Sedan så verkar det som att vi har skilda uppfattningar om förhållandet kyrka-kung under den tidiga medeltiden. Detta är ju onekligen något av ett sidospår i förhållande till trådens ämne, men jag hoppas på överseende med att jag besvarar de påståenden som här förts fram. Det hela kan förhoppningsvis flyttas till annan tråd av administratör om så behövs.
Jag avsåg inte att göra en sådan jämförelse, utan ville bara visa på ett exempel från närområdet där ett rike haft intressen i en närliggande region utan att denna har införlivats med riket förrän efter flertalet generationer. Däremot håller jag helt klart med om att det är skillnad mellan 1000-talets och 1200-talets kyrkor i norden. På 1200-talet hade kyrkan institutionaliserats på en helt annan nivå, sockenindelningen slutfördes och domkapitel inrättades vid alla stift om de inte redan fanns. Prästerna kom därefter att bli avlönade med intäkter från deras socken eller stift, tidigare var de i princip anställda av den som hade byggt kyrkan där de tjänstgjorde och därmed hade patronatsrätten. Adam av Bremen vittnar om att det förhöll sig så i Danmark under kung Svens och biskop Eginos tid.Att jämföra katolskkyrkliga händelser på 1000-talet och 1200-talet blir fel. På 1200-talet var både Danmark och Sverige egna kyrkoprovinser. Det är så många års skillnad mellan dessa händelser.
Tror en korrektare formulering skulle vara "för att inte riskera att förlora kontroll över kyrkan". Under hela 1000-talet pågick något av en dragkamp mellan danska kungar och ärkebiskopar av Hamburg-Bremen, som båda ansåg sig ha rätt att utnämna biskopar till de danska stiften. Investiturstriden blossade ju inte upp förrän strax efter Sven Estridssons regeringstid.Ja, den danske kungen Sven Estridsen ville göra Danmark till en egen kyrkoprovins bland annat för att få mer kontroll över kyrkan.
Oenig! Att det inte var självklart visar de olika strategier som de danska kungarna hade gentemot ärkebiskopen. Sven Tveskägg utmålas som synnerligen fientligt inställd av Adam och Thietmar, och Knut den store hämtade sina biskopar från England innan han försonades med Hamburg-Bremen. Direktkorrespondensen med påven var som tidigare har påpekats ett annat verktyg för att kringgå ärkebiskopen. Svens strategi var en någorlunda mjuk linje, men även han direktkommunicerade ju med påven.Att han hölls sig på god fot med ärkebiskopen i Hamburg-Bremen är därför självklart.
Inrättandet av Dalby stift ska knappast ses som en gåva till ärkebiskopen. Att kung Sven inrättar nya biskopdömen i sina kyrkor demonstrerar väl snarare att det är Sven som har patronatsrätten, enligt den tidens sätt att se på saken i Skandinavien, och därmed har rätt att tillsätta biskopar i stiften. Kyrkan är på sitt sätt fristående, men en kung vars lokaler man får att vistas i och på vars goda vilja ens position grundar sig har givetvis ett visst inflytande ändå. Detta är väl kanske det viktigaste syftet med att inrätta de två skånska stiften? Enligt traditionen var ju dessutom biskop Henrik i Lund engelsman och biskop Egino i Lund tysk. Att spela ut dessa mot varandra innebar större inflytande för kungen.Att Sven skänker godset Dalby till ärkebiskopen betyder inte att danska kungamakten hade kontroll över kyrkans sfär. Då hade han väl inte behövt skänka gods?
Det beror på vad man menar med "sfär". Jag tänker att det symbiotiska förhållandet mellan kung och kyrka innebär att Blekinge nog kom närmare den danske kungens sfär genom Eginos verksamhet.Inget av detta tyder på att Blekinge kom i den danske kungamaktens sfär bara för att biskop Egino kristnade Blekinge.
Hur menar du? Skulle Eginos engagemang i Blekinge öka Hamburg-Bremens inflytande och därigenom minska kung Svens? Jag håller för övrigt inte med om att Sven smörar för ärkebiskopen.Att den danske kungen smörar för ärkebiskopen tyder snarare på motsatsen.
Här tror jag du är alldeles för generell. Ibland var förhållandet mellan Lunds ärkebiskop och kungen gott, ibland mindre gott. Och konkurrens fanns också mellan stift, vilket gjorde kungen till en viktigare allierad än påven i vissa fall, exempelvis då ärkebiskop Asser bytte sida i inbördeskriget 1133. På pappret var ärkebiskopen underställd påven, men i praktiken var förhållandet till kungen minst lika viktigt. Du nämner till exempel själv ärkebiskop Eskils exil. Det var inte en exil beordrad av påven, utan en exil framtvingad av kungamakten. Att inte hålla sig väl med kungen kunde alltså få konsekvenser.Fortfarande samarbetar den katolska kyrkan över landsgränserna och ärkebiskopen i Lund är underställd Påven i Rom, inte den danske kungen.
Här är det nog omöjligt att bortse från kung Karl Sverkerssons inflytande över valet. Alvastra var ju tveklöst Sverkersättens viktigaste näste.Eskil väljer Alvastramunken Stefan som Sveriges förste ärkebiskop.
Gemensam sak hade kungamakt och kyrka gjort många gånger redan.År 1177 blir Absalon ärkebiskop i Lund. Nu händer det grejer. Absalon var fosterbror till den danske kungen Valdemar den store och nu börjar den danska kungamakten och ärkebiskopen i Lund göra gemensam sak.