När blev Blekinge danskt?

[Soar]

Tack för svar. Till att börja med vill jag förtydliga att jag tycker att du tidigare här i tråden tydligt har visat att Blekinge blev en del av det danska riket först på 1200-talet. Detta motsäger enligt min mening inte att danska kungar kan ha haft intressen i området också tidigare, exempelvis under åren kring 1070.

Sedan så verkar det som att vi har skilda uppfattningar om förhållandet kyrka-kung under den tidiga medeltiden. Detta är ju onekligen något av ett sidospår i förhållande till trådens ämne, men jag hoppas på överseende med att jag besvarar de påståenden som här förts fram. Det hela kan förhoppningsvis flyttas till annan tråd av administratör om så behövs.

Att jämföra katolskkyrkliga händelser på 1000-talet och 1200-talet blir fel. På 1200-talet var både Danmark och Sverige egna kyrkoprovinser. Det är så många års skillnad mellan dessa händelser.

Jag avsåg inte att göra en sådan jämförelse, utan ville bara visa på ett exempel från närområdet där ett rike haft intressen i en närliggande region utan att denna har införlivats med riket förrän efter flertalet generationer. Däremot håller jag helt klart med om att det är skillnad mellan 1000-talets och 1200-talets kyrkor i norden. På 1200-talet hade kyrkan institutionaliserats på en helt annan nivå, sockenindelningen slutfördes och domkapitel inrättades vid alla stift om de inte redan fanns. Prästerna kom därefter att bli avlönade med intäkter från deras socken eller stift, tidigare var de i princip anställda av den som hade byggt kyrkan där de tjänstgjorde och därmed hade patronatsrätten. Adam av Bremen vittnar om att det förhöll sig så i Danmark under kung Svens och biskop Eginos tid.

Ja, den danske kungen Sven Estridsen ville göra Danmark till en egen kyrkoprovins bland annat för att få mer kontroll över kyrkan.

Tror en korrektare formulering skulle vara "för att inte riskera att förlora kontroll över kyrkan". Under hela 1000-talet pågick något av en dragkamp mellan danska kungar och ärkebiskopar av Hamburg-Bremen, som båda ansåg sig ha rätt att utnämna biskopar till de danska stiften. Investiturstriden blossade ju inte upp förrän strax efter Sven Estridssons regeringstid.

Att han hölls sig på god fot med ärkebiskopen i Hamburg-Bremen är därför självklart.

Oenig! Att det inte var självklart visar de olika strategier som de danska kungarna hade gentemot ärkebiskopen. Sven Tveskägg utmålas som synnerligen fientligt inställd av Adam och Thietmar, och Knut den store hämtade sina biskopar från England innan han försonades med Hamburg-Bremen. Direktkorrespondensen med påven var som tidigare har påpekats ett annat verktyg för att kringgå ärkebiskopen. Svens strategi var en någorlunda mjuk linje, men även han direktkommunicerade ju med påven.

Att Sven skänker godset Dalby till ärkebiskopen betyder inte att danska kungamakten hade kontroll över kyrkans sfär. Då hade han väl inte behövt skänka gods?

Inrättandet av Dalby stift ska knappast ses som en gåva till ärkebiskopen. Att kung Sven inrättar nya biskopdömen i sina kyrkor demonstrerar väl snarare att det är Sven som har patronatsrätten, enligt den tidens sätt att se på saken i Skandinavien, och därmed har rätt att tillsätta biskopar i stiften. Kyrkan är på sitt sätt fristående, men en kung vars lokaler man får att vistas i och på vars goda vilja ens position grundar sig har givetvis ett visst inflytande ändå. Detta är väl kanske det viktigaste syftet med att inrätta de två skånska stiften? Enligt traditionen var ju dessutom biskop Henrik i Lund engelsman och biskop Egino i Lund tysk. Att spela ut dessa mot varandra innebar större inflytande för kungen.

Inget av detta tyder på att Blekinge kom i den danske kungamaktens sfär bara för att biskop Egino kristnade Blekinge.

Det beror på vad man menar med "sfär". Jag tänker att det symbiotiska förhållandet mellan kung och kyrka innebär att Blekinge nog kom närmare den danske kungens sfär genom Eginos verksamhet.

Att den danske kungen smörar för ärkebiskopen tyder snarare på motsatsen.

Hur menar du? Skulle Eginos engagemang i Blekinge öka Hamburg-Bremens inflytande och därigenom minska kung Svens? Jag håller för övrigt inte med om att Sven smörar för ärkebiskopen.

Fortfarande samarbetar den katolska kyrkan över landsgränserna och ärkebiskopen i Lund är underställd Påven i Rom, inte den danske kungen.

Här tror jag du är alldeles för generell. Ibland var förhållandet mellan Lunds ärkebiskop och kungen gott, ibland mindre gott. Och konkurrens fanns också mellan stift, vilket gjorde kungen till en viktigare allierad än påven i vissa fall, exempelvis då ärkebiskop Asser bytte sida i inbördeskriget 1133. På pappret var ärkebiskopen underställd påven, men i praktiken var förhållandet till kungen minst lika viktigt. Du nämner till exempel själv ärkebiskop Eskils exil. Det var inte en exil beordrad av påven, utan en exil framtvingad av kungamakten. Att inte hålla sig väl med kungen kunde alltså få konsekvenser.

Eskil väljer Alvastramunken Stefan som Sveriges förste ärkebiskop.

Här är det nog omöjligt att bortse från kung Karl Sverkerssons inflytande över valet. Alvastra var ju tveklöst Sverkersättens viktigaste näste.

År 1177 blir Absalon ärkebiskop i Lund. Nu händer det grejer. Absalon var fosterbror till den danske kungen Valdemar den store och nu börjar den danska kungamakten och ärkebiskopen i Lund göra gemensam sak.

Gemensam sak hade kungamakt och kyrka gjort många gånger redan.

[anganatyr]

Jag ber om ursäkt för det sena svaret. Det blev full dag igår. Tack själv för svar.

Tror en korrektare formulering skulle vara "för att inte riskera att förlora kontroll över kyrkan". Under hela 1000-talet pågick något av en dragkamp mellan danska kungar och ärkebiskopar av Hamburg-Bremen, som båda ansåg sig ha rätt att utnämna biskopar till de danska stiften. Investiturstriden blossade ju inte upp förrän strax efter Sven Estridssons regeringstid.

Jag håller inte med. Dessutom tillsattes biskop Egino av ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, inte den danske kungen. Så hur har detta att göra med Blekinges kristnande och om Blekinge kom inom den danska kungamaktens sfär förstår jag inte.

Oenig! Att det inte var självklart visar de olika strategier som de danska kungarna hade gentemot ärkebiskopen. Sven Tveskägg utmålas som synnerligen fientligt inställd av Adam och Thietmar, och Knut den store hämtade sina biskopar från England innan han försonades med Hamburg-Bremen. Direktkorrespondensen med påven var som tidigare har påpekats ett annat verktyg för att kringgå ärkebiskopen. Svens strategi var en någorlunda mjuk linje, men även han direktkommunicerade ju med påven.

Detta ser jag som olika personligheter hos de danska kungarna. Självklart hanterar olika individer situationer olika. Dessutom skiftade läget inom danernas rike genom åren, vilket givetvis påverkar hur en kung reagerar. Det betyder inte att kyrkan inom Danmarks gränser var samma sak som den danska kungamakten. Eller att den danske kungen styrde över kyrkan.

Inrättandet av Dalby stift ska knappast ses som en gåva till ärkebiskopen. Att kung Sven inrättar nya biskopdömen i sina kyrkor demonstrerar väl snarare att det är Sven som har patronatsrätten, enligt den tidens sätt att se på saken i Skandinavien, och därmed har rätt att tillsätta biskopar i stiften. Kyrkan är på sitt sätt fristående, men en kung vars lokaler man får att vistas i och på vars goda vilja ens position grundar sig har givetvis ett visst inflytande ändå. Detta är väl kanske det viktigaste syftet med att inrätta de två skånska stiften? Enligt traditionen var ju dessutom biskop Henrik i Lund engelsman och biskop Egino i Lund tysk. Att spela ut dessa mot varandra innebar större inflytande för kungen.

Som jag skrev på förra sidan i denna tråd så tillsattes inte biskop Egino av den danske kungen, utan utav ärkebiskop Adalbert av Hamburg-Bremen. I Adam av Bremens fjärde bok, kapitel F står följande:

Antalet män, som ärkebiskopen invigde för mission bland hedningarna, är ganska stort. Deras biskopsäte och namn har jag fått reda på genom hans egen berättelse. För Danmark insatte han alltså nio, nämligen Ratolf för samhället Slesvig, Otto för samhället Ribe, Christian för samhället Århus, Heribert för samhället Viborg, munken Magnus och Albricht för ön Vendel, munken Eilbert för öarna Farria och Fyn, Wilhelm för ön Själland, Egino för landskapet Skåne. För Sverige invigde han sex: Adalvard och Acilin, vidare Adalvard och Tadiko och därtill Simeon och munken Johannes. För Norge invigde han endast två: Tholf och Sigvard.

Här skriver alltså samma Adam av Bremen som skrev att biskop Egino kristnade Blekinge, att ärkebiskopen invigde Egino som biskop över landskapet Skåne. Uppgiften har han fått från ärkebiskopen själv. Hur den danska kungamakten kommer in i bilden förstår jag inte eller vad den danska kungamakten har med kristnandet av Blekinge att göra.

Det beror på vad man menar med "sfär". Jag tänker att det symbiotiska förhållandet mellan kung och kyrka innebär att Blekinge nog kom närmare den danske kungens sfär genom Eginos verksamhet.

Men det fanns ingen dansk kyrka vid denna tidpunkt utan hela Norden låg under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen. Eftersom Egino kristnade människor i Götaland så måste ju även Götaland hamna i den danska kungamaktens sfär, som vi var inne på tidigare. Som det går att läsa i citatet från Adam av Bremen ovan så invigde ärkebiskopen biskop Egino just för mission bland hedningarna. När han sedan kristnar folket i Blekinge så utför han bara det jobb som ärkebiskopen ålagt honom. Det finns ingen anledning att blanda in den danska kungamakten. "Sfär" använder Martin Hansson i den nya boken (sidan 304) som inledde hela den här diskussionen.

Betydligt säkrare är tecknen på en inträngande främmande makt i Blekinge under 1060-talet då biskop Egino i Lund enligt Adam av Bremen ska ha kristnat Blekinge. Dessa uppgifter visar att Blekinge nu hamnar inom en dansk intressesfär.

Det var detta citat jag opponerade mig mot.

Hur menar du? Skulle Eginos engagemang i Blekinge öka Hamburg-Bremens inflytande och därigenom minska kung Svens? Jag håller för övrigt inte med om att Sven smörar för ärkebiskopen.

Här har vi olika uppfattning om smörandet, och jag skrev inget om att Eginos kristnande av Blekinge skulle minska kungens makt. Det är din tolkning.

Här tror jag du är alldeles för generell. Ibland var förhållandet mellan Lunds ärkebiskop och kungen gott, ibland mindre gott. Och konkurrens fanns också mellan stift, vilket gjorde kungen till en viktigare allierad än påven i vissa fall, exempelvis då ärkebiskop Asser bytte sida i inbördeskriget 1133. På pappret var ärkebiskopen underställd påven, men i praktiken var förhållandet till kungen minst lika viktigt. Du nämner till exempel själv ärkebiskop Eskils exil. Det var inte en exil beordrad av påven, utan en exil framtvingad av kungamakten. Att inte hålla sig väl med kungen kunde alltså få konsekvenser.

Självklart skiftade förhållandet mellan kungamakten och kyrkans makt, men det betyder inte att kungamakten styrde över kyrkan. Ärkebiskop Asser stöder givetvis den sida som gynnar kyrkans intresse mest. Och självfallet kan det förändras över tid. Det betyder inte att danska kungamakten styr över kyrkan. Att ärkebiskop Eskil väljer att fly landet istället för att underkasta sig den danske kungens vilja tycker jag säger mycket om förhållandet mellan kungamakten och kyrkan. Eskil backar inte från det Påven har ålagt honom att utföra.

Här är det nog omöjligt att bortse från kung Karl Sverkerssons inflytande över valet. Alvastra var ju tveklöst Sverkersättens viktigaste näste.

Alvastra kloster grundades omkring år 1143 av bla ärkebiskop Eskil med franska munkar från klostret Clairvaux i Frankrike. Som jag skrev tidigare så var ärkebiskopen nära vän med abboten Bernhard av Clairvaux. Just Stefan däremot skall enligt traditionen vara från England. Det är alltså ingen med koppling till Sverkersätten som blir ärkebiskop.

Gemensam sak hade kungamakt och kyrka gjort många gånger redan.

Ja, kyrka och kungamakten i Danmark har inlett samarbete tidigare, i de fall båda parter har tjänat på det och de har haft gemensamma mål. Det betyder åter igen inte att den danska kungamakten styrde över kyrkan. Och det betyder inte att bara för att biskop Egino gör sitt jobb och kristnar befolkningen i Blekinge, att Blekinge på något vis skulle hamna i den danska kungamaktens intressesfär.

[Soar]

Du verkar ha uppfattningen att alla kyrkliga angelägenheter under mitten av 1000-talet sköttes och styrdes helt och hållet av kyrkans egen organisation, helt utan inflytande eller ens inblandning av kungamakten, eftersom kungamakten inte hade intresse eller förmåga nog att blanda sig i kyrkans angelägenheter. Är detta en korrekt tolkning? Jag kan i alla fall inte tolka dina inlägg här på något annat sätt.

Denna beskrivning av förhållandet kyrka-kungamakt motsägs inte minst av Adam av Bremen själv. Här följer några citat ur en dansk översättning av Adam, som finns tillgänglig via följande länk: https://heimskringla.no/wiki/Adam_af_Br ... kehistorie

I tredje boken, närmast efter skolie 70:

I Betragtning af disse norske Forhold gjorde Erkebispen sig megen Flid for at udsone sig med den danske Konge, hvem han tidligere havde stødt fra sig i Anledning af Skilsmissen mellem Kongen og hans Søskendebarn. Han vidste jo nemlig nok, at kunde han vinde en Mand som denne Konge for sig, vilde Veien til hans øvrige Formaal være anderledes banet. Den Gavmildhed, hvormed han forstod at indynde sig hos Alle, lod ham snart finde Adgang til Slesvig, hvor det faldt ham let at blive bekjendt med den stolte Konge og at fornye Venskabet med samme, idet han hverken sparede paa Gaver eller Gjæstebud, for at den erkebiskoppelige Anseelse kunde overbyde de kongelige Rigdomme. Til Forligets Bekræftelse sluttede man, ifølge Skik og Brug hos Barbarerne, denne Forhandling med at byde hinanden til Gjæst otte Dage i Træk. Mange kirkelige Anliggender aftaltes; man raadslog om de Christnes Fredlysning, om Hedningernes Omvendelse. Glad over saa velforrettet Sag vendte Erkebispen hjem og overtalte Keiseren til at indbyde den danske Konge til Saxland, hvor de skulde tilsværge hinanden stadigt Venskab. Dette velsignede Forbund var en stor Vinding for vort Stift, idet Sendelsen til Hedningerne i Norden ved Kong Svends Bistand gjorde stadige og heldige Fremskridt.

Mellan skolie 74 och 75:

I de Dage døde den danske Biskop Vale. Kong Svend deelte hans Stift i fire Bispedømmer, og beskikkede med Erkebispens Minde en Biskop for hvert.

I fjärde boken, alldeles före skolie 112:

Men fornylig døde Aage, og da inddeelte Kong Svend Stiftet Skaane i to Bispedømmer, eet i Lund, som han overdrog til Henrik, og et andet i Dalbo, som han gav Egin. Denne blev indviet af Erkebispen,

Adam beskriver alltså utan omsvep att kung Sven delar in sitt rike i nya stift och utser sina biskopar, även om det sker med ärkebiskopens goda minne. Dessutom är kungens bistånd i missionsarbetet så pass viktigt för Hamburg-Bremen att det i själva verket är ärkebiskopen som smörar för kung Sven. Eftersom denna bild inte förmedlas i någon dansk krönika eller fornnordisk saga, utan tvärt om kommer från Hamburg-Bremens eget kansli, är den väl svår att säga emot? Eller?

Jag tycker inte detta betyder att Sven "styrde" kyrkan mer än ärkebiskopen. Det betyder att det fanns en maktbalans mellan kungen och ärkebiskopen, att de var delvis beroende av varandra samt att det den ene gjorde hade stor påverkan på den andres verksamhet. Egino är VIGD av ärkebiskopen men UTNÄMND av kungen, och står till viss del i beroendeställning till båda dessa. När Egino får en stark ställning i Blekinge gör detta att landskapet dras närmare den komplexa politiska struktur som det danska riket och det Hamburg-Bremska ärkestiftet utgör.

[Soar]

Alvastra kloster grundades omkring år 1143 av bla ärkebiskop Eskil med franska munkar från klostret Clairvaux i Frankrike. Som jag skrev tidigare så var ärkebiskopen nära vän med abboten Bernhard av Clairvaux. Just Stefan däremot skall enligt traditionen vara från England. Det är alltså ingen med koppling till Sverkersätten som blir ärkebiskop.

Varifrån hämtar du uppgiften att det är Eskil som grundar klostret? Exordium magnum anger ju drottning Ulvhild som grundare, och Vitsköls kloster anger Ulvhild och Sverker gemensamt. Klostrets nära koppling till Sverkersätten är väl på det hela taget nästan omöjlig att betvivla? Att alvastramunken Stefan inte skulle ha någon koppling till Sverkersätten är således ett märkligt antagande tycker jag.

[anganatyr]

Jag läste dessa två inlägg först nu. Vi håller på med ett projekt på jobbet som skall vara färdigt den 3.e oktober och det är väldigt mycket kvar att göra. Jag ska försöka återkomma med svar så snart tiden räcker till. Jag ber om ursäkt för detta Soar.

[anganatyr]

När Egino får en stark ställning i Blekinge gör detta att landskapet dras närmare den komplexa politiska struktur som det danska riket och det Hamburg-Bremska ärkestiftet utgör.

Jag håller inte alls med. Du verkar hela tiden glömma att ärkebiskopen var kyrklig ledare för hela Norden, inte bara Danmark. Ärkebiskopen hade inte bara band till den danske kungen utan även den svenske och den norske. Därför blir inte Blekinge närmare knutet till Danmark för att biskop Egino utför den uppgift som ärkebiskopen ålagt honom och kristnar befolkningen i Blekinge. Kom även ihåg att Blekinge inte kom att ingå i Lunds stift förrän på 1200-talet, alltså långt efter dessa händelser.

Och åter igen var biskop Egino i Sverige och gjorde flera kyrkliga ärende, bland annat kristnade många människor i Götaland, alltså knöts även Götaland till det danska riket om man ska vara konsekvent i sina tolkningar. Biskop Egino ville bland annat riva hednatemplet i Gamla Uppsala, men de svenske kungen sa nej och det blev ingen rivning. Eftersom han ville kristna människorna i Gamla Uppsala också bör väl även Gamla Uppsala knytas närmare det danska riket, eller?

[anganatyr]

Alvastra kloster grundades omkring år 1143 av bla ärkebiskop Eskil med franska munkar från klostret Clairvaux i Frankrike. Som jag skrev tidigare så var ärkebiskopen nära vän med abboten Bernhard av Clairvaux. Just Stefan däremot skall enligt traditionen vara från England. Det är alltså ingen med koppling till Sverkersätten som blir ärkebiskop.

Varifrån hämtar du uppgiften att det är Eskil som grundar klostret? Exordium magnum anger ju drottning Ulvhild som grundare, och Vitsköls kloster anger Ulvhild och Sverker gemensamt. Klostrets nära koppling till Sverkersätten är väl på det hela taget nästan omöjlig att betvivla? Att alvastramunken Stefan inte skulle ha någon koppling till Sverkersätten är således ett märkligt antagande tycker jag.

Jag har läst det hos flera olika historiker, bland annat har Sven Rosborn skrivit mycket om detta. Som jag skrev tidigare så skänkte ofta kungamakten mark till tex klosterbyggen och fick då äran att stå som grundare av klostret. Marken till Alvastra kloster skänktes av drottning Ulvhild, som tidigare fått den av kung Sverker som morgongåva. Därav står de som grundare.

Som jag skrev tidigare så var ärkebiskop Eskil nära vän med cisterciensabboten Bernhard av Clairvaux. Detta utmärker sig bland annat genom den medeltida krönikan "Om den helige Eskil, ärkebiskop i Lund" från det franska cisterciensklostret Clairvaux. Eskil av Lund var ärkebiskop över den nordiska kyrkostaten mellan åren 1138-1177. Under sin tid på ärkebiskopsstolen grundades många cistercienskloster i Norden (därför har han också fått en egen krönika efter sig). En hel del om detta finns att läsa i Bibliotheca Scriptorum Sacri Ordinis Cisterciensis. Här är några av de cistercienskloster som grundades under ärkebiskop Eskils tid.

Clara Silvia (Skåne, Danmark) 1138
Alnastrum (Alvastra, Östergötland, Sverige) 1143
Nouva Vallis (Nydala, Småland, Sverige) 1143
Heriuadum (Herrevad, Skåne, Danmark) 1144
Lysa (Lysia, Bergen, Norge) 1146
Houedoa (Huvedøya, Oslo, Norge) 1147
Varuhemium (Varnhem, Västergötland, Sverige) ca 1150
Esromium (Esrum, Sjælland, Danmark) 1154
Vitæ (Vitskøl, Jylland, Danmark) 1158
Saba (Julita, Södermanland, Sverige) ca 1160
Sora (Sorø, Sjælland, Danmark) 1162
Tuta Vallis (Tvis, Jylland, Danmark) 1163
Gudualia (Roma, Gotland, Sverige) 1164
Clara Insula (Øm, Jylland, Danmark) 1165
Insula Dei (Holme, Fyn, Danmark) 1172
Locus Dei (Løgum, Jylland, Danmark) 1173
Gradizium (Gran, Norge) 1176

Om du anser att Stefan har koppling till Sverkerätten så är det ju bara att ta fram belägg som stärker detta, eller? Jag vill inte vara oförskämd, men annars blir det faktiskt bara ditt personliga tyckande.

[Soar]

Jag läste dessa två inlägg först nu. Vi håller på med ett projekt på jobbet som skall vara färdigt den 3.e oktober och det är väldigt mycket kvar att göra. Jag ska försöka återkomma med svar så snart tiden räcker till. Jag ber om ursäkt för detta Soar.

Det är givetvis ingenting att be om ursäkt för! Vi deltar väl alla i mån av tid och ork och lust. Kul att du vill fortsätta diskussionen trots jobbprojekt. Här är mina reaktioner på ditt senaste inlägg:

Du verkar hela tiden glömma att ärkebiskopen var kyrklig ledare för hela Norden, inte bara Danmark. Ärkebiskopen hade inte bara band till den danske kungen utan även den svenske och den norske. Därför blir inte Blekinge närmare knutet till Danmark för att biskop Egino utför den uppgift som ärkebiskopen ålagt honom och kristnar befolkningen i Blekinge.

Jag glömmer inte att hela norden på pappret ingick i Hamburg-Bremens ärkestift, men jag delar inte uppfattningen att det som gällde på pappret per automatik också gällde i praktiken. Harald Hårdråde i Norge undvek aktivt Hamburg-Bremen och lät hämta biskopar från de brittiska öarna och Frankrike. Först i slutet av Adalberts tid som ärkebiskop, när blev Olav Kyrre blev norsk kung och slöt fred med Sven Estridsen, kunde det knytas "band" till kungamakten i Norge. I Sverige hade ju kung Emund under 1050-talet en egenutnämnd ärkebiskop i Osmund, och körde därför hem Adalvard den äldre när denne anlände som nyvigd biskop. Också efter Stenkils korta regering verkar det ha blivit svårt för ärkestiftets representanter att göra sin röst hörd i Sverige. Adalvard den yngre hade senast 1069 måst återvända till Bremen. Detta enligt artiklar i SBL och Store norske lexikon. Kung Sven i Danmark är således, sedan han och Adalbert försonats, ärkebiskopens otvetydigt viktigaste bundsförvant i Skandinavien.

Jag håller heller inte med om att missionsarbetet i Blekinge är ålagt Egino av ärkebiskopen, punkt slut. I det första citatet från Adam av Bremen i mitt förra inlägg beskrivs ju ordagrant att kungen och ärkebiskopen tillsammans håller rådslag om "de Christnes Fredlysning, om Hedningernes Omvendelse" och att kungens bistånd bidrog till framsteg i detta arbete. På ett annat ställe i sin bok uppger Adam kung Sven som uppgiftslämnare när det gäller missionsverksamhet bland avlägsna folk. Kungen var alltså både intresserad, insatt och insyltad i omvändelsen av hedningar, vilket jag inte tycker är det minsta konstigt. Det var inte ett sekulärt samhälle.

Kom även ihåg att Blekinge inte kom att ingå i Lunds stift förrän på 1200-talet, alltså långt efter dessa händelser.

Jo, jag tycker som sagt att det är uppenbart att det bara var tillfälligt som Blekinge riskerade att sugas upp av Sven-Egino-Adalberts sfär. Dessa tre personers frånfälle samt därpå följande konflikter, krig och missväxtår, gjorde att momentum gick förlorat. Det är kanske också så att det danska riket ännu inte var tillräckligt institutionaliserat för att det skulle vara möjligt att behålla momentum efter denna trios död. Makt och medel var fortfarande så pass knutna till person att det nog egentligen är fel att tala om Lunds stift och det danska kungariket i sammanhanget. Det var inte lundabiskopen och danske kungen som koncept som utökade sina intressen i Blekinge, utan snarare Egino och Sven som personer.

Och åter igen var biskop Egino i Sverige och gjorde flera kyrkliga ärende, bland annat kristnade många människor i Götaland, alltså knöts även Götaland till det danska riket om man ska vara konsekvent i sina tolkningar. Biskop Egino ville bland annat riva hednatemplet i Gamla Uppsala, men de svenske kungen sa nej och det blev ingen rivning. Eftersom han ville kristna människorna i Gamla Uppsala också bör väl även Gamla Uppsala knytas närmare det danska riket, eller?

Jag har inga problem med att "Götaland" närmade sig den danske kungens sfär tack vare Eginos verksamhet där. Där fanns det ju dock redan en annan biskop och en annan kungamakt, så utsikterna att de facto inlemma Götaland under Eginos och Svens styre måste ha varit mindre än med Blekinge, som ju dessutom låg närmare geografiskt. Men för varje bygd där de lokala inflytelserika personerna träffade kung Svens biskop istället för den svenske kungens måste ju kung Sven ha framstått som starkare, och därmed har hans inflytande ökat, en mikroportion åt gången. Sven hade ju dessutom vistats 12 år i Sverige i sin ungdom enligt Adam, och var således inte okänd. Men nu utfördes väl missionsarbetet i Götaland av Egino och Adalvard gemensamt, vilket närmast måste ha framstått som att den danske och den svenske kungen utgjorde en enad stark front för kyrkans formella fortsatta utbredning i Norden.

Att Egino ville förstöra Uppsalatemplet men inte kunde vittnar väl snarare om lågt inflytande i den regionen, så där tror jag du spänner bågen lite för hårt.

[anganatyr]

Jag håller heller inte med om att missionsarbetet i Blekinge är ålagt Egino av ärkebiskopen, punkt slut. I det första citatet från Adam av Bremen i mitt förra inlägg beskrivs ju ordagrant att kungen och ärkebiskopen tillsammans håller rådslag om "de Christnes Fredlysning, om Hedningernes Omvendelse" och att kungens bistånd bidrog till framsteg i detta arbete. På ett annat ställe i sin bok uppger Adam kung Sven som uppgiftslämnare när det gäller missionsverksamhet bland avlägsna folk. Kungen var alltså både intresserad, insatt och insyltad i omvändelsen av hedningar, vilket jag inte tycker är det minsta konstigt. Det var inte ett sekulärt samhälle.

Ja, här har vi helt olika åsikter då jag anser att han fick uppdraget av ärkebiskopen (och det är något som ingår inom den katolska kyrkan) att kristna hedningarna när han insattes av ärkebiskopen. Något som Adam av Bremen tydligt skriver om i fjärde boken, kapitel F:

Antalet män, som ärkebiskopen invigde för mission bland hedningarna, är ganska stort. Deras biskopsäte och namn har jag fått reda på genom hans egen berättelse. För Danmark insatte han alltså nio, nämligen Ratolf för samhället Slesvig, Otto för samhället Ribe, Christian för samhället Århus, Heribert för samhället Viborg, munken Magnus och Albricht för ön Vendel, munken Eilbert för öarna Farria och Fyn, Wilhelm för ön Själland, Egino för landskapet Skåne. För Sverige invigde han sex: Adalvard och Acilin, vidare Adalvard och Tadiko och därtill Simeon och munken Johannes. För Norge invigde han endast två: Tholf och Sigvard.

Att Egino ville förstöra Uppsalatemplet men inte kunde vittnar väl snarare om lågt inflytande i den regionen, så där tror jag du spänner bågen lite för hårt.

Du missförstår mig helt här. Det jag ville visa var att biskop Egino verkade även i Sverige och att man måste vara konsekvent i sina slutsatser. Biskopen verkade inte bara i Danmark. Alltså kan man inte tolka kristnandet av befolkningen som att landskapet knyts närmare Danmarks kungamakt. Om man läsa alla Adam av Bremens fyra böcker så förstår man tydligt att biskop Egino inte är utsänd av den danske kungen för att missionera, utan av ärkebiskopen. Att missionera ligger inom kyrkans sfär, inte kungamakten. Varför vill den danske kungen kristna befolkningen i Blekinge och Götaland, samt riva templet i Gamla Uppsala? Vad är vinsten?
Egino följer inte det danska rikets gräns eftersom hans uppdragsgivare verkar inom hela Norden.

[anganatyr]

Jag glömmer inte att hela norden på pappret ingick i Hamburg-Bremens ärkestift, men jag delar inte uppfattningen att det som gällde på pappret per automatik också gällde i praktiken. Harald Hårdråde i Norge undvek aktivt Hamburg-Bremen och lät hämta biskopar från de brittiska öarna och Frankrike. Först i slutet av Adalberts tid som ärkebiskop, när blev Olav Kyrre blev norsk kung och slöt fred med Sven Estridsen, kunde det knytas "band" till kungamakten i Norge. I Sverige hade ju kung Emund under 1050-talet en egenutnämnd ärkebiskop i Osmund, och körde därför hem Adalvard den äldre när denne anlände som nyvigd biskop. Också efter Stenkils korta regering verkar det ha blivit svårt för ärkestiftets representanter att göra sin röst hörd i Sverige. Adalvard den yngre hade senast 1069 måst återvända till Bremen. Detta enligt artiklar i SBL och Store norske lexikon. Kung Sven i Danmark är således, sedan han och Adalbert försonats, ärkebiskopens otvetydigt viktigaste bundsförvant i Skandinavien.

Självklart ville de undvika att komma under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen och utse egna biskopar, då har ju kungarna mer makt själva. Men till sist lyckas de inte står emot längre och de mister makten över kyrkans sfär. Påvestaten verkade över de flesta västeuropeiska länder vid den här tiden och var både rik och mäktigt. De nordiska länderna var fortfarande under uppbyggnad och först senare blir de riktiga stater. Först efter reformationen får kungamakten full kontroll över kyrkan och de nordiska länderna får en egen statskyrka i egentlig mening så som vi räknar det idag. Allt detta du skriver visar ju bara på den katolska kyrkans makt.