När blev Blekinge danskt?

[Soar]

Ja, här har vi helt olika åsikter då jag anser att han fick uppdraget av ärkebiskopen (och det är något som ingår inom den katolska kyrkan) att kristna hedningarna när han insattes av ärkebiskopen. Något som Adam av Bremen tydligt skriver om i fjärde boken, kapitel F:
Antalet män, som ärkebiskopen invigde för mission bland hedningarna, är ganska stort. Deras biskopsäte och namn har jag fått reda på genom hans egen berättelse. För Danmark insatte han alltså nio, nämligen Ratolf för samhället Slesvig, Otto för samhället Ribe, Christian för samhället Århus, Heribert för samhället Viborg, munken Magnus och Albricht för ön Vendel, munken Eilbert för öarna Farria och Fyn, Wilhelm för ön Själland, Egino för landskapet Skåne. För Sverige invigde han sex: Adalvard och Acilin, vidare Adalvard och Tadiko och därtill Simeon och munken Johannes. För Norge invigde han endast två: Tholf och Sigvard.

Förra gången du pekade på detta citat la jag fram tre exempel på andra ställen i samma bok där det framgår att kung Sven också är inblandad i insättandet av biskopar - se ovan!

Det finns ytterligare exempel från Adam av Bremens fjärde bok som visar att ärkebiskopen inte ensam skötte utnämnandet av biskopar eller fördelningen av missionsuppdrag. Ett sådant är omnämnandet av den förste biskopen i Lund, Henrik, som kung Sven hämtade från Orkneyöarna och som Adam uppenbart ogillar och utmålar som raka motsatsen till den dygdige, av Adalbert vigde, biskop Egino. Ett annat finns i skolie 131, där det berättas att kung Harald bjöd in biskop Adalvard till Norge, vilket ju kan jämföras med hur Ansgar 200 år tidigare bjöds in till Birka av en kung. Där var det inte någon ärkebiskop som tog det första initiativet till hans missionsgärning.

Mellan skolie 137 och 138 skriver Adam

Paa Grund af disse bydende Jærtegn adlød vor Erkebiskop strax den Røst, som siger: “Opløfter Eders Øine og seer, hvorledes Markerne allerede hvidne til Høst!” Og han beskikkede for de Egne den yngre Adelward, som udtoges af Bremer-Choret, en ved boglig Dannelse og Retskaffenhed udmærket Mand. Ved at skikke Sendebud til den herlige Kong Steenkil udvirkede han tillige en Bispestol oprettet for Adelward i Sigtun, een Dagsreise fra Upsal.

Här framstår alltså ärkebiskopen som initiativtagare, men samarbetet med kung Stenkil som en viktig förutsättning för missionsarbetets bedrivande.

Jag tycker samspelet mellan kyrka och kungamakt är alldeles uppenbart, kungarna och deras folk fungerar ingalunda bara som passiva mottagare av ärkebiskopens utsända. Jag tycker inte heller att det enskilda citat du lyfter fram, där Egino omtalas som insatt av ärkebiskopen, på något sätt motbevisar ett samspel med kungamakten om framträder i de övriga citaten.

Du missförstår mig helt här. Det jag ville visa var att biskop Egino verkade även i Sverige och att man måste vara konsekvent i sina slutsatser. Biskopen verkade inte bara i Danmark. Alltså kan man inte tolka kristnandet av befolkningen som att landskapet knyts närmare Danmarks kungamakt. Om man läsa alla Adam av Bremens fyra böcker så förstår man tydligt att biskop Egino inte är utsänd av den danske kungen för att missionera, utan av ärkebiskopen. Att missionera ligger inom kyrkans sfär, inte kungamakten. Varför vill den danske kungen kristna befolkningen i Blekinge och Götaland, samt riva templet i Gamla Uppsala? Vad är vinsten?

Varför ville Karl den store kristna Saxarna? Varför verkade Olav Tryggvasson så hårdhänt för kristendomens utbredning i Norge? Varför drog svenska kungar på korståg till Finland? Kristendomen kommer i dessa fall inte bara som en livsåskådning - som sådan har den säkerligen funnits i Saxen, Norge och Finland långt innan dessa händelser. Kristendomen kommer här som ett kulturellt och politiskt koncept, med stift, kungar av Guds nåde, spannmålsodling och skatter. Kungarna är intresserade av att införa detta koncept av politiska och ekonomiska skäl, plus att de mestadels själva är religiösa och djupt troende och intalas och uppmuntras av biskopar och präster att det är just det här Gud vill. Är inte detta grundläggande utgångspunkter för att förstå medeltiden? Har du uppfattningen att 1000-talets samhälle var sekulärt?

Jag har inte påstått att Egino de facto var utsänd att missionera av kung Sven. Bara att Sven understödde verksamheten och följde den med intresse, eftersom han själv hade mycket att vinna på Eginos framgångar. Säkert både på ett personligt andligt och ett politiskt plan.

Slutligen håller jag inte alls med om att jag är "inkonsekvent i mina slutsatser" när jag betraktar Eginos utförliga missionsarbete i Blekinge som en annan sak än hans aldrig påbörjade idé att, i samarbete med en svensk biskop, riva asatemplet i Uppsala. Jag förstår faktiskt inte hur du får ihop det.

[Soar]

Jag glömmer inte att hela norden på pappret ingick i Hamburg-Bremens ärkestift, men jag delar inte uppfattningen att det som gällde på pappret per automatik också gällde i praktiken. Harald Hårdråde i Norge undvek aktivt Hamburg-Bremen och lät hämta biskopar från de brittiska öarna och Frankrike. Först i slutet av Adalberts tid som ärkebiskop, när blev Olav Kyrre blev norsk kung och slöt fred med Sven Estridsen, kunde det knytas "band" till kungamakten i Norge. I Sverige hade ju kung Emund under 1050-talet en egenutnämnd ärkebiskop i Osmund, och körde därför hem Adalvard den äldre när denne anlände som nyvigd biskop. Också efter Stenkils korta regering verkar det ha blivit svårt för ärkestiftets representanter att göra sin röst hörd i Sverige. Adalvard den yngre hade senast 1069 måst återvända till Bremen. Detta enligt artiklar i SBL och Store norske lexikon. Kung Sven i Danmark är således, sedan han och Adalbert försonats, ärkebiskopens otvetydigt viktigaste bundsförvant i Skandinavien.

Självklart ville de undvika att komma under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och utse egna biskopar, då har ju kungarna mer makt själva. Men till sist lyckas de inte står emot längre och de mister makten över kyrkans sfär. Påvestaten verkade över de flesta västeuropeiska länder vid den här tiden och var både rik och mäktigt. De nordiska länderna var fortfarande under uppbyggnad och först senare blir de riktiga stater. Först efter reformationen får kungamakten full kontroll över kyrkan och de nordiska länderna får en egen statskyrka i egentlig mening så som vi räknar det idag. Allt detta du skriver visar ju bara på den katolska kyrkans makt.

Att de till sist inte lyckas stå emot längre är ju din tolkning. Med tanke på att alla de tre nordiska rikena fick sina egna ärkestift inom loppet av hundra år efter ärkebiskop Adalberts tid är det likafullt möjligt att hävda motsatsen. För kungarna i Norge och Sverige blev Hamburg-Bremen snart också en viktig motvikt gentemot det nya ärkesätet i Lund, så då låg det helt plötsligt i kungarnas intresse att samarbeta med de tyska biskoparna för att behålla sin halv-autunoma ställning. Just det faktum att de nordiska rikena ännu inte var institutionaliserade stater innebar att den ärkebiskopliga överhögheten och den kanoniska rätten hade svårt att komma till sin fulla rätt där. Långt in på 1200-talet finns ju exempel på påvebrev som tar upp problem med simoni och andra för den institutionella kyrkan problematiska förhållanden i Skandinavien.

På vilket sätt menar du att episoden med biskop Osmund eller de tyska biskoparnas oförmåga att etablera sig på svensk mark visar på den katolska kyrkans stora makt i området?

[Bäckahästen]

Jag är från Blekinge och anser mig bra påläst om Blekinges historia. Därför följer jag denna diskussion med stort intresse. Min slutsats av det som framförts här är att jag kan inte se ett enda bra argument varför kung Sven skulle ha något att göra med kristnandet av Blekinge. Bara en vilja att det är så. Det är min syn på saken. Tack för en mycket intressant följetong.

[Soar]

Jag är från Blekinge och anser mig bra påläst om Blekinges historia. Därför följer jag denna diskussion med stort intresse. Min slutsats av det som framförts här är att jag kan inte se ett enda bra argument varför kung Sven skulle ha något att göra med kristnandet av Blekinge. Bara en vilja att det är så. Det är min syn på saken. Tack för en mycket intressant följetong.

Kul med respons från fler, tack för det! Måste dock säga att din slutsats förvånar mig. Jag förstår den faktiskt inte alls. Varför skulle kung Sven INTE på något sätt finnas med på ett hörn i kristnandet av Blekinge när 1) Ärkebiskopen av Hamburg-Bremens egen historieskrivare betonar samarbetet mellan ärkebiskopen och Sven i fråga om missionsarbete i ärkestiftet, 2) Biskop Egino har sin bas i en kungsgård med kyrka som kungen nyligen gjort till biskopskyrka och 3) kung Sven är en religiös man som är välinformerad om olika missionsföretag i Hamburg-Bremens ärkestift?

Jag har ingen personlig koppling till vare sig Skåne, Danmark eller Blekinge, så någon vilja att det ska vara på något visst sätt har jag över huvud taget inte. Att Sven står bakom missionsarbetet och hoppas att det på sikt ska gynna även hans kungarike betyder som sagt inte heller att Blekinge från och med nu mer eller mindre är danskt. Som jag flera gånger påpekat anser jag det är fråga om ett högst tillfälligt ökat inflytande från danskt/skånskt håll, som ganska snart rinner ut i sanden och inte återkommer förrän framåt 1200-talet.

[Soar]

Om du anser att Stefan har koppling till Sverkerätten så är det ju bara att ta fram belägg som stärker detta, eller? Jag vill inte vara oförskämd, men annars blir det faktiskt bara ditt personliga tyckande.

Det här spåret har halkat ganska långt från ämnet, men jag hoppas på överseende med att jag replikerar detta.

Jag kan givetvis inte hala fram en videoinspelning från 1100-talet där Stefan med armen om kung Karls axlar proklamerar att de är kompisar sedan länge, och även om jag hade kunnat det hade det fortfarande varit möjligt att ifrågasätta vänskapsbanden. "Hur kan vi vara säkra på att Stefan inte ljuger, och egentligen tycker kung Karl är skitstörig" hade någon kunnat invända.

Att blunda för Sverkersättens koppling till Alvastraklostret blir dock märkligt. Ulvhild och Sverker anges som grundare i Exordium magnum, Vitsköls klosterkrönika och västgötalagens kungalängd, och samtliga kungar av ätten är begravda i klostret. Borgen på Visingsö, som måste ha uppförts av sverkrarna, ligger ju inte mer än någon timmes båtfärd från Alvastra i gynnsamt väder. Kung Karl var som bekant gift med en släkting till cistercienservurmaren ärkebiskop Eskil, och hans och faderns samarbetspartner biskop Gisle i Linköping hörde också till cisterciensernas tillskyndare. Sverkersätten kom helt enkelt att tillhöra en sorts nätverk där cistercienserorden ingick som en viktig del, och kanske är det där orsaken till konflikten kring Varnhems klosters grundande ska sökas - klosteretableringen sågs av Erik och Kristina som ett maktmedel för kung Sverker och motarbetades därför.

Om Stefans bakgrund anges i en 1400-talsversion av Erikslegenden att han var från England och kom till Alvastra redan i samband med klostrets grundande. Om så verkligen var fallet betyder det att han har befunnit sig i Alvastra, mitt i hjärtat av Sverkersättens maktområde, i tjugo år när han utses till ärkebiskopskandidat. Att han skulle ha lyckats undvika att knyta kontakter med Sverkersättens medlemmar under den tiden är svårt att tänka sig. Ärkebiskop Eskil däremot befann sig under 1150- och 60-talen långa perioder i Frankrike, och däremellan i Danmark (varifrån du fått uppgiften att han vid något tillfälle befann sig i Växjö förstår jag inte), och kan inte ha haft mer än på sin höjd sporadisk kontakt med Stefan

När Sveriges första ärkebiskop således ska utses och inrättas i Uppsala under Karl Sverkerssons regim är det inte någon från Uppsala stift som vigs av ärkebiskop Eskil. Inte heller någon från stiftsorganisationerna i Skara eller Linköping, inte någon cisterciensermunk från Varnhem, Nydala eller Esrum, någon dansk prelat eller någon fransman. Det råkar bli en munk från Alvastra, just den kyrkliga institution i Sverige som är allra mest intimt kopplad till den släkt som för tillfället har makten.

Min slutsats är att det inte är särskilt troligt att det helt saknades kopplingar mellan Stefan och Sverkersätten.

[anganatyr]

Vi har väldigt olika uppfattning i frågan. Under eftermiddagen har jag försökt sätta mig in i sättet du ser på saken medan jag gjort andra sysslor. Men jag förstår den inte och hittar ingen logik i den. Blekinge var inte knutet till Danmark vid tidpunkten utan ingick i den svenska sfären. När biskop Egino kristnade Blekinge är det ju Sveriges kungamakt som tjänar på detta, inte den danska. Dessutom bör Blekinge ha blivit knutet till Lunds stift, men det finns ingenting som tyder på det förrän 1200-talet. Adam av Bremen som skrev sin böcker på uppdrag av ärkebiskopen borde nämna att Blekinge ingick i den danske kungens intressesfär om nu kung Sven och ärkebiskop Adalbert var så nära förbundna. Istället skriver den samtida Adam inget om att Blekinge var danskt eller ingick i Lunds stift. Mycket märkligt tycker jag om nu Lund och Danmark knyter starkare band om Blekinge.

Eftersom uppgifterna om Egino är hämtade från Adam av Bremen kan det vara intressant att se vad han skriver mer. I fjärde boken, kapitel 14 skriver Adam:

Men om vi vänder tillbaka till de baltiska havets mynning i norr, möter vi först nordmännen, därefter skjuter det danska landskapet Skåne fram, och öster därom bebor götarna ett vidsträckt område upp till Birka. Därefter kommer Sveonerna, som härskar över stora landområden ända fram till Kvinnolandet.

I fjärde boken, kapitel 7 skriver han:

Skåne är den yttersta delen av Danmark och utgör en halvö

I fjärde boken, kapitel 16 beskriver Adam Östersjöns öar och har här kommit till Bornholm:

Den åttonde, som ligger nära Skåne och Götaland, heter Holm, en mycket känd dansk hamn och en säker ankarplats för de skepp som brukar fara till de vilda folkslagen och till de grekisk-katolska områdena.

Bornholm.jpg (737.29 KiB) Visad 17105 gånger

[Soar]

Jag uppskattar att du försökt sätta dig in i mitt resonemang. Det förvånar mig om du inte tycker dig kunna hitta någon logik alls i det. Mina ståndpunkter i korthet:

- Adalbert, Egino och Sven samarbetade
- Eginos framgångsrika verksamhet i Blekinge gynnade också indirekt hans samarbetspartners
- Framgångarna blev kortvariga eftersom de inte fick någon fortsättning efter att de tre samarbetsparterna avlidit.

Blekinge var inte knutet till Danmark vid tidpunkten

Så långt är jag med dig. Blekinge har väl sannolikt närmare kontakter med Möre och Öland under vikingatiden till exempel

utan ingick i den svenska sfären.

Här vet jag inte riktigt vad det är för belägg du sitter på? Den skånske biskopens verksamhet och Kalmare ledung antyder väl snarare att de svenska kungarnas maktutövning hade svårt att nå hit? Eller vad menar du med uttrycket "den svenska sfären"?

När biskop Egino kristnade Blekinge är det ju Sveriges kungamakt som tjänar på detta

Påstår du det, eller påstår du att jag utifrån mitt resonemang borde påstå det? Hade det funnits en stark svensk kungamakt hade nog lika gärna den kunnat dra nytta av Eginos mission i Blekinge, men samtidigt skulle det nog i så fall ha funnits betydligt fler biskopar på svenskt område, som stått den svenske kungen betydligt närmare och som kanske ogärna låtit Egino bedriva mission i områden de ansåg som sina. Eftersom organisation kring kungamakt och kyrka var mindre utvecklad i Sverige hade man dock inte samma möjlighet som kung Sven att dra nytta av missionerandet i Blekinge.

Dessutom bör Blekinge ha blivit knutet till Lunds stift, men det finns ingenting som tyder på det förrän 1200-talet.

Blekinge bör absolut ha blivit knutet till Lunds stift, och jag tycker nog att det inte är helt orimligt att påstå att det var så under exklusivt biskop Eginos tid som biskop. Dennes efterträdare förmådde dock inte att fullfölja hans gärning i landskapet. Jag har som sagt föreslagit att det kan ha att göra med exempelvis att det svenska riket fick en starkare kung i Inge den äldre, som kanske försökte underminera de skånska biskoparnas möjligheter till inflytande, samtidigt som understödet från danska kungar uteblev till följd av interna problem.

Adam av Bremen som skrev sin böcker på uppdrag av ärkebiskopen borde nämna att Blekinge ingick i den danske kungens intressesfär

Mja... borde han det? Finns det något kapitel där Adam listar vilka områden Sven hade ambitioner eller intresse av att utöka sitt inflytande över? Inte väl? Inte heller nämner han väl något om svenska intressen i Småland eller Värmland, eller några norska intressen i Dalsland? Eller ens danska intressen i södra Östersjökusten? Varför skulle han vara så tydlig just med Blekinge?

om nu kung Sven och ärkebiskop Adalbert var så nära förbundna.

Det finns det ju gott om belägg för att de var, blir mycket svårt att säga någonting alls om man inte accepterar detta.

Istället skriver den samtida Adam inget om att Blekinge var danskt eller ingick i Lunds stift.

Nä. Av den enkla anledningen att Blekinge ju inte var danskt. Eller ingick i Lunds stift.

Mycket märkligt tycker jag om nu Lund och Danmark knyter starkare band om Blekinge.

Jag tycker inte alls att det är märkligt att Adam inte skriver att "Blekinge är ett landskap som lyder under den danske kungen och biskopen i Lund", bara för att landskapet under det närmast föregående decenniet sugits ett snäpp närmare Sven-Egino-Adalbert-nätverket.

Varför tänker du att kung Sven INTE skulle ha intresse av att understödja och ev dra nytta av biskop Eginos missionsarbete i Blekinge?

[anganatyr]

Påstår du det, eller påstår du att jag utifrån mitt resonemang borde påstå det? Hade det funnits en stark svensk kungamakt hade nog lika gärna den kunnat dra nytta av Eginos mission i Blekinge, men samtidigt skulle det nog i så fall ha funnits betydligt fler biskopar på svenskt område, som stått den svenske kungen betydligt närmare och som kanske ogärna låtit Egino bedriva mission i områden de ansåg som sina. Eftersom organisation kring kungamakt och kyrka var mindre utvecklad i Sverige hade man dock inte samma möjlighet som kung Sven att dra nytta av missionerandet i Blekinge.

Det är här ditt resonemang blir så fel. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att du ser en dansk och en svensk statskyrka. Så var det inte vid denna tidpunkten. Egino missionerade och verkade även i Sverige. Biskoparna samarbetade över landsgränserna under sin gemensamma "chef" ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, som i sin tur var underställd påven. Vid denna tidpunkt fanns det inga statskyrkor för varje land som det gör idag (det skedde först med reformationen i en modern mening).

[Soar]

Men du gör det så svartvitt! Som att det bara finns två alternativ: 1) en fullt utbyggd statskyrka eller 2) en världsvid katolsk kyrka som följer den uppritade hierarkiska matrisen från kurians innersta kretsar ner till minsta kapellförsamling i kristendomens geografiska utposter. Du verkar ligga rätt nära en tolkning att alternativ 2 rådde i Skandinavien vid tiden för Eginos episkopat, dvs under åren 1060-1072. Jag tycker jag har pekat på många belägg för att det inte alls var så att Hamburg-Bremens ärkestift förmådde att kontrollera de kyrkliga angelägenheterna i hela Norden på samma gång, och de beläggen står fortfarande okommenterade. Men du har ju sagt att du har mycket annat att stå i för tillfället och det kanske är anledningen.

Biskoparna samarbetade över landsgränserna under sin gemensamma "chef" ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, som i sin tur var underställd påven.

Adalbert skulle helt klart ha nickat gillande och instämmande till denna skildring av hur kyrkan styrdes i Skandinavien under 1000-talet. "Det är givetvis så det ska gå till" hade han sagt. Kung Sven hade nog hållt med honom, fast gett ett lite mer avvaktande intryck.
Kung Emund Gamle/Slemme i Sverige däremot, skulle givetvis inte hållt med. "Dumheter, jag har ju en egen ärkebiskop i min tjänst som är vigd i Polen på uppdrag av påven (har han sagt). Här ska inte chefas av några tyskar." Harald Hårdråde i Norge skulle också ha invänt, och sagt att norrmännen hade minsann alltid hämtat sina biskopar från de brittiska öarna, och om Sven Estridsen tror att hans kompis Adalbert ska få skicka hit sina hantlangare så tror han fel.
Tore skorpa i Karleby hade kanske ställt sig lite frågande till ditt uttalande, eftersom han själv hade anställt en präst i den kyrka han byggt, och inte kunde se på vilket sätt någon annan chef än Tore själv skulle behövas.

Vad tänker du om investiturstriden, som ju briserade under årtiondena efter Eginos episkopat? Vad tror du kejsar Henrik IV hade tyckt om ditt uttalande ovan? Du behöver inte besvara den frågan om den känns off topic eller irrelevant, men du får gärna besvara några av de frågor jag ställt i tidigare inlägg någon gång när du har tid och ork.

[anganatyr]

Men du gör det så svartvitt! Som att det bara finns två alternativ: 1) en fullt utbyggd statskyrka eller 2) en världsvid katolsk kyrka som följer den uppritade hierarkiska matrisen från kurians innersta kretsar ner till minsta kapellförsamling i kristendomens geografiska utposter. Du verkar ligga rätt nära en tolkning att alternativ 2 rådde i Skandinavien vid tiden för Eginos episkopat, dvs under åren 1060-1072. Jag tycker jag har pekat på många belägg för att det inte alls var så att Hamburg-Bremens ärkestift förmådde att kontrollera de kyrkliga angelägenheterna i hela Norden på samma gång, och de beläggen står fortfarande okommenterade. Men du har ju sagt att du har mycket annat att stå i för tillfället och det kanske är anledningen.

Biskoparna samarbetade över landsgränserna under sin gemensamma "chef" ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, som i sin tur var underställd påven.

Adalbert skulle helt klart ha nickat gillande och instämmande till denna skildring av hur kyrkan styrdes i Skandinavien under 1000-talet. "Det är givetvis så det ska gå till" hade han sagt. Kung Sven hade nog hållt med honom, fast gett ett lite mer avvaktande intryck.
Kung Emund Gamle/Slemme i Sverige däremot, skulle givetvis inte hållt med. "Dumheter, jag har ju en egen ärkebiskop i min tjänst som är vigd i Polen på uppdrag av påven (har han sagt). Här ska inte chefas av några tyskar." Harald Hårdråde i Norge skulle också ha invänt, och sagt att norrmännen hade minsann alltid hämtat sina biskopar från de brittiska öarna, och om Sven Estridsen tror att hans kompis Adalbert ska få skicka hit sina hantlangare så tror han fel.
Tore skorpa i Karleby hade kanske ställt sig lite frågande till ditt uttalande, eftersom han själv hade anställt en präst i den kyrka han byggt, och inte kunde se på vilket sätt någon annan chef än Tore själv skulle behövas.

Vad tänker du om investiturstriden, som ju briserade under årtiondena efter Eginos episkopat? Vad tror du kejsar Henrik IV hade tyckt om ditt uttalande ovan? Du behöver inte besvara den frågan om den känns off topic eller irrelevant, men du får gärna besvara några av de frågor jag ställt i tidigare inlägg någon gång när du har tid och ork.

Jag måste säga det samma om dig. Allt är inte svart eller vitt. Kungen måste inte vara inblandad i katolska kyrkans affärer. Kyrkan är fullt kapabel att göra det själv. Ditt senaste inlägg innehåller dessutom fler av dina personliga tolkningar än tidigare. Hur kan du avgöra vad en person på den tiden tänkte eller tyckte?

Som jag skrev tidigare så har jag inga problem med att den katolska kyrkan och kungamakten i de olika nordiska länderna samarbetade när båda parter tjänade på det, men det är inte samma sak som att någon kungamakt styrde över kyrkan.

Jag ser ingen anledning att blanda in danska kungamakten när biskop Egino kristnar Blekinge, det är helt och hållet kyrkans sfär. Jag ser heller ingen anledning att blanda in svenska kungamakten när "engelsmannen" Stefan valdes till Sveriges första ärkebiskop. Om du tycker annorlunda får du gärna bevisa motsatsen.

Den katolska kyrkan har vid denna tidpunkt existerat i över 1000 år och har erfarenhet från att tidigare ha kristnat flera länder. De nordiska länderna är fortfarande inte fullt utvecklade stater som kyrkostaten, har ingen fullt fungerande statsapparat osv osv. Kyrkostaten har sin grund i Romarriket med allt vad det innebär. Den finns i hela Västeuropa, har stora kapital och jordegendomar, vilket gör den mäktigt. Däri ligger en skillnad.

Det finns ju flera exempel på hur kyrkan samarbetar över landsgränserna inom Norden i Adams böcker. Läs tex kapitel 53 i tredje boken när de svenska biskoparna inte vågade stanna kvar i Sverige pga av förföljelse. Då fick biskop Egino från Skåne ta hand om götarnas kyrkor. Det märks också när biskop Egino tillsammans med den svenske biskopen Adalvard av Sigtuna samarbetar och vill riva hednatemplet i Gamla Uppsala, men kung Stenkil säger nej eftersom han är rädd att bli avsatt och att de som kristnats i landet då skall återfalla i hedendom. Det finns många sådana exempel i Adams böcker.

Vi har helt enkelt väldigt olika sätt att se på den här perioden av vår historia. Jag ser inte att kungamakten hela tiden måste vara inblandad i kyrkans affärer, det klarar kyrkans själv. Kungarna hade nog med problem på andra håll.