer har nämligen vågat ifrågasätta denna hypotes - oavsett var de verkar - då det sannolikt skulle påverka deras karriärmöjligheter och anseende. Det är alltså därför vi idag kan se arkeologer som Bo Gräslund, Jonathan Lindström, Kristina Ekero Eriksson m. fl. helt oförblommerat stå och framföra dessa tankar - "Sveahypotesen" - i böcker, radio och TV - till synes fullständigt omedvetna om att vår officiella historiesyn sedan drygt trettiofem år tillbaka i tiden är en helt annan - nämligen "Götahypotesen". Detta utan att bemötas av någon kritik från de egna leden! Förklaringen till varför arkeologin idag förhåller sig som den gör i dessa frågor är alltså - på det stora hela - att den likt strutsen kört ner sitt huvud i sanden under drygt ett sekel utan att varsebli omvärlden. Se nedan.

Carl Otto Fast - västgötaskolans fader - föreslog dock redan på 1940-talet en rakt motsatt lösning mot ovanstående, nämligen att i stället flytta på "sweons". Han ansåg därvid att "sweons" i Beowulf sannolikt hörde hemma I Västergötland vid Vänern och att kungasätet var förlagt till Kinnekulle. Geatas lät han vara kvar vid Göta älv där en majoritet av forskarna redan förlagt dem. På så sätt blev det rimliga avstånd dem emellan och seglatserna utspelade sig alltså sålunda på Vänern och längs Göta älv. Fast kom att få efterföljare i Holger Bengtsson på 1960-talet och Verner Lindblom på 1980-talet och hypotesen kom med tiden att få namnet Västgötaskolan. Med Verner Lindblom kom det emellertid att ske en viss förskjutning i både tid och rum, tillika med en namnförändring till Götaskolan eller Götlandshypotesen. Nu kom även Östergötland på allvar in i bilden och tidsmässigt så förflyttades tyngdpunkten i diskussionen kring svensk riksbildning fram till sen vikingatid och början medeltid i stället för som tidigare – folkvandringstid. Orsaken ill denna förändring var att Beowulf hade blivit helt iskall och oanvändbar som vetenskaplig källa under början på 80-talet. Colin Chase ledde en konferens 1980 i Toronto där Beowulf kom att omdateras till omkring år 1000 i stället för som tidigare runt år 700. Likaså kom senare även Ynglingatal att utsättas för detsamma då den norske historikern Claus Krag i ett arbete 1991 daterade den till 1100-tal i stället för som tidigare omkring år 900. Så i ett slag var hela grunden för den nordiska folkvandringstida historien i princip bortraderad från vetenskapen - de två viktigaste källorna var bara att betrakta som amsagor och kuriosa. Jag träffade själv historieprofessor Peter Saywer på ett historiskt symposium i Lundsbrunn 1991 och där han framhöll sin lättnad över att man nu helt kunde lämna den mytologiska litteraturen - Beowulf och Ynglingatal - och enbart ägna sig åt mer traditionella historiska källor. Vid denna tidpunkt kan man säga att historievetenskapen, åtminstone i Sverige, helt enkelt lämnade dessa källor åt sitt öde och har ännu inte återvänt till dem. En annan orsak till förändringen var också att begrepp som - "svear och götar" - kraftigt hade kommit att tonas ner i den nya Adam av Bremen översättningen 1984 (av Proprius-gruppen). Sveoner sågs där mer nu som ett paraplybegrepp motsvarande ungefärligen våra dagars svenskar - alltså svenskar i största allmänhet - inte någon speciell folkgrupp. Så det fokus på folkstammar som tidigare dominerat forskningen i denna fråga om vår äldsta historia försvann från dagordningen nästan helt och hållet - läs: bland historiker. I detta läge började det också komma arbeten från historiker inom facket som i stort närmade sig denna sistnämnda bild skissad ovan av lekmännen Fast, Bengtsson och Lindblom såsom Tomas Lindqvist (1988), Peter Sawyer (1989) Jan Arvid Hellström (1996) Dick Harrison 2002/2009. Riksbildningen och Sveriges kristnande kom därvid at tolkas som skeenden som gått hand i hand - alltså varit avhängiga varandra. Enligt denna nya uppdaterade syn på Sveriges äldsta historia så tog nu svensk riksbildning avstamp utifrån de båda kristna götalandskapen under 11–1200-talet och denna process ansågs sedermera avslutad i och med att Birger Jarl till slut kväst den uppländska allmogen i slaget vid Sparrsätra 1247 och belagt dem med skattskyldighet. Så vid mitten av 1200-talet var därmed båda götalandskapen, samt till slut även mälarlandskapen införlivade i riket. Det senare är numera den officiella bilden av hur Sverige kom att bli Sverige - se Norstedts "Sveriges historia" del II (2009). Historikern Dick Harrison lämnar där tydligt den gamla Sveaskolan kvar i dammet av de nya rönen och responderar följande mot denna äldre tankegång (s.34) "Så tror vi inte idag. Vad som framför allt stjälper hypotesen är den totala bristen på belägg.” Detta är således den syn som moderna historiker numera har vad gäller den gamla riksbildningsteorin – Sveahypotesen – och som alltså Gräslund och andra arkeologer fortfarande således stödjer sig på.

Men ett stort problem med Götaskolan - eller den numera officiella bilden - är dock att den inte på ett godtagbart sätt kan förklara hur just - "Sverige" - kom att bli namnet på detta rike. Alltså varför skulle ett rike som initierats - av götar - från Väster och Östergötland och sedermera lagt Mälarlandskapen under sig få namnet svearnas rike - Sverige? Varför inte Götarike? Eller om man vänder på det som bröderna Henrik och Fredrik Lindström - "hur kunde svearna förlora och underkuvas, samtidigt som ett land bildades i deras namn?” Och här är det nu viktigt att poängtera att i den vetenskapliga Götahypotesen - hos Lindqvist, Sawyer, Hellström och Harrison - så finns nämligen fortfarande alltså ”svear” med i ekvationen såsom en folkgrupp i Mälarlandskapen. Därav således det motsägelsefulla. Detta till skillnad från den ursprungliga Västgötaskolan som i stället har svearna i Västergötland. Problemet kan inte heller bortförklaras genom att i stället tolka Adams "sveoner" = ”sweons” som motsvarande svenskar i största allmänhet, som tidigare omnämnts – alltså Proprius-gruppen (övers. Adam) och tillika Lindbloms tolkning. Det motsäges nämligen av senare medeltida källor vilka fortfarande gör skillnad mellan - "svear och götar". Begreppen är alltså högst relevanta även längre fram i tid och man måste därför rimligtvis förhålla sig till detta faktum. Folkstammar som "svear och götar" är därmed alltså inte ett problem som enbart berör Beowulf och folkvandringstid. Dessutom har ju på senare tid pendeln slagit tillbaka angående tidsbestämningarna kring - Beowulf och Ynglingatal - och de dateras nu återigen av språkforskarna som tidigare – nämligen till omkring år 700, respektive år 900. Vi är med detta följaktligen kronologiskt tillbaka på ruta ett igen vad anbelangar dessa källor. Så med andra ord så måste vi här - i mitten av 2020-talet - återigen alltså på allvar förhålla oss till Beowulf och Ynglingatal och deras betydelse för nordisk historia precis som man gjorde för ett sekel sedan - något som de historiska institutionerna ännu dock inte riktigt på allvar uppdagat. Det betyder även att vi ånyo tillika måste inbegripa folkstammarna - svear och götar - i hypotesen rörande svensk riksbildning. Och därmed så blir ju just namnproblematiken kring - "Sverige" - viktig. Vi kan givetvis inte ha en officiell hypotes av hur Sverige blev Sverige som inte på ett rimligt och logiskt sätt förklarar hur namnet på riket uppstått - utan tvärtom till och med motsäger det. Det räcker ju inte med att som Dick Harrison säga - "att vi inte vet?" Han försöker dessutom att glida undan problemet genom att hävda att namnet Sverige är belagt först år 1384 i samband med Kalmarunionen såsom - "Swerighe" - men det gäller ju endast med vår nutida stavning med "g" i ”rike”. Det senare en omständighet som sannolikt bara är avhängigt danskt inflytande. Att själva begreppet är äldre än så är nämligen helt uppenbart då vi finner det i Äldre västgötalagen från ca 1240/1325 så som - "Swerike" – tillika en gång i Snorre Sturlassons Heimskringla ca 1230 – såsom ”Svíaríki” (Ynglingasaga), men framför allt i Beowulf såsom - "Swiorice". I det senare fallet är ju nämligen den bevarade handskriften så tidig som från omkring år 1000, men där uppgiften högst sannolikt sträcker ända tillbaka till det första nedtecknandet omkring 700. Så begreppet och namnet fanns således långt innan vi kommer in i svensk medeltid då riksbildningen enligt Götaskolan skall ha gått av stapeln och namnet underförstått tillkommit. Det är ju helt uppenbart att det är något som inte stämmer här. Och det är faktiskt riktigt besynnerligt att ingen heller på riktigt allvar lyft detta problem. Men forskning är många gånger en väldigt sällsam historia i sig, så låt oss inte fastna där.

Vad jag är ute efter är mer alltså att vi står inför det märkliga faktum att varken den gamla Sveahypotesen eller den nya officiella Götahypotesen - kan förklara varför Sverige heter Sverige. Den förra fallerar på den omständighet som just Götahypotesen lyft, nämligen det faktum att initiativet till riksbildningen tas i Götalandskapen, och det senare faller således på samma omständighet - nämligen varför skulle ett rike som initierats - av götar - från Väster och Östergötland och sedermera lagt Mälarlandskapen under sig få namnet svearnas rike - Sverige? Varför skulle de segrande götarna använda de underkuvade svearnas namn som titel på sitt rike. Det strider mot all logik. Inte heller - "danskskolan" - med Carl Löfving i spetsen ger några svar på den här frågan. Den enda hypotes som i dagsläget visar sig hålla sträck inför allt detta är följaktligen den ursprungliga "Västgötahypotesen" som Carl Otto Fast lade fram på 1940-talet. Endast i den kan vi således finna en rimlig och logisk förklaring till varför Sverige heter Sverige genom att den alltså förlägger folkstammen "sweons" till trakterna kring Vänern och med det självklart också ett ursprungligt Swerike runt detsamma - rimligtvis redan under folkvandringstid om vi följer Beowulf. Namnet följer sedan med när riket senare i samband med kristnandet utvidgas och även då kom att inkludera Östergötland och Mälarlandskapen. Så när man diskuterar detaljer som var Beowulf och de landskap som berörs i kvädet ligger - så måste man, åtminstone som jag ser det, först försöka förstå sig på den större bilden - "the Big picture". Annars blir sökandet efter Beowulfs verklighetsbakrund och landskap som att leta efter en nål i en höstack - hopplöst! Efter att jag själv hade studerat Beowulf ett drygt tiotal år så förstod jag nämligen att det inte gick se det som ett isolerat problem. Insåg att man var tvungen att vara väl inläst även på vikingatid för att nå en bättre helhetsbild av det historiska förloppet som följde efter Beowulf och se hur dessa båda tidsepokerna hängde ihop. Men efter att ha studerat även nordisk vikingatid i princip lika intensivt och under lika lång tid så insåg jag att det inte heller det räckte utan att man också måste förkovra sig och sätta sig in i tidig medeltid likväl. Återigen tog det drygt ett decennium innan man fått tillräckliga insikter även där. Sammantaget har det allt som allt tagit ca 40 år i anspråk. Slutsatsen är sålunda att man måste förstå de långa linjerna i den historiska utvecklingen för att därefter förhoppningsvis kunna sätta in Beowulf i sitt rätta sammanhang. Man fastnar annars lätt i detaljfrågor vilka många gånger kommer att leda in på fel väg. Sanningen står att söka i den större bilden av det historiska förloppet. Ingenting kommer ur ingenting – allt hänger ihop. Från början till slut.

Otto Lövgren

[Yngwe]

Som vanligt väl skrivet Otto.


Min angreppsvinkel var ju den motsatta, att om du börjar se att de små detaljerna inte stämmer, ja då måste du kanske ifrågasätta helheten också.

[Henric]

Ormensboning skulle ju kunna räknas in bland Östargument också.

* Gräslund hävdar att "ormens boning beskrivs på ett sätt som långt bättre överensstämmer med ett gotländskt kraterröse från bronsåldern än med mellanneolitiska gånggrifter i Västergötlands inland eller brittiska megalitgravar"

På Gotland finns c:a 400 storrösen (rojr) från äldre bronsålder (och c:a 300 skeppssättningar från yngre bronsålder). Gräslund hänvisar till en utgrävning av ett rojr vid Koparve i Lärbro socken på Gotland, med en ursprunglig höjd av 3 och diameter 23 m. "I dess centrum stod en nära 3 m hög cirkelrund tornliknande murkonstruktion av flata kalkstenar, som bildat ett inre rum där murarna fogats samman upptill för att bilda ett välvt tak. Kring och över denna konstruktion har lagts ett stort stenröse som kan ha varit jordtäckt."

Har ni sett dessa rojr? Uggarde rojr är det största, ganska imponerande! Det ligger ganska nära "Stavars gård" och är omgivet av ett flertal mindre rojr. En del rojr har en kraterliknande formation på toppen, de flesta inte.

Gräslund:
"under den mellersta järnåldern torde de ha varit betydligt vanligare. Dessa suggestiva monument från det förgångna har varit som gjorda för att av folkfantasin fyllas med farliga väsen och mytiska skatter och att uppfattas som "verk av jättar" precis som det står i kvädet. "

Vad tycker ni om det då? Jämfört med beskrivningen i Beowulf? Har ni några rojr på Jylland?

[AndreasOx]

Otto - mycket tänkvärt inlägg!
Alternativet Viken (Oslo) för sweons måste också övervägas. Det finns en artikel om detta från 60-talet som jag inte hittar nu.

[Kungsune]

Bra Andreas Ox!
Man ska heller inte låsa sig vid etnonymerna eftrrsom de kan vara extrapolerade. Teoretidkt skulle ju Beowulkvädet kunna mena ex Västgötar med Sweons även om de själva inte identifierade sig så.

[Yngwe]

Ja ni känner min åsikt, förmodligen är svear ursprungligen ett paraplybegrepp a la sueber, och gäller för merparten av Skandinaviens germanska befolkning fram tills dess att delar infogas i nya "gens" och mängder med parallella begrepp existerar samtidigt. Att ha Viken i åtanke är högst relevant!

[Moneta Nova]

Otto: Håller helt med dig i analysen av Gräslunds bok; ännu ett desperat försök att placera Sweons (exklusivt) i Mälardalen.

Däremot förstår jag inte riktigt hur du, lika kategoriskt, kan placera Sweons (exklusivt) på Kinnekulle - och Geatas vid Göta älv? Eller var detta kanske bara ett återgivande av Carl Otto Fast?

Kan man verkligen betrakta "svear och götar" som (konkurrerande) "folkstammar"? Samtidigt som man ju inte alls känner till dessa svears geografi? Tänk om de var skåningar? Eller sydsvenskar i allmänhet? Nordanskog börjar ju kallas Svea land nästan 1000 år efter äventyren i Beowulf. Och i princip allt annat är ju Snorres 1200-tal ... som naturligtvis skall ses i ljuset av sin tid.

*

[Kungsune]

Till listan över östargument hos Gräslund:

* När Beowulf återvänder hem efter sin sim/rodd-tävling kommer han, enligt en replik till Unferth ur5 kurs:

Sedan bar mig havet på sin ström,
de svallande vågorna, till finnars land

(Wickberg)

Gräslund menar att finnar här syftar på finnar i Finland och hänvisar till Elias Wessén, som menat att "finnar" åtminstone sedan 500-talet i östra Skandinavien i första hand har syftat på egentliga finnar.
[E. Wessén, "Nordiska folkstammar och folknamn. En översikt", Fornvännen, 64, 1, pp. 14-36]

Uttrycket Finna lǫnde i Beowulf är morfologiskt en genitiv plural-konstruktion av typen “folkets land” eller “härskarens land”. I den narrativa kontexten förekommer uttrycket i Finnsburh-episoden och är direkt knutet till kung Finn. All övrig geografi i denna episod är konsekvent nordvästgermansk och rör daner, jutar och friser. Det finns inga indikationer på östbaltisk eller finsk-ugrisk referensram i dikten.

Filologiskt är det därför mest ekonomiskt att tolka Finna lǫnde som en poetisk territoriell beteckning för det rike som styrs av Finn, dvs. frisernas land. Konstruktionen motsvarar andra fornengelska genitivbildningar av typen “Dena land” och fungerar som en metonymisk kungstitel snarare än som ett självständigt geografiskt egennamn. Något separat “Finland” i modern mening förekommer inte i diktens geografiska system.

[Henric]

Tack kungsune, jag har återgett Gräslunds argument igen (för dem som vägrar att läsa boken men ändå känner behov av att tycka något om den) och du har sagt vad du anser om argumentet - det är ju precis vad jag önskade.

Men som sagt, i dina svar utgår du axiomatiskt från att geatas=jutar, vilket gör svaren mindre generellt giltiga.

[Henric]

Häromdagen läste jag den svenska wikipediasidan om Västgötaskolan. Min tanke var faktiskt ursprungligen att här undvika referenser till källor som var äldre än Västgötaskolan, eftersom jag antog att de skulle underkännas som föråldrade här. Men den visade sig ju vara äldre än jag hade trott - Otto bekräftar ju det också. Artikeln är faktiskt intressant.

Så t.ex. var redan er föregångsman pastor Kjöllerström 1919 inne på att beteckningen svear skulle avse alla "svenskar" (i dagens mening). Nu är ni ju inne på att svear kunde vara norrmän också. Onekligen ett starkt varumärke, som sagt var.

Fast var tidigt inne på Beowulf också:
"Fast hävdade att dessa berättelser var förlagda i Västergötland, där den götiske hjälten Beowulf skulle vara begravd i Skalundahögen, och att Kinnekulle var fornsagornas Uppsala."

Är Skalundahögen utgrävd? Det vore väl annars ett utmärkt projekt för alla er skickliga arkeologer i tråden?

Västgötaskolan slog alltså igenom i massmedia 1981.
Där finns några festliga anekdoter, som att Jan Skoglöw gick på ett skämt om att där skulle finnas ett hemligt "giftskåp" på Carolina Rediviva där man förvarade farliga bevis för att Svealand varit en bluff.

Jag tycker att hela frågan verkar vara idealisk för att tillämpa postmodernistiska perspektiv: nån objektiv sanning finns inte, utan bara maktkamp mellan olika grupper som kämpar för att göra det egna narrativet gällande. Just för att en objektiv sanning är svår eller omöjlig att fastställa i ett sånt här fall. En del tänkare har ju insisterat på att den postmodernistiska modellen skulle gälla även mer generellt - inklusive ämnen som matematik, fysik, biologi etc. , men där måste jag bestämt hävda att den är orimlig, för att inte säga löjeväckande. Den är (relativt sett) mycket mer trovärdig i frågor som var Beowulf hörde hemma osv. När man kommer fram till sådant som att Uppsala varit Kinnekulle börjar man dock närma sig en gräns, IMHO.

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6taskolan