Skandinaviskt Arkeologiforum

I slutet av kapitlet om Germanien i Ptolemaios' Geografi omtalas tre ögrupper nära den Cimbriska halvön (Jylland). I öster ligger ögruppen Isulae Scandiae (Skandiska öarna) som består av en stor ö och tre mindre.

Den stora ön, som fått namnet Scandia, ligger längst österut och de tre små öarna ligger mellan huvudön och ”Cimbriska halvöns östligaste del”.

För den stora ön anges koordinaterna för dess ”västra”, ”östra”, ”norra” och ”södra” ändpunkter samt sju stycken inbyggarnamn och hur dessa är fördelade på öns olika delar:

• ”Västra delen” bebos av (1) Chaedini
• ”Östra delen” bebos av (2) Favonae och (3) Firaesi
• ”Norra delen” bebos av (4) Finni
• ”Södra delen” bebos av (5) Gutae och (6) Dauciones
• "Mellersta delen" bebos av (7) Levoni

En schematisk karta baserad på ovanstående indata skulle kunna se ut så här:


Precis som Thule, Skottland, Jylland och den baltiska kusten så kan Scandia ha fått en oriktig lutning så att dess norra ände pekar mot öster. Vrider man ön rätt kan kartan fås att stämma hyfsat väl överens med ö-komplexet Själland-Amager-Mön-Falster-Lolland.


När det gäller de tre mindre Skandiaöarna anges bara koordinaterna för den mittersta. Den sägs ligga på samma breddgrad som den stora öns ”västra” och ”östra” ändpunkter. Vi kan anta att alla fyra öar har placerats på en rät linje (längs ”58e breddgraden”). Linjen möter kusten strax söder om ”Cimbriska halvöns östligaste del”.

Enlig min uppfattning måste ”Cimbriska halvöns östligaste del” egentligen vara Fyn. De tre små Skandiaöarna kan då vara Ærø, Langeland och en ö till. Kanske Als.

Punkterna 1 – 6 är de ”Cimbriska uddar” vars koordinater Ptolemaios anger, 7 är ”böjen mot öster” (a bend towards the east) och 8 – 11 är den stora ”Skandiaöns” fyra hörn.

Den Mecklenburgska-Vorpommerska kusten är den bäst återgivna delen av Östersjökusten i Ptolemaios’ Geografi. Kustlinjen sträcker sig från Wagrien i Holstein, som Ptolemaios måste ha räknat som en del av den Cimbriska halvön, till Szczecin (Stettin) vid Oders mynning.


Den Mecklenburgska-Vorpommerska kusten ligger ju sydost om verklighetens Skandiska öar...


Men hos Ptolemaios hade Jylland vinklats mot öster och den Skandiska ökedjan blev en rak väst-östlig linje med överdrivna avstånd mellan öarna. Därför kom Scandia, som också vinklades mot öster, att hamna rakt ovanför Vistulas mynning.

Öarna Wolin, Usedom och Rügen nämns inte av Ptolemaios, utan de fungerar bara som ”land vid sidan om farleden”. Det är först där farleden förenar sig med själva Östersjön som vi hittar ”floden Suevus” mynning.

På halva vägen mellan Lübeckbukten och inloppet Gellenstrom väster om Rügen har vi mynningen till floden Chalusus som torde motsvara Warnows mynning, där Rostock ligger idag.

Fehmarn kan möjligen ha räknats till de små Skandiska öarna. En av de viktigaste förbindelserna mellan Själland-Falster-Lolland och kontinenten går ju via Fehmarn, mellan Rødby och Puttgarden. Och Rødby ligger inte långt från Hoby med sin berömda praktgrav från äldre romersk järnålder.

Om Ptolemaios hade karterat de Skandiska öarna med utgångspunkt från Mecklenburgska-Vorpommerska kusten istället för, som nu, en resa runt Jylland skulle kartan ha sett helt annorlunda ut.

Kuststräckan mellan Chalusus och Suevus beboddes enligt Ptolemaios av folket Farodini. Namnets första led kan möjligen härledas till ett forngermanskt *faran (att resa), varför folknamnet skulle kunna betyda ”sjöfararna”. Mer troligt dock (jfr Neumann, länk nedan) är att namnet är besläktat med fornengelska faroþ – havsström, eller -strand.

På andra sidan Suevus - enligt min tolkning: på öarna Rügen, Usedom och Wolin - bodde ett folk som Ptolemaios kallar Sidinoi eller Sidini och som i likhet med Farodini inte är känt från andra källor, men som eventuellt kan vara omnämnt i en latinsk inskrift huggen i sten på ett Matronae-altare (ty. Altärchen – Altar med diminutivändelse) i Köln...

Der Stein […], ein Matronenaltärchen vom
Domhof in Köln […] Dort heißt es: Matribus Suebis Sidinis.
Dieser Matronenbeiname ist formalidentisch mit einem Stammesnamen
der bei Ptolemaios belegt ist […] Zur Deutung ist an germ. *sidon-
fem. ‘Seite’[…]

Neumann, Günter: Namenstudien zum Altgermanischen

Köln-inskriftens Sidinis behöver dock inte syfta specifikt på Ptolemaios’ Sidini, utan kan möjligen vara en allmän beteckning på folk som bor lite vid sidan om de stora allfartsvägarna...

Sidinoi besagt ‘die an der Seite’ […]

Enligt Isidor av Sevilla härrör folknamnet Sveber från Suevus, som enligt honom är ett berg...

The Suevi are thought to have been named from Mount Suevus, which forms the eastern boundary of Germania and whose territory they occupied.

The Etymologies of Isidore of Seville

Isidors Mons Suevus är kanske identiskt med Plinius den äldres Mons Saevo, som skulle utgöra den östra avgränsningen av den bukt som i väster avgränsas av ”Cimbriska halvön”. Bukten, som Plinius kallar Sinus Codanus*, skulle kunna motsvara Mecklenburgbukten, och Mons Saevo kan då vara Rügens kritklippor, i Jasmund och Arkona. Suevus - Ptolemaios’ ”flod” eller Isidors ”berg” - kan mycket väl ha markerat den östligaste delen av Germaniens kust som romarna var bekanta med via sjövägen. (Till Vistulas mynningar kom man via landvägen.)

Nämnda bukt har flera naturliga förbindelser till ”Scandia-ön” Lolland-Falster-Mön-Själland, inte minst mellan Kap Arkona och Møns Klint.

https://www.google.se/maps/search/Arkon ... 8045527,8z

En viktig förbindelse går mellan Warnows mynning och Falsters södra udde. Warnow är troligtvis identisk med Knytlingasagans Guðakrsá och Saxos Gudacra amnis - ”Gudåkraån” – ett namn som antyder att floden måste ha haft en viss betydelse i nordisk mythistoria.

https://en.wikipedia.org/wiki/Warnow

http://uu.diva-portal.org/smash/get/div ... TEXT01.pdf

_____________________________________________________
*) Av allt att döma har Plinius blandat ihop begreppen. Så som Pomponius Mela beskriver Sinus Codanus handlar det snarare om Vadehavet väster om Jylland.

Juellinge och Hoby är två platser på Lolland där man har hittat rika gravar från äldre romersk järnålder. Denna typ av ”furstliga” gravar med romerska högstatusföremål har uppkallats efter fyndorten Lübsow (polska Lubieszewo) i Pommern.

På Fyn finns tre kända platser med gravar av Lübsow-typ och på Jylland två. I det kontinentala Germanien har de flesta Lübsow-gravarna påträffats längs Elbe och Oder och deras biflöden.

https://www.researchgate.net/figure/Ger ... _328996487

De romerska objekten i dessa gravar är sannolikt diplomatiska gåvor...

Foruden Hoby-graven kendes en række fund af romerske genstande "af usædvanlig høj kvalitet", der alle dateres til tiden mellem Kr.f. og 40 e.Kr. [...] Beliggenheden af disse fund antyder en mulig romersk ekspedition med diplomatisk formål.

https://da.wikibooks.org/wiki/Danmarks_ ... bebyggelse

Den väg som romarna kan ha tagit antyds även av Ptolemaios...

Lolland-Falster motsvarar västra delen av den stora Scandia-ön enligt ovan. Till skillnad från det egentliga Själland tycks Lolland och Falster inte ha vridits i Ptolemaios’ Geografi, då deras huvudsakliga orientering i verkligheten ju också är väst-östlig. Västra delen av Scandia beboddes av folket Chaedini. Namnets första led chaed- är sannolikt en latinisering av ett germanskt *haiþ- som betyder hed, en naturtyp som än idag är vanlig på dessa öar.

Själva Själland hade ju vridits så att dess västligaste udde kom att peka mot norr. Det Ptolemaios kallar ”norra delen av Scandia” motsvaras således av de västra-sydvästra delarna av det egentliga Själland. Här bodde folket Finni. Detta folk har nog ingenting med senare tiders finnar och samer att göra. Namnet kan betyda ”kringströvande jägare och fiskare” (jämför småländska Finnveden) men det är tveksamt om det kan ha varit en adekvat benämning på västra Själlands invånare under äldre romersk järnålder. Kanske syftar namnet snarare på en viss naturtyp eller landformation; exempelvis *finnō - fena = ”något som sticker ut”: topp, spets, udde?

Norra Själland (Ptolemaios’ ”östra” Scandia) klyvs av Isefjorden som leder in till ”mitten” av ön. Favonae och Firaesi kan ha funnits på var sin sida av fjorden medan Levoni levde längst in. Favonae kan ha en rent latinsk etymologi syftande på ”västanvinden” – favonius, medan Lev- som i Levoni kan vara en latinisering av ett germanskt *hlew-- lä, skydd, (Hillev- som i Plinius den äldres Hilleviones kan vara en alternativ latinisering av samma sak). Folknamnet Firaesi kan härledas till urgermanska *firhwijaz, fornengelska firas och fornnordiska firar, som helt enkelt betyder folk.

De två återstående namnen Gutae* och Dauciones, som enligt Ptolemaios hörde hemma på ”södra” Scandia, kan mycket väl kopplas ihop med östra Själlands två stora utbuktningar (den ena är Stevns och den andra kan även ha inkluderat Amager). Gutae behöver kanske inte direkt ha något att göra med vare sig goter eller götar, men namnet kan ha samma etymologi: ”utgjutarna”, männen eller motsvarande. Det kan ha varit de som anlade praktgravarna i Himlingøje århundradet efter Ptolemaios. Och när det gäller Dauciones är det svårt att hitta en bättre härledning än till grekiska δαῦκος (latin: daucum) - palsternacka, morot...

Att öar och andra geografiska områden namnges efter växter är ju inget ovanligt. Ett exempel är Fabaria som var det namn som romarna gav ön Borkum efter de vilda bönor (latin: faba) som växte där. Vild morot (Daucus carota) är idag allmän på Själland, speciellt på nordöstra delen av ön och på Amager, och torde ha varit det redan för 2000 år sedan.

Källa: https://www.naturbasen.dk/art/3838/vild-gulerod

Vild Gulerod er formentlig oprindeligt indslæbt. Dens frø kendes fra jernalderudgravninger [...]

Släktet Daucus hör till undertribusen Daucinae som i sin tur hör till tribusen Scandiceae.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Daucus

Namnet Scandiceae är lite intressant i detta sammanhang.

Det kommer av Scandix – en planta som Plinius den äldre hade en del att säga om...

THE SCANDIX: NINE REMEDIES...

Scandix pecten-veneris (danska: jomfrukam, svenska: nålkörvel, engelska: shepherd’s-needle) var förr tämligen allmän på Lolland, Falster och Møn.

Källa: http://www.rosekamp.dk/Salmonsen_1949_web/J_OK.pdf

jomfrukam ('Scandix), slægt af skærmblomstfam. Eenårige urter, hvis frugter har et langt næb. 1 art forekommer ret alm. ml. sæden på Lolland, Falster og Møn.

Man kan spekulera om inte de romare som landsteg på Lolland för att överlämna diplomatiska gåvor också noterade förekomsten av scandix - en, enligt Plinius d.ä., mångsidigt användbar läkeväxt - och namngav öarna efter denna.

_______________________________________________________
*) På Ptolemaios’ grekiska: Γοῦται (Goutai). Goterna öster om Vistula (dvs i Sarmatien) benämns ”Gythones” (på latin). Jämför Prokopios’ ”Gautoi” – ”Götar”.