Runor och uttal

Här kan du diskutera run- och bildstenar och liknande
ÅkeP
Inlägg: 166
Blev medlem: 2 december 2021, 16:16

Runor och uttal

Inlägg av ÅkeP » 10 december 2021, 07:57

Vid någon tidpunkt rationaliserades runraden till bara 14 tecken. Det var säkert rationella skäl som låg bakom och behovet att kunna förstå varandra både i tal och skrift även om man kom från olika områden. Vi vet ju att språk kan formas lokalt, det vi idag kallas dialekter, där inte bara lokala ord uppkommer utan även uttalsskillnader. Idag skiljer ju t.ex. danskan från svenskan genom att de skriver och uttalar d där vi i svenskan skriver och uttalar t i många ord. D och t har en gemensam runa i den runrad som användes på vikingatiden. På samma sätt är det med andra konsonanter som b/p och g/k. Jag har ju trott att detta varit beforskat och utrett sedan länge men har inte hittat något om det.

Dessa konsonant-/ljudpar har det gemensamt att de produceras på samma ställen i munnen, endast blåsljudets styrka skiljer. Prova själva att uttala d och t kort och tonlöst, samma med b och p och samma med g och k. Sådana skillnader är subtila och öronen måste vänja sig vid att uppfatta dem. Vi idag hör skillnad och kan använda det för att skapa betydelseskiljande ord, t.ex. skida och skita, och vi har också olika tecken för ljuden. Men med den rationaliserade runraden går det inte att använda den uttalsskillnaden för att skapa meningsskiljande ord, men så klart kan samma ord fortfarande betyda olika sker beroende på sammanhanget.

Även vissa vokaler, t.ex. u och o, e och o, ö och e etc (jfr Jönsson och Jensen) tycks blandas på samma sätt, men här inte lika regelbundet, kanske beroende på att diftonger också används och uppfattas olika beroende på var man kommer ifrån. Och på vikingatiden fanns det inga skrivregler, man skrev som man uppfattade att det lät. Att vi därför träffar på olika stavningar av samma namn i olika källor (och ibland i samma) är naturligt. Toleransen för olika uttal måste ha varit stor på vikingatiden.

När sen en person, som har hela det latinska alfabetets ljud att välja på, tecknar ner vad olika personer säger, så kan det bli olika. Skandinaven hörde troligen ingen skillnad på Daner eller Taner men det gjorde latinaren. Gorm eller Korm eller Kurm eller Kurmd beror av tillfället. Dessutom använder latinet C för k-ljudet, så därför står det inte Gormson på guldplattan utan Curmsun som man nog så ska uppfatta som ett samtida uttal, åtminstone så som biskoparna som gjorde om graven och lät tillverka guldplattan uppfattade det.

En annan namnform är Gnupa, Knup eller Knob som måste uppfattas som samma namn med olika starkt blåsljud på slutet som kan uppfattas som ett tillagt a. I svensk tradition har detta namn tolkats som Knut vilket då skulle vara felaktigt eftersom b/p- och d/t-ljudet skapas på olika ställen i munnen.

Vad säger ni historievetare, finns detta utrett någonstans? Eller andra synpunkter?

AndreasOx
Inlägg: 1266
Blev medlem: 12 juni 2016, 21:15

Re: Runor och uttal

Inlägg av AndreasOx » 10 december 2021, 19:47

Prata med Magnus Källström, han har säkerligen koll!

Visi
Inlägg: 253
Blev medlem: 19 juli 2019, 14:16

Re: Runor och uttal

Inlägg av Visi » 10 december 2021, 21:10

Inte mycket till svar men lite mer terminologi kanske.

Om b, p, d, t, g, k, se bl.a.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Klusil

Om f, v, se bl.a.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Frikativa

Se även
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Interna ... _alfabetet

ÅkeP
Inlägg: 166
Blev medlem: 2 december 2021, 16:16

Re: Runor och uttal

Inlägg av ÅkeP » 18 december 2021, 18:16

Tack för länkar! Där är mycket stoff och väcker också nya frågor. En är om tonande och tonlösa konsonanter. Om vi tar t.ex. orden Daner och Taner så är det inte själva konsonantljudet som gör skillnaden. D och t skapas på samma ställe mot gommen och skillnaden är subtil, mest i styrkan på blåsljudet. Båda kan uttalas lika tonlöst och det också så i orden Daner och Taner. Det som är tonande när man uttalar d tonande är ett tillägg som inte tillhör konsonanten så det används i ord. Skillnaden i uttal av Daner och Taner är subtil och ett uttal mittemellan är också möjligt, bara en dialektal variation. Att således runorna rationaliserades så att dessa små uttalsskillnader inte skulle påverka hur man skrev så fick paren b/p, d/t och g/k var sin gemensam runa.

Eftersom man skrev ner namn utifrån hur de lät, som man då kan jämföra med olika skribenter, så får vi därmed en provkarta på hur man talade på vikingatiden. Men då måste det vara en latinare med fler tecken för olika ljud och nedtecknat direkt efter levande skandinav.

Så även om danskarna idag skriver Gorm är det troligt att det snarast uttalades Kurm på vikungatiden. Ibland skrivs det även Kurmd, dvs d-et som en eftersläng som indikerar hur m uttalas när det står sist i ett ord. Och o-et ett o längre fram i munnen liknande ett u.

Jag skriver detta p.g.a. vissa diskussioner här i andra trådar där man diskuterar olika stavningar av namn och vad det säger om ilka källors ursprung och autenticitet. I dag är vi noga med att alltid stava ett namn på det sätt som ägaren vill ha det, även om olika personer uttalar det olika. Vi är i vår tid således skriftspråkcentrerade vad gäller namn. Så var det inte på vikingatiden.

En annan sak är namnen Knop, Knuba, Gnupa som på samma vis bara blir varianter av samma namn, och då att det tillagda a-et på slutet antingen är blåsljudet i konsonanten som ibland uppfattas som ett a eller att man verkligen lade till ett a för att förstärka konsonantljudet i slutet av namnet.

I Gesta Wulinenses (GW) första del skriven på 900-talet förekommer flera olika stavningar av de tre skilda namnen Knut, Kurt och Knop. De två första har vi fortfarande som moderna namn medan det tredje har försvunnit. Knupa/Gnupa är ju i tidigare historieskrivning nämnd i samband med någon som var hövding i Hedeby. I engelsk och dansk historieskrivning kallas han Gnupa, men i svensk har han fått namnet Knut av någon för mej okänd anledning. I GW finns flera namnvarianter av Knut i släktträdet angivna men även en Kurt och en Knupa. Översätts detta namn Knupa till Kurt eller Knut så är det inte bara felaktigt som jag ser det, utan det blir dessutom svårare att hålla reda på alla. Alla Harald fick prefix eller tillnamn för att kunna skilja på dem. Det var samma med alla Knutar. Men Gnupa har inget sådant prefix eller tillnamn mej veterligt.
Senast redigerad av 2 ÅkeP, redigerad totalt 30 gång.

David Almer
Inlägg: 21
Blev medlem: 4 februari 2020, 17:16
Ort: Lund

Re: Runor och uttal

Inlägg av David Almer » 10 februari 2022, 22:51

Litteratur som rekommenderas i ämnet:

Doktorsavhandlingen De stungna runorna. Användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter av Svante Lagman (Runrön 4, Uppsala 1990) som inte bara tar upp stungna runor, utan även behandlar språkförändringar i Norden och allmänt om uttal kopplat till runor etc.

ÅkeP
Inlägg: 166
Blev medlem: 2 december 2021, 16:16

Re: Runor och uttal

Inlägg av ÅkeP » 30 juni 2022, 13:01

David Almer skrev:
10 februari 2022, 22:51
Litteratur som rekommenderas i ämnet:

Doktorsavhandlingen De stungna runorna. Användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter av Svante Lagman (Runrön 4, Uppsala 1990) som inte bara tar upp stungna runor, utan även behandlar språkförändringar i Norden och allmänt om uttal kopplat till runor etc.
Tack! Finns artikeln tillgänglig på nätet?

anber
Inlägg: 23
Blev medlem: 24 september 2015, 22:53

Re: Runor och uttal

Inlägg av anber » 1 juli 2022, 00:38

ÅkeP skrev:
30 juni 2022, 13:01
David Almer skrev:
10 februari 2022, 22:51
Litteratur som rekommenderas i ämnet:

Doktorsavhandlingen De stungna runorna. Användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter av Svante Lagman (Runrön 4, Uppsala 1990) som inte bara tar upp stungna runor, utan även behandlar språkförändringar i Norden och allmänt om uttal kopplat till runor etc.
Tack! Finns artikeln tillgänglig på nätet?
Jag fann den här:
http://uu.diva-portal.org/smash/get/di ... TEXT02.pdf

Skriv svar