Valdemar - ingen aning. Har aldrig funderat på det. Halland har väl i alla fall haft en fyra fem stycken stenar, vilket väl ändå får anses motsvara densiteten i Norge och kanske Danmark. Har dålig koll på fornlämningsbilden i övrigt i området.
Hursomhelst. Har ägnat mig åt detta med själar idag. Till att börja med ramlade jag över den här noten i "Ölands runinskrifter", som är något av en uppföljning av texten jancro citerade:
I sin uppsats om ljudförbindelsen aiw, Arkiv f nord. fil. 17, s. 355 f., särsk. s. 363 f. och den därpå följande polemiken om samma fråga, Arkiv f . nord. fil. 18, s. 226 f., särsk. s. 232, 256 och Arkiv 20, s. 255 f., särsk. s. 262 f., behandlar A. Kock ordet 'själ' som ett inhemskt ord och söker under denna förutsättning förklara den rikedom af formér, som runinskrifterna upppvisa af detta ord. Denna mångfald åter har af Brate, Uppsalastudier, tillegnade S. Bugge, Uppsala 1892, s. 6 f. förklarats härstamma från ordets former i de tyska och engelska missionärers språk, som predikade kristendomen i vårt land, hvilken uppfattning godkänts af O. v. Friesen, Till den nord. språkhistorien s. 12 {Skrifter utg. af K. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, VII, 2) och Arkiv f . nord. fil. 19, s. 341, och af J . Reinius, Om kyrkliga låneord i ä. fomsvenskan s. 5 0 f. Kock gifver förklaring af alla former men håller för möjligt och troligt, att en eller annan lånats från eller påverkats af andra germanska språk, det förra enligt s. 364 fallet med fsv. seel, sel (mnt. sele), det senare med sål (ags. säwol, säwl), isl. säl, hvilken möjlighet dock 18, s. 232, betecknas som svag och 20, s. 262, not. 2, som så föga sannolik, att den knappt kommer med i räkningen. Mot att de många formerna af 'själ' i våra runinskrifter skulle vara inhemska former, gäller i främsta rummet den invändning, som jag redan, Uppsalastudier s. 9, framhållit mot en sådan uppfattning, nämligen osannolikheten af att utjämningen af en ljudlagsenlig växling med delvis gamla anor inom detta paradigm skulle vara så färsk, att tre af dess ljudformer kunde lefva inom så små områden som uppländska härad i så godt som samtida inskrifter. De former, som Kock, Arkiv 17, s. 364, förklarar, äro sial, siol, säl, sql. Formen i denna inskrift är emellertid ingen af dessa. Då i står för a i iþur [f]aður, är det berättigadt att antaga siflll vara säwlu, och att en sådan form är lånad från ags. säwel (ol, ul), gen. säwle, synes dock ögonskenligt. Det förefaller då ock ganska sannolikt, att äfven öfriga former af ordet med a-vokal härstamma från samma källa. Om sålunda de engelska missionärerna infört sin form af ordet i vårt språk, står åtminstone ingenting i vägen för det antagandet, att äfven de tyska missionärernas form af ordet 'själ' blifvit upptagen. Huruvida fsv. sial uteslutande beror på lån eller utgör ett öfverförande af det kristna ordets betydelse på en fsv. motsvarighet till got. saiwala, hvilken enligt Kocks uppfattning skulle haft denna form, kan visserligen icke med bestämdhet afgöras, men den senare möjligheten är i sig icke sannolikare än den förra. Yäxelformerna af en nordisk motsvarighet till got. saiwala skulle man vänta spridda i de nordiska språken liksom de af 'sjö', 'snö' o. s. v., men denna växling saknas i västnord.; den got. betydelsen 'lif' skulle man möjligen ock kunna vänta i den ålderdomliga isl. Då därtill förekomsten af ordets former, fattade som lånord, motsvarar skedena af nordens omvändelsehistoria, synas mig goda grunder föreligga att fortfarande anse dem som sådana. Reinius s. 52 betonar, att förekomsten af gammalt dentalt l i själ, hvilken Kock uppvisat, Arkiv f . nord. fil. 9, s. 257, osökt förklaras genom att antaga ordet som lånord, något som äfven Kock a. st. i en korrekturnot medgifvit skulle vara fallet.
Denne Kock föreslår alltså att om stavningen s-e-l(-u) kommit utifrån bör dess ursprung vara i Tyskland, mnt står tydligen för medelnordtyska. E är ju också liksom i en mjuk vokal. Med andra ord kommer jag i alla fall tills vidare utgå från att s-e-l(-u) indikerar tysk mission. Här kommer i korthet resultaten för respektive nutida landskap där runinskrifter med ordet själ förekommer:
Hälsingland - 1 sten, engelsk
Medelpad - 2 stenar, i alla fall den ena engelsk
Gästrikland - 3 stenar (14%), alla engelska
alla stenar är samlade vid Gavleån
Närke - 3 stenar (13%), 2/3 engelska
stenarna är spridda i landskapet
Västmanland - 5 stenar (15%), 3/5 engelska
alla stenar är samlade vid Västerås
Uppland - 67 stenar (6%), nästan 3/4 engelska
Södermanland - 22 stenar (6%), hälften engelska, hälften tyska
enbart tyska stenar vid Botkyrka
Östergötland - 19 stenar (8%), upp till 2/3 tyska
tyska stenar i linje västerut från Kaga
både engelska och tyska stenar vid Tåkern
Småland - 12 stenar (7%), 3/4 tyska
enbart tyska stenar vid Växjö
Öland - 8 stenar (13%), hälften engelska, hälften tyska
Gotland - 60 stenar (26%), alla tyska utom två
Västergötland - 11 stenar (4%), hälften tyska, 1/4 engelska
tyska stenar i Husaby och Levene
Halland - 2 stenar, båda engelska
Skåne - 3 stenar (ca 5%), en engelsk och en tysk
Norge - 3 stenar (6%), alla engelska
De engelska och tyska missionsområdena inom respektive landskap verkar ha tangerat varandra i mångt och mycket, men vissa trakter visar på närvaro från enbart den ena av de båda. Spännande nog gäller detta inte minst vid förmodat viktiga platser som Växjö, Husaby, Levene och Kaga, vilka alla visar på tysk influens. För Upplands del har jag bara hunnit kolla upp de tyska stenarna, men kan tills vidare konstatera att en tysk sten återfinns alldeles i närheten av den nuvarande Uppsala domkyrka, medan ingen finns vare sig i Sigtuna eller Gamla Uppsala.
Två gårdar ett stenkast från Botvids Hammarby visar på tysk influens vid mitten av 1000-talet. Men Botvid blev ju frälst i England?
För övrigt funderar jag på vem det egentligen var som stod för slutmanuskriptet till runstenarna. Runristaren eller beställaren? Den ende runristare jag hittills stött på som förfärdigat mer än en själ-sten är Balle, som tillskrivs tre eller möjligen fyra sörmländska stenar, vilka samtliga har olika stavning av ordet själ, såväl tyska som engelska stavningar. Är det dyslexi som ligger bakom, eller har Balle tillskrivits alla dessa stenar felaktigt?