Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag

[fileoscar]

Begreppet “neskonge” verkar inte ha varit helt ovanligt i Norge. Utifrån en enkel googling förefaller det syfta på sjökung med en begränsad maktsfär (kring någon ö eller ett näs). Jfr:

“Paa det ved sine Oldtidslevninger mærkelige Ferkingstad paa Karmøen boede der efter Sagnet i gamle Dage en mægtig Neskonge, som havde mange Skibe og Folk, og disse trængte han nok til, da han laa i Strid med sin Nabokonge Augvald paa Augvaldsnes.” (ur folksagan om Kong Kverking eller Qverking).

Även om just denna neskonge ansågs förhållandevis mäktig så handlade det trots allt bara om en småkung. Så man kan väl anta att neskonge användes i nedsättande betydelse såsom antyds här:

https://naob.no/ordbok/neskonge

Frågan är om det norska begreppet är direkt överförbart till svear och götar. Utifrån “här är fältet fritt från gissningar” så gissar jag nej. Jag tror att kopplingen bara är indirekt och att våra Neskonungar helt simpelt är kopplade till kungaborgen Nääs på Visingsö. Indirekt på så sätt att borgen verkligen låg på ett näs (sydspetsen av ön). Men makthavaren som satt där var sannolikt ingen småkung utan snarare en unionskung.

[fileoscar]

Efter mitt inlägg igår har jag nu läst på bättre och kan konstatera att huvudspåret otvivelaktigt är att “Neskonung” skulle vara ett egennamn. Det förvånar. För mig känns det ytterst långsökt vad som än står på runstenen i Vaksala.

Om det vore ett egennamn finns två tänkbara scenarios. Antingen namngavs grabben ifråga till Neskonung (osannolikt i sig) och hade sedan turen att längre fram i vuxen ålder också bli vald till kung (sannolikheten för kombinationen är närmast omätbar). Eller så tog han sig namnet efter att ha blivit vald, vilket även det förefaller udda för att uttrycka det milt.

Borgen Näs på södra Visingsö bedöms vara uppförd under första halvan av 1100-talet. Den allmänna meningen verkar vara att den Sverkerska ätten uppförde den (troligen med utgångspunkt från en skattad datering) och att den sedan användes växelvis av både den ätten och den Erikska beroende på vilken som hade makten. Men det finns andra som antar att den kan vara grundad tidigare (eller ha en förlaga) - exempelvis under Inge d.y. tillhörande Stenkilska ätten. Inges änka gifte sig f ö med Sverker d.ä.

Nämnde Halsten verkade på 1060-talet (möjligen också under en senare period). Även om dateringen av borgen som antytts är ganska osäker har knappast Halsten suttit på Näs. Men relativt nära i tid efter honom skulle Näs kunna ha tagits i anspråk. Kanske strax före/efter Blot-Sven? Om nu den förste på plats tillhörde Stenkilska ätten så hade vdb förmodligen ett i släkten vanligt förnamn. Varför inte Stenkil ifall det handlade om en sonson till den gamle Stenkil (som dog runt år 1066)? Efter att den senare avlidit vore det enligt namngivningsreglerna naturligt att äldste sonsonen fick det namnet, men vi känner bara till Filip, Inge och Ragvald bland hans manliga barnbarn.

Men “Neskonung” då? Jag kommer att tänka på många andra kungar med binamn såsom Ivar Benlös, Emund Slemme, Harald Hårfager, Erik Segersäll m fl. Inte var de tilldelade de namnen ursprungligen utan det var ju omgivningen som satte dessa fyndiga - ibland lustiga med viss knorr; ibland smått elaka - epitet på sina kungar. Den enda mig veterligen som fått “konung” i sitt binamn är Olof Skötkonung (egentligen Olof Eriksson).

Jag gissar alltså att den Stenkil (eller med annat förnamn) ur den Stenkilska ätten som först satte sig på Näs, Visingsö, gavs binamnet Neskonung. Detta som en lustifikation från en omgivning av fiender, konkurrenter och vanligt folk med sinne för humor. Det roliga bestod ju så klart i att termen sedan gammalt var nedsättande då den använts för småkungar, men nu kunde appliceras på en svensk kung genom sätet Näs.

Men varför inte fler med det binamnet? Tja, det som var udda och kul inledningsvis blev snart standard när Näs väl blev etablerat som kungasäte.

Men så var det där med Dick Harrisons artikel om att det fanns personer inom medeltida frälse som hette Näskonung Bengtsson, Karl Näskonungsson etc. Hur förklarar man det? Måhända var de släkt med “vår” Neskonung. Kanske en avkomma till denne tog sig detta namn när det väl satt sig och blivit accepterat?

Obs: Jag påstår ingenting.
Detta handlar om en bräcklig hypotes - lex “Här är fältet fritt för gissningar”.

[Castor]

En parallell till namnet Näskonung är Jarl som ju också är en ämbetsbeteckning som används både som tillnamn (på ämbetsinnehavarna) och som förnamn (långt efter att själva ämbetet hade försvunnit).

Langfeðgatals Olof Näskonung (Ragnvald Knaphövdes förmente fader) bör ha varit i farten kring sekelskiftet 1100 och den Näskonung som figurerar i kungalängderna av Uppsalatyp hör till perioden mellan slutet av 1060- talet - början av 1080-talet, cirka.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

… Det är väl inte alldeles otänkbart att en underlydande hövding på Värmlandsnäs kan ha titulerats ”Näskonung”…

Värmlandsspåret kan vara värt att gräva djupare i.

I Harald Hårdrådes saga berättar Snorre följande:

Håkon jarl for om sommaren tillbaka till Upplanden, så snart han hade sport, att konungen [Harald] hade farit norrut. Han stannade där, till dess konungen åter kom söderut. Då for han österut till Värmland och vistades där länge under vintern. Konung Stenkil gav jarlen styrelsen där.

http://cornelius.tacitus.nu/heimskringl ... -70.htm#70

Stenkil ska alltså ha låtit en landsflyktig norsk jarl ta hand om Värmland.

Förbindelsen mellan norska Upplanden och Vänern via Byälven lär ha varit av stor betydelse alltsedan folkvandringstiden och Värmlandsnäs ligger utan tvivel strategiskt bra till.

Kartan nedan ger en något annorlunda vy av leden genom Jösse, Gillbergs och Näs härader.

Byälven.png (382.64 KiB) Visad 24111 gånger

Källa: ”Kyrkvägar till historien”, Kila församling - Säffle pastorat. https://issuu.com/anderskarl/docs/kila_kyrkv__gar


Om Halstanus (Hallsten Stenkilsson) och Haquinus Rufus (Håkon Röde) tillåts byta plats med varandra i kungalängden av Uppsalatyp (Cod. Ups. C70) får vi en bättre överensstämmelse mellan denna och Hervararsagan/Langfeðgatal. Näskonung kan vara ett epitet som passar lika väl på Håkon som på Hallsten.

[fileoscar]

Ska villigt erkänna att jag inte är med på alla turer, men funderar så här:

Ja, jarl borde kunna ses som en parallell till näskonung - rent namnsättningsmässigt.
Möjligen finns det väl annars en skillnad i bestämmanderätt vid en rak jämförelse.
En jarl uppfattar jag som direkt underställd en kung och ligger “längre ner på skalan”
om man åtminstone jämför med en lydkung. Jämför Strutharald i Skåne som på sin tid lär ha degraderats i den riktningen - från lydkung till jarl.

Ja, en hövding på Värmlandsnäs - med funktionen lydkung/underlydande kung - skulle absolut kunna ha kallats Näskonung. Men det borde inte räcka för att just denna hövding skulle platsa i kungalängden.

Halsten och Håkan Röde gör det uppenbarligen, men jag uppfattar det som att de är redovisade för sig och Näskonungen ifråga för sig. Åtminstone i C70. Men tydligen finns det annan tolkning i Langfeðgatals svenska
kungalängd, enligt AM 1 e II fol. (efter Lovén 2012). Här syns bara "nes" som "Rognvalldr.s. Olafs nes konungs. ". Se första kolumnen på sida 207 i länken:

https://www.academia.edu/12722668/Kung ... _historia

När det gäller ordningsföljden Halsten och Håkan emellan kan man notera att de är omsvängda tidsmässigt i första och sista kolumnen. Så där finns nog en osäkerhet.

[Castor]

Kungalängden i Codex Upsaliensis C70 har daterats till ca 1260. Enligt Sture Bolin (som både Lovén och Sävborg refererar till) måste den ha haft en äldre förlaga, gemensam för alla kungalängder av Uppsalatyp. Förlagan, kallad ”Arketyp X”, har troligtvis skrivits i Skänninge, varför benämningen ”Östsvensk typ” är att föredra framför ”Uppsalatyp”.

De mest flagranta tecknen på att kungalängder av denna typ har förvanskats är att Olof Skötkonungs söner Anund Jakob och Emund Slemme saknas samt att Håkon Röde och Hallsten Stenkilsson verkar ha bytt plats med varandra.

Västgötalagens kungalängd lär vara en avskrift från 1300-talet; dess förlaga, som vi kan kalla ”Västsvensk typ”, antas ha avfattats ca 1240. Att föreliggande version är förvanskad yttrar sig genom att Anund och Emund har fått samma förnamn samt att Håkon Röde har placerats före Stenkil istället för tvärtom. Att Blot-Sven saknas kan eventuellt bero på att han aldrig var kung i västra Sverige.

Med några smärre justeringar blir de inhemska svenska kungalängderna i det närmaste identiska med varandra, såväl som med de isländska varianterna (jfr motsvarande tabell i tidigare inlägg; justeringarna medför att alla tomma celler elimineras). Den enda iögonenfallande skillnad som kvarstår är ordningsföljden inom gruppen Inge d.ä. – Blot-Sven – Hallsten, men det beror på att det är frågan om samregentskap och maktdelning mellan bröder samt att Blot-Svens regim i östra Sverige ingalunda måste ha inneburit att Inge d.ä. inte kunde fortsätta att ha makten i västra Sverige (med eller utan Hallsten som medregent). I både Hervararsagan och Västgötalängden nämns Hallsten efter Inge enbart på grund av att Hallsten är far till Inges efterträdare.

Fyra kungaländer två justerade.png (19.42 KiB) Visad 23107 gånger

Namnet Näskonung har plockats bort då jag misstänker att det egentligen är ett tillnamn som har råkat hamna på en egen rad. Tillnamnet kan antingen höra till Håkon Röde eller till Hallsten. Kanske mest troligt till den förre, eftersom Haquinus rufus är det längre av de två namnen, vilket kan ha motiverat en radbrytning.

[Castor]

Nedanstående tabell är ett försök att sätta in Hervararsagans ”Kungliga ättartal” i ett större sammanhang.

Hervararsagan-Heimskringla-Skáldatal.png (48.04 KiB) Visad 22116 gånger

Namnen i den gröna rutan berörs av samtida dokument som anger exakta årtal, 1080 (Gregorius VII:s brev) för Inge d.ä. och 1118 (Isländingaboken) för Filip. Det mörkare av de rödaktiga fälten markerar kungalängdens mest historiskt vederhäftiga parti, vilket styrks av de två samtida namnen i rött längst ut till höger. Kungar vars namn är skrivna i blått spelar en aktiv roll i Heimskringla, medan de i brunt mest nämns i förbigående som svenska kungligheter. Övriga namn från Hervararsagans kungalängd, de i svart, nämns inte alls i Heimskringla. Fetstilta namn på svenska kungligheter betyder att de finns med i Skáldatal och några av skaldernas namn återfinns i kursiv stil i högerspalten. Övriga namn till höger är de av Heimskringlas huvudpersoner som interagerar med Hervararsagans kungar. De understrukna namnen omtalas även i Kungliga ättartal.

Det finns inga uppgifter i Heimskringla om att Erik Blodyx (som inte ens tillägnats en egen saga av Snorre) skulle ha mött någon svensk kung. I Fagrskinna påstås att han ”heriaðe oc viða um Sviðioð. oc Gautlannd”, men ingen svensk makthavare omtalas i samband med detta.

Beskrivningen av kungarna i den mörkaste grå rutan är unik för Hervararsagan och kan möjligen härröra från Brage den gamles försvunna verk. En tjugo strofer lång drapa, som sägs ha varit en s.k. Huvudlösen, omtalas i Egils saga. Här berättas att Brages ättling Arinbjörn herse rådde Egil Skallagrimsson att dikta ett lovkväde till Erik Blodyx, av samma längd som det Brage hade komponerat till Björn vid Högen, för att klara sig undan en dödsdom.

Nu vill jag, att vi blifva ense om, att du skall vaka hela natten och dikta ett lofkväde om konung Erik. Jag tror, att det vore godt, om det blefve en dråpa på tjugo visor, och du kunde kväda den i morgon, när vi träda inför konungen. Så gjorde min frände Brage då han råkat ut för sveakungen Björns vrede; han kvad på en natt till hans ära en dråpa på tjugo visor och fick som skaldelön sitt hufvud.

Egil Skalle-Grimssons Saga – heimskringla.no

[Castor]

Omnämnandet av Inge Hallstensson i Heimskringla är intressant av flera skäl.

Det dyker upp i ett stycke som handlar om en norsk kungadotters olika giftermål:

Brigida hette en dotter till Harald ”gille”. Hon var först gift med sveakonungen Inge Hallstensson, sedan med jarlen Karl Sonesson och därefter med den svenske konungen Magnus. Hon och konung Inge Haraldsson voro sammödra syskon. Till sist blev hon gift med jarlen Birger ”brosa”.

http://cornelius.tacitus.nu/heimskringl ... -32.htm#22

Stycket ovan innehåller två fel. För det första kan Brigida (Birgitta) Haraldsdotter omöjligen ha varit gift med Inge Hallstensson och för det andra kan hon inte ha haft samma mor som Inge ”krokrygg” Haraldsson. Det var snarare Brigidas make, Magnus Henriksson, och norske kung Inge som hade samma mor, nämligen
Ingrid Ragnvaldsdotter, barnbarn till Inge den äldre.

Omnämnandet av Inge Hallstensson är ändock intressant eftersom det indikerar att Snorre måste ha utgått från en svensk kungalängd när han skrev detta. Namnet på ”sveakonungen” var troligen en lärd gissning. Brigidas första äktenskap var kanske snarare det med ”jarlen” Karl Sonesson (Sunesson) som tidvis kan ha räknats som ”konung” och av vissa blivit ihågkommen som sådan.

Med [Karl Sunesson] har man velat identifiera den Karl som i en troligen från 1273 härrörande uppteckning om gränsen mellan Sverige o Norge kallas "konung" o uppges ha sammanträffat med en konung Harald för gränsreglering. Ingen sv konung med namnet Karl är nämligen känd före den på 1160-talet regerande Karl Sverkersson (s 621) o ingen norsk konung med namnet Harald senare än [Karl Sunessons] svärfar Harald gille, som dräptes 1136.

K:s verksamhet har också sammanställts med en uppgift i västgötalagens kungakrönika, att Västergötland, sedan den stenkilska kungaätten dött ut o Ragvald knaphövde blivit dräpt, styrdes av lagmannen o landskapets hövdingar, tills Sverker den äldre blev konung.

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presenta ... x?id=12368

Karl Sunesson kan vara identisk med västgötalagmannen Karl(e) av Edsvära.

Om identifieringen av Karle av Edsvära med Karl Sunesson är korrekt, så är denne Karl, den förste lagmannen i krönikan som går att belägga och belysa utifrån annat källmaterial. Därtill kommer att om så är fallet så betyder det att vi här har en lagman med en för sin tid mycket omfattande makt.

http://stiglundberg.org/kunga-biskops-o ... andskrift/

[Castor]

Ett annat indicium på att Snorre måste ha haft en svensk kungalängd bland sina källor hittar vi i Olav den heliges saga, kapitel 72, där Snorre låter Olof Skötkonung hävda:

Jag är den tionde konungen i Uppsala på det sättet, att var och en av oss fränder har tagit konungadömet efter den andre […]

Det är i och för sig inte otänkbart att Olof Skötkonung hade koll på sina förfäder två århundraden bakåt i tiden, men mer troligt är att det var Snorre som själv hade räknat ut att Olof var nummer tio.

Langfeðgatals svenska kungalängd börjar med Ragnar Lodbrok:

Langfeðgatal.png (16.55 KiB) Visad 20754 gånger

Men enligt Hervararsagans kungliga ättartal var ju den förste exklusivt svenske kungen ur denna ätt Ragnars son Björn Järnsida. Om man räknar namnen (utan att ta hänsyn till att det ibland rör sig om bröder eller kusiner) från och med Björn Järnsida (observera att Björns son Refil saknas i Langfeðgatal) blir den tionde kungen Olof Skötkonung:

1. Björn (I) ”Järnsida” Ragnarsson
2. Erik (I) Björnsson
3. Erik (II) Refilsson
4. Emund ”Uppsale” Eriksson
5. Björn (II) ”at Haugi” Eriksson
6. Erik (III) Emundsson
7. Björn (III) Eriksson
8. Olof Björnsson
9. Erik Segersäll
10. Olof Skötkonung

[Castor]

I tabellen ovan, där Hervararsagans kungalängd har synkats med Heimskringla, finns en iögonenfallande lucka mellan Ingjald Illråde och Harald Hårfagre. Fyller man ut luckan med namn som kan antas vara samtida med Hervararsagans gestalter blir resultatet följande:

Hervor-Heim.png (15.48 KiB) Visad 5905 gånger

Årtalen i högerspalten är hämtade från Wikipedia (främst på norska). Angivna levnads- och dödsår är emellertid ”svært usikre”.

Halvdan Kvitbein – Wikipedia
Øystein Halvdansson – Wikipedia
Halvdan Øysteinsson den gavmilde – Wikipedia
Gudrød Veidekonge – Wikipedia
Halvdan Svarte – Wikipedia
Harald Fairhair - Wikipedia

Märk att Snorre inte berättar om några möten mellan Ingjalds ättlingar och Ivars ättlingar i själva Ynglingasagan. Men i Halvdan Svartes historia berättas att Halvdans andra maka Ragnhild Sigurdsdotter, hon som skulle bli mor till Harald Hårfagre, var dotter till Ragnar Lodbroks sondotterson.

Halvdan svartes historia – kapitel 5

Och i Harald Hårfagres historia berättas att delar av norska Østlandet i forna tider hade behärskats av Sigurd Ring och hans son Ragnar, och att svenske Erik nu hade som mål att återta kontrollen över dessa delar...

[Erik] hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar lodbrok; men det var Raumarike och Vestfold ända ut till Grenmar samt Vingulmark och allt landet söder därom. I alla dessa fylken hade många givit sig under sveakonungen.

Harald hårfagres historia - kapitel 13

Sigurd Rings och Ragnar Lodbroks besittningar i Viken

VIKEN ~750.png (215.45 KiB) Visad 5905 gånger

Bakgrunden till Sigurd Rings erövringar omtalas i Sögubrot (Sagofragment) innan texten slutligen avbryts...

Þá er Sigurðr hringr var gamall, var þat á einu hausti, er hann hafði riðit um ríki sitt, Gautland vestra, at dæma mönnum landslög, ok þá kómu í móti honum Gandálfs synir, mágar hans, ok báðu, at hann mundi veita þeim lið at ríða á hendr þeim konungi, er Eysteinn hét, er því ríki réð, er þá hétu Vestmarar, en nú heitir Vestfold. Þá váru höfð blót í Skíringssal, er til var sótt um alla Víkina ..........

Sögubrot af nokkurum fornkonungum í Dana- ok Svíaveldi – heimskringla.no

När som Sigurd Ring var gammal, tilldrog det sig en höst, då han hade ridit omkring i sitt rike Vestergötland, för att skipa landslagen emellan folket, att hans svågrar, Gandalfs söner, kommo honom till mötes, och bådo honom lemna dem bistånd, för att rida (kriga) emot en Konung, vid namn Eysten, hvilken herrskade öfver det rike, som då hette Vestmöre, men nu kallas Vestfold. På den tiden anstäldes offerfester i Skiringssal, och folk strömmade dit från hela Viken — — —

Sago-fragment om några Forntids-Konungar i Danmark och Sverige – heimskringla.no

Eysteinn (Eysten) torde vara identisk med ovanstående tabells Östen som i Are Frodes Islänningabok bär det föga smickrande tillnamnet fret (fjärt).

Hálfdan hvítbeinn Upplendingakonungr, sonr Óláfs trételgju Svíakonungs, var faðir Eysteins frets, föður Hálfdanar ins milda ok ins matarilla, föður Goðröðar veiðikonungs, föður Hálfdanar ins svarta, föður Haralds ins hárfagra, er fyrstr varð þess kyns einn konungr at öllum Norvegi.

[Halvdan Vitben Opplandskonung, Sveakonungen Olof Trätäljas son, var far till Östen Fjärt som var far till Halvdan Givmilde och Matsnåle, far till Gudröd Jaktkonung som var far till Halvdan Svarte, far till Harald Hårfagre som blev den förste av detta släkte att bli hela Norges konung.]

Íslendingabók – heimskringla.no

Samma genealogi återfinns i ”Hur Norge bebyggdes” (Hversu Noregr byggðist) som även tar upp Haralds härstamning på mödernet från Ivar Vidfamnes ätt...

[...] Ivar den vidstrakte, far til Aud den djuptenkte. Hun var gift med Rørek Ringslengja. Deres sønn var Harald Hildetann. Senere ble Aud gift med kong Rådbard. Deres sønn var Randve, far til Sigurd Ring, far til Ragnar Lodbrok, far til Sigurd, far til Åslaug, mor til Sigurd, far til Ragnhild, mor til Haralds Hårfagre, som først ble enevoldskonge over Norge.

Hvordan Norge ble bebygd – heimskringla.no

Notera att Hervararsagans kungalängd (fr.o.m. Ivar t.o.m. Ragnar Lodbroks son Sigurd) har en avvikande version där Ivars dotter bär namnet Alfhild och sönerna hennes har en dansk kung Valdar till far.

[Castor]

Efter omnämnandet av Ragnar Lodbroks son Sigurd (orm-i-öga) och dennes övertagande av Danariket sägs inget mer om danska förhållanden i Hervararsagan.

I Langfeðgatals danska kungalängd följs Sigurd av Hardeknut (Knut I) som sägs vara far till Gorm den gamle.

Langfeðgatals kungalängder.png (28.38 KiB) Visad 5803 gånger

Nordiska kungalängder fram till tidigt 1120-tal.
Baserat på Alfræði íslenzk III: Landalýsingar m. fl. (s. 55 – 57).

Att Langfeðgatal och hela det västnordiska sagamaterialet har så lite att berätta om vikingatidens danska regenter före Gorm den gamle - vilken dessutom har gjorts äldre än vad som är rimligt - är anmärkningsvärt mot bakgrund av att andra medeltida källor nämner en hel räcka med danska kungar som ska ha regerat under tidig vikingatid och som väl får anses vara historiskt belagda. Danakungar från 800-talet omtalas av Rimbert och Adam samt i de kungliga frankiska annalerna - Annales regni Francorum. Några av dem nämns även i Roskildekrönikan.

Men ändå lyser dessa historiska danska kungligheter med sin frånvaro i de isländska källorna. Delvis beror väl detta på att de isländska författarna inte hade någon egentlig anledning att återberätta vad som tilldrog sig i Danmark innan Harald Blåtand på allvar började gripa in i Norges historia.

En annan orsak till förvirringen kring den tidiga vikingatidens danska kungalängd har att göra med Ragnar Lodbrok och hans söner. Slutsatsen måste bli att sagornas Ragnar Lodbrok är en kompositperson baserad på minst två olika gestalter; Sigurd Rings son bör, om han någonsin har existerat, hänföras till mitten av 700-talet och den danske vikingahövdingen som, enligt Saxo o.a., föll offer för kung Ællas dödliga ormar måste ha varit i farten hundra år senare.

Roskildekrönikan nämner Lodbrokssönerna Ivar ”benlös”, Ingvar, Ubbe, Björn och Ulf (men ingen Sigurd!) som härjade i England, vilket bör ha ägt rum på 860-talet.

På den tid samlede Lodbrogs søn, kong Ivar, som siges at have manglet knokler, og hvis brødre Ingvar, Ubbe, Bjørn og Ulf stod i spidsen for Nordens folk, de grummeste af Nordmændene om sig og kaldte også Danernes konger til hjælp for at ødelægge Anglernes land.

Den ældste Danmarkskrønike : Jørgen Olrik

Sven Aggesen nämner Lodbrokssonen Siuardus eller Sivert (men ingen av de andra!) som med våld ska ha bemäktigat sig Danmark:

Omsider angreb Sivert, en Søn af Regner Lodbrok, Danmarks Rige, leverede et Slag, dræbte Kongen og bemægtigede sig Riget.

Sv. Aggesen kap.2

Saxo nämner – utöver de fyra som nämns i Hervararsagan (d.v.s. Björn, Sigurd, Vitsärk och Ivar) – Fridleif, Radbard, Dunvat, Agnar, Ubbe, Regnald och Erik ”väderhatt”, och precis som Hervararsagan säger Saxo att det var Sigurd (Sivard) som övertog fädernesriket Danmark:

[...] Sivard [satte] sig fast i Danmark for at lægge fastere Tøjler paa Oprørerne [...] Saa overtog Sivard med et almindeligt Landstings Samtykke sit Fædrenerige [...]

Gesta Danorum - Ragnar Lodbrogs Sønner

Saxo meddelar också att Sivards tillnamn var ”serpentini oculi” (danska: Snogøje).

Enligt sagan Ragnarssona þáttr ärvde Sigurd orm-i-öga, utöver traditionellt danska landsdelar, också bl.a. Viken efter fadern Ragnar Lodbrok:

En Sigvrðr ormr i avga hafði Selvnd ok Skani ok Halland ok alla Vikina ok Agðir til Liðandis nes ok mikin þora af Vpplondvm [...]

Ragnarssona þáttr

I de kungliga frankiska annalerna omtalas en kung vid namn Sigfred som ska ha regerat i Danmark i slutet av 700-talet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg skulle denne Sigfred mycket väl kunna vara samma person som sagornas Sigurd ”orm-i-öga” Ragnarsson.

Enligt samma källa var några av Sigfreds efterträdare i färd med att tygla ett uppror i Vestfold år 813.

Qui tamen eo tempore domi non erant, sed ad Westarfoldam cum exercitu profecti, quae regio ultima regni eorum inter septentrionem et occidentem sita [...] cuius principes ac populus eis subici recusabant.

Annales regni Francorum

The kings themselves at this time were not at home but had marched with an army toward Westarfolda, an area in the extreme northwest of their kingdom [...] whose princes and people refused to submit to them.

Carolingian chronicles: Royal Frankish annals and Nithard's ... - Full View | HathiTrust Digital Library (s. 96)



Ungefärlig utbredning av Danaväldet i början av 800-talet.
Källa: Wikipedia

Kaupang i Skiringssal ska av allt att döma ha grundlagts runt år 800 av danska makthavare.

De kongelige frankiske annaler fra 813 forteller at Vestfold var under dansk overherredømme. Kaupang blir ofte omtalt som Norges første by, men mye tyder på at den ble grunnlagt som en grenseby i danekongens rike.

Vikingtidsbyen Kaupang - Norgeshistorie

Endringer i maktforholdet mellom danekongen og stormenn fra Viken er trolig årsaken til at byen gikk til grunne.

Byen lå utsatt til og trengte beskyttelse. Da Kaupang ble anlagt på begynnelsen av 800-tallet, sørget kong Godfred for dette ved hjelp av stormenn i søndre Vestfold. Stormennene fikk til gjengjeld dansk militær og politisk støtte. Under de urolige tidene i Daneriket omkring 900 kan beskyttelsen ha sviktet.

Kaupangen i Skiringssal - Historisk museum