Tusen tack för ditt svar Ephraim . Landsdelen Svealands namn i Sverige dyker dock inte upp i skriftliga källor förrän på 1400-talet, sannolikt som motsvarighet till det redan etablerade Götaland enligt Dick Harrison.Ephraim skrev:Det är det nog från början, ja. Men frågan är ju varifrån Swede (motsvarande nederländska, lågtyska och engelska), Schwede (högtyska) eller Sweath (äldre engelska) kommer. Och om den spekulativa härledningen till en urform *swiþaniz~*sweþaniz stämmer så skulle vi se singularformen *swiþô~*sweþô > Swede (Sweath) och plural *swiþaniz~*sweþaniz > Sweden (Swethen).Castor skrev:Är inte Sweden och Schweden helt enkelt plural av Swede och Schwede?
I engelskan verkar Sweden i och för sig vara belagt innan Swede i skrift så det ser nästan ut som att det senare skulle vara en vara en "back-formation" snarare än tvärtom. Men det är möjligt att båda formerna är lånade var för sig, OED skriver att båda komer från medellågtyskan eller medelnederländskan. Sweden anses specifikt lånat från dativ pluralis tydligen (som väl skulle vara identisk med nominativ pluralis i och för sig).
Det bör ju i vart fall vara härlett ur Svíarnas namn snarare än de hypotetiska *Sviðarna. Sen är frågan om det är en nedärvd eller tidigt lånad form, eller om det är ett senare lån. Men "Sweo-" med vokalbrytning till en diftong (antagligen lång diftong: Swēoland) ser ut som en form som funnits i engleskan ett tag. Det lär vara samma form som i folkslaget Swēon (endast pluralformer verkar det som, tror inte att nom.sg *Swēo är belagt) eller i Swēoþēod.anganatyr skrev:Var passar Ottars Sweoland in i sammanhanget (fornengelska, 800-tal)?
Brytningen är också indirekt evidens för att det går tillbaka till en form med *h, eftersom positionen före *h (som sedan ofta föll bort) är just en av dem där brytning skedde. Positionen före vokal eller före *þ sker ingen brytning vad jag vet. Ungefär så här kan ordet ha utvecklats:
*swihaniz
> *swihan
> *swiohan (brytning före *h)
> *swīoan (bortfall av *h med kompensatorisk förlängning)
> *swīon (vokalsammansmältning)
> Swēon (skifte av īo > ēo i bland annat västsaxdialekt)
Formen Sweoland liknar ju Svealand, men är nog inte en helt parallell bildning. Svea land är ju ‘svearnas land’, med genitiv pluralis. Sweoland ser ut att vara bildat direkt från stammen på samma sätt som Svíþjóð eller Swēoþēod, eller för den delen Gotland och Finnland. Det skulle alltså motsvara *Sveland på svenska.
Svitjod
Re: Svitjod
Re: Svitjod
Vi har också svet som i "Mare Sveticum' och "Starcaterus pugil sveticus" i Olaus Magnus carta marina,
-
- Inlägg: 774
- Blev medlem: 8 juli 2015, 20:21
- Ort: Uppsala
Re: Svitjod
Hur ska man tolka ortnamn som Svista (finns minst två i Uppsalatrakten) och Svia (strax utanför Uppsala). Där ingår ju "i" (västnordiskt?) snarare än "e" (östnordiskt?).
Re: Svitjod
Jag har sett en helt annan men fullt möjlig förklaring på Svi i en del namn.
Motsvarande namn finns ju på många håll. Sviby på Nuckö i Estland är ett exempel.
Tyvärr minns jag inte förklaringen.
Den "västnordiska" användningen av "i" är allmänt i många Österbottniska dialekter än i dag och förr lär den ha funnits på andra håll också inom det svenska språkområdet. Gränsen mellan östnordiskt och västnordiskt är långt ifrån entydig då man börjar se på äldre språkformer och dialekter.
Vi säger ju i Österbotten att man "dänskar" då man talar högsvenska och egentligen är ju högsvenskan liksom det norska bokmålet till stor del en lokal form av danska. I motsats till det lokala språket.
Tå man talar österbottnisk me nårrmännin tråor di ståndom att man ji froån nain oåsiidis daal i annin ändan oåv Nårji. He va in predikant jedan froån byyin såm var i Tröndelag å prediika å han märkt ju at int he jölft ti dänsk tå an tala mie döm så tå börja han taal såm vi jäär jär heim å tå saa nårrmännin at ti föståo allt han saa.
Motsvarande namn finns ju på många håll. Sviby på Nuckö i Estland är ett exempel.
Tyvärr minns jag inte förklaringen.
Den "västnordiska" användningen av "i" är allmänt i många Österbottniska dialekter än i dag och förr lär den ha funnits på andra håll också inom det svenska språkområdet. Gränsen mellan östnordiskt och västnordiskt är långt ifrån entydig då man börjar se på äldre språkformer och dialekter.
Vi säger ju i Österbotten att man "dänskar" då man talar högsvenska och egentligen är ju högsvenskan liksom det norska bokmålet till stor del en lokal form av danska. I motsats till det lokala språket.
Tå man talar österbottnisk me nårrmännin tråor di ståndom att man ji froån nain oåsiidis daal i annin ändan oåv Nårji. He va in predikant jedan froån byyin såm var i Tröndelag å prediika å han märkt ju at int he jölft ti dänsk tå an tala mie döm så tå börja han taal såm vi jäär jär heim å tå saa nårrmännin at ti föståo allt han saa.
Re: Svitjod
Kan vara årets bästa inlägg Heimlaga! Tänkvärt och underbart illustrerat i dialekt!
-
- Inlägg: 774
- Blev medlem: 8 juli 2015, 20:21
- Ort: Uppsala
Re: Svitjod
Svenskan (och danskan och norskan) påverkades dessutom väldigt mycket av tyska under senmedeltiden. Svenskan ändrade sig mer mellan 1300 och 1500 än mellan 1500 och 2019. Vi skulle förstå Gustav Vasa utan större problem, men Gustav Vasa skulle ha nästan lika svårt som vi att förstå Birger jarl...
Re: Svitjod
Skulle vilja lyfta denna tråd igen och resonera vidare.
Är det som Moneta spekulerar att detta Swidiams folk motsvarar antikens Sitones och Suetidi?
Moneta Nova skrev: ↑28 december 2023, 16:42
....
Du tror alltså att det är en slump att Tacitus skiljer mellan Suiones och Sitones, liksom att Jordanes skiljer på Suehans och Suetidi?
......
Har du noterat att det i den "skapelseberättelse" (Prosaiska krönikan från slutet av 1400-talet) som du anfört, görs skillnad mellan "Swerigi" (Sverige!) och "swidia" (Svealand?). Är detta också en slump?
"Swerigis skipilsse war swa at sydhen hin store mektoge philemer göta konungh hade wnnit swidiam vnder sigh oc foor och wan j frömandom landom som före sigx. Tha walde götha och swidia hwilke som nw bade kallas swenske endräktliga jnge philemersson til konungh oc skikkade at hans konunga säthe och mästa warilsse skulle wara j gambla vpsala".
Det verkar alltså vara detta "swidiam" vi skall ställa i motsatsförhållande till det svenska landskapet Götaland? Swerigi/Sverige skapades efter att "philemer göta konungh hade wnnit swidiam (Svealand? - eller hela Sverige? som då inte fanns?) vnder sigh"? Är detta härledningen till din placering av "svearna" i Mälardalen?
...
Är det som Moneta spekulerar att detta Swidiams folk motsvarar antikens Sitones och Suetidi?
-
- Inlägg: 123
- Blev medlem: 4 januari 2016, 16:55
Re: Svitjod
Yngwe skrev: ↑30 september 2015, 23:58I stort sett konsekvent sätt likhetstecken mellan svearnas land och Svitjod.
Men är det verkligen så självklart att Svea och Svi ska avse samma sak?
Min personliga övertygelse, helt utan empiri, är att det rör sig om två olika namn.
Svear är Tacitus svioner och Jordanes Suehans
Svitjod är Tacitus Sitones och Jordanes Suitidi och vi finner det också i Rex an Situn
Med tiden, inte minst med latiniseringen blandas begreppen ihop och allt blir en soppa....
En mycket intressant frågeställning! - Som förmodligen är svår att besvara ... en lördagskväll.
Men man måste ju börja någonstans ...
Oden tillägnade sig ett vidsträckt land, som han kallade Sigtuna ... som då var: a) en gård? b) en stad? c) ett land?
Suiones … Suehans/Sveh-ans … Swevorum/Svenonum … Swerigi (Sverige!) … utan något d/t … ?
Sitones … Suitidi/Svi-tidi … Situn/Situnetei … Svitjod … Swidia (Svealand?) … med ett d … d/t … ?
Olof Skötkonung titulerade sig för övrigt på två sätt på Sveriges första mynt ca 995: a) Rex Swevorum/Svenorum och b) Rex Situn/Situnetei. Varför gjorde han det?
*
Re: Svitjod
Från Snorres Heimskringla
Det är alltså enligt detta ett vidsträckt land som kallas Sigtunir. Det blir svårförståeligt. Nånstans måste det nog blivit fel...Óðinn tók sér bústað við Löginn, þar sem nú eru kallaðar fornu Sigtúnir, ok gerði þar mikit hof ok blót eptir siðvenju Ásanna. Hann eignaðist þar lönd svá vítt sem hann lét heita Sigtúnir.
-
- Inlägg: 123
- Blev medlem: 4 januari 2016, 16:55
Re: Svitjod
Ja, det är väldigt mycket som är oklar och motsägelsefullt i Snorres verk. Spånar lite kring Forn-Sigtuna och Sigtuna/Sithia/Scythia ...?
Ur Snorres Heimskringla: - "Oden for först västerut till Gårdarike (Kievriket) och sedan söderut till Saxland (Germanien). Han hade många söner. Han underlade sig stora delar av Saxland och satte sina söner till att styra landet där. Sedan for han norrut till havet och tog sig boning på en ö; det stället heter nu Odense på Fyn. Han sände Gevjon NORRUT över SUNDET (och då kommer man till Jylland och Jellinge) för att leta efter land; hon kom till kung Gylfe (av Jylland?), och han gav henne fyra plogland. Därefter for hon till Jotunheimar (jättarnas hem) och födde där fyra söner. Dem förvandlade hon till oxar, spände dem för plogen och drog landet ut i havet och västerut (eller kanske snarare österut?) till mitt emot Odense, och det kallas nu Själland; där bodde hon sedan. Henne fick Odens son Skjold till hustru; de bodde i Lejre (västsydväst om Roskilde på Själland). Där hon plöjde ut landet är nu en sjö, som kallas Lögrinn/Lögen (LIMFJORDEN?!, Limgrim-legenden, Løgstør?, Løkken?, Lindholm Høje? - alt. Mälaren/Vänern?); fjärdarna i Lögrinn ligga så som näsen på Själland."
En variant på detta finns i Limgrim-legenden. Enligt myten födde en kvinna (i vissa versioner en jötunn/jätte) en gris, Limgrim, som snart blev så stor att dess borst kunde ses över trädtopparna. Den strosade omkring och grävde kanaler i marken. En dag nådde den havet och vatten bröt in. Detta skulle ha varit vid Limfjordens östra inlopp, vid Hals.
Svo kvað Bragi hinn gamli / Då skaldade Brage den gamle:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Brage_den_gamle
Gefjun dró frá Gylfa
glöð djúpröðul öðla,
svo at af rennirauknum
rauk, Danmarkar auka.
Báru yxn og átta
ennitungl, þar er gengu
fyr vineyjar víðri
valrauf, fjögur haufuð.
Men då Oden hos Gylfe sporde om det var gott tillfälle att förvärva land österut (öster om Jylland eller öster om Själland?), for han dit, och han och Gylfe ingick förlikning, ty Gylfe trodde sig inte ha kraft att stå emot asarna. Oden och Gylfe brukade ständigt bekämpade varandra med list och häxerier, men asarna segrade alltid. Oden tog sin boning vid Logen på det ställe, som nu heter gamla Sigtuna (fornu Sigtúnir - Forn-Sigtuna), och reste där ett stort tempel och inrättade offer enligt asarnas sed.
Hann eignaðist þar lönd svá vítt sem hann lét heita Sigtúnir.
He acquired lands there so wide that he called them Sigtúnir.
Han skaffade mark där så vida att han kallade dem Sigtúnir … latin Sithia = Scythia ...?
Enligt Lars Gahrn lär medeltidslatinets "Sc+y" uttalas "S+i", så när latinkunniga skandinaver läste Scythia tolkade man det som Sithia ...?
*
Ur Snorres Heimskringla: - "Oden for först västerut till Gårdarike (Kievriket) och sedan söderut till Saxland (Germanien). Han hade många söner. Han underlade sig stora delar av Saxland och satte sina söner till att styra landet där. Sedan for han norrut till havet och tog sig boning på en ö; det stället heter nu Odense på Fyn. Han sände Gevjon NORRUT över SUNDET (och då kommer man till Jylland och Jellinge) för att leta efter land; hon kom till kung Gylfe (av Jylland?), och han gav henne fyra plogland. Därefter for hon till Jotunheimar (jättarnas hem) och födde där fyra söner. Dem förvandlade hon till oxar, spände dem för plogen och drog landet ut i havet och västerut (eller kanske snarare österut?) till mitt emot Odense, och det kallas nu Själland; där bodde hon sedan. Henne fick Odens son Skjold till hustru; de bodde i Lejre (västsydväst om Roskilde på Själland). Där hon plöjde ut landet är nu en sjö, som kallas Lögrinn/Lögen (LIMFJORDEN?!, Limgrim-legenden, Løgstør?, Løkken?, Lindholm Høje? - alt. Mälaren/Vänern?); fjärdarna i Lögrinn ligga så som näsen på Själland."
En variant på detta finns i Limgrim-legenden. Enligt myten födde en kvinna (i vissa versioner en jötunn/jätte) en gris, Limgrim, som snart blev så stor att dess borst kunde ses över trädtopparna. Den strosade omkring och grävde kanaler i marken. En dag nådde den havet och vatten bröt in. Detta skulle ha varit vid Limfjordens östra inlopp, vid Hals.
Svo kvað Bragi hinn gamli / Då skaldade Brage den gamle:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Brage_den_gamle
Gefjun dró frá Gylfa
glöð djúpröðul öðla,
svo at af rennirauknum
rauk, Danmarkar auka.
Báru yxn og átta
ennitungl, þar er gengu
fyr vineyjar víðri
valrauf, fjögur haufuð.
Men då Oden hos Gylfe sporde om det var gott tillfälle att förvärva land österut (öster om Jylland eller öster om Själland?), for han dit, och han och Gylfe ingick förlikning, ty Gylfe trodde sig inte ha kraft att stå emot asarna. Oden och Gylfe brukade ständigt bekämpade varandra med list och häxerier, men asarna segrade alltid. Oden tog sin boning vid Logen på det ställe, som nu heter gamla Sigtuna (fornu Sigtúnir - Forn-Sigtuna), och reste där ett stort tempel och inrättade offer enligt asarnas sed.
Hann eignaðist þar lönd svá vítt sem hann lét heita Sigtúnir.
He acquired lands there so wide that he called them Sigtúnir.
Han skaffade mark där så vida att han kallade dem Sigtúnir … latin Sithia = Scythia ...?
Enligt Lars Gahrn lär medeltidslatinets "Sc+y" uttalas "S+i", så när latinkunniga skandinaver läste Scythia tolkade man det som Sithia ...?
*