Sida 12 av 91

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 30 januari 2017, 22:56
av Valdemar
Här nämns Örgrytingarna. Lika spännande är tanken på Vagoth i sydöstra Östergötland. Denna tanke stöds av Torsten Andersson i mer moderna publikationer. Denna tanke skulle placera Gautigoth i Västergötland, Ostrogoth i Östergötland och Vagoth intill Östgötarna. Med min(?) teori om Euagreotungi som "Havsgötar" får man en prydlig bild av ett Götar från kust till kust (följt av Gutar i östersjön och Goter i norra Polen). Om Gautar=Geatar så kan Hygelac/Beowulf ha seglat ut från sitt rike både från Västkusten och från Östkusten.

Man undrar ju lite vad Jordanes ville ha sagt med sina varianter på Götar?

Gautigoth - betyder Göt Goter eller Gauts (Göten/oden/urfaderns)- Goter och forskare beskriver oftast detta som "de ursprungliga"
Ostrogoth - betyder Östgoter och här använder han samma begrepp som för kontinentens Östgoter
Vagoth - betyder Goter vid vatten
Euagreotungi - Är samma namn som för Östgoterna på kontinenten

Jordanes påstod att Goterna kom från Skandinavien. Han hade kunskap om att det fanns olika Gotiska stammar i Skandinavien och tolkade namnen på ett sätt som var logiskt för honom. Man kan bara undra hur den logiken var,,

http://runeberg.org/ordochbild/1925/0080.html

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 01:38
av Carl Thomas
En gammal tanke är att Götar bodde centralt och att andra Götar bodde väster och öster om Götarna, samt att väderstrecken gav namnen.

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 07:41
av Castor
Jordanes säger ju nästan i klartext att Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin och Liothida bodde i en och samma region med bördiga slätter... All their habitations are in one level and fertile region... quorum omnium sedes sub uno plani ac fertilis... Därför tycker jag inte att man bör bryta ut t.ex. Theustes och Vagoth och placera dem långt från de övriga.

Liothida var kanske ett sammanhållande namn på hela denna region (ett eget "rike"?) som kan ha sträckt sig från Helsingsborgstrakten till Laholmsbukten. Det är inte omöjligt att namnet levde kvar på endast den sydvästra delen - Luggude härad (Lyuthgud på gammeldanska).

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 07:48
av Valdemar
I bl a Beowulf kallas Danerna lite allt möjligt bl a Syd-Daner och Spjut- Daner. Jag tror dock att Jordanes är mer inne i sin historia kring Goterna och deras ursprung (enligt honom) i Skandinavien.

Som jag läser honom har han mycket god kontroll på havsrutten på Västkusten och även till delar på Östkusten. Han beskriver 4 gotiska stammar tvärs över Skandinavien som han namnger utifrån ett kontinentalgotiskt perspektiv. Precis som i senare perioder följer Suitidi- Svitjod norr om Östgötarna. Tidi/tjod kanske indikerar att Suehans initierat ett stamförbund Suitidi/Svitjod, därför saknas exempelvis Närke mm då det ingått i Suitidi.

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 07:52
av Valdemar
Castor
Jag köper det du skriver, men tänk dig det som han viker av åt både öst och väst vid ett tillfälle. En annan plats som pekats ut som en möjlig Götisk satellit (av Lars Lundqvist) är området kring Asige/Köinge. Här finns den enda Åsaka-orten utanför Västergötland samt den tunga Köingekragen.

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 09:25
av Castor
Valdemar skrev:En annan plats som pekats ut som en möjlig Götisk satellit (av Lars Lundqvist) är området kring Asige/Köinge. Här finns den enda Åsaka-orten utanför Västergötland samt den tunga Köingekragen.
Det var nytt för mig, visste inte att det fanns en Åsaka-ort där. Jag lurar på om det inte var just i dessa trakter i mellersta Halland kring Ätrans nedre lopp (Stafsinge - Slöinge - Köinge) som herulernas kungafamilj landade med sina tunga kragar för att senare bli fördrivna av danerna.

Mellersta Halland är märkligt på flera sätt...

Om Ahelmil fanns i Halmstads härad (Himle härad är mindre troligt då den äldsta kända formen av namnet är Hænøflæ) och Fervir i Fjäre (och Viske) härad blir det ett ganska långt hopp. Det ser alltså ut att bli ett "tomrum" mellan Ahelmil och Fervir...

Även Josef Svennung har påpekat detta:
Har någon annan stam, som Jordanes ej nämner, kanske behärskat "tomrummet" i mellersta Halland?
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/han ... sequence=1

Mellersta Halland (ungefär mellan Nissan och Viskan) utmärker sig också genom sin avsaknad av brakteatfynd (man kanske kan förvänta sig att hitta brakteater på folkvandringstida centralplatser i sydvästra Skandinavien?).

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 12:11
av Valdemar
Grimeton i Himledalen. Prakthjälm mm. Perfekt lokaliserade i luckan före Fervir.

Ar 1913 inkom till Statens Historiska Museum ett på Broåsen i Grimeton,
Grimetons sn, Himle hd, Halland, år 1910? anträffat fynd, av vilket de
viktigaste föremålen avbildas i Fornvännen 1913 sid. 301. Fyndet består av
3 svärdsfästeknappar (en hel, cn nästan hel, av den tredje ett fragment) av
förgyllt silver med nielloinläggningar och djurornamentik i stil I (a. a. fig.
47, 48, 51), ett fragment av den rektangulära huvudplattan till ett stort gjutet
bågspänne i samma metall, ävenledes med nielloinläggningar och med
stil I-djur (a. a. fig. 50), ett fragment, bestående av den runda huvudplattan
och angränsande parti av bygeln, av ett gjutet bågspänne i samma metall
med geometrisk ornering (a. a. fig. 49), vidare en pilspetsholk av järn (a. a.
fig. 51 nedtill i mitten) och 2 smärre järnfragraent, bitar av ett lerkärl, ett
flintfragment jämte några bronsbleck och ett bronsband, vilka bronslöremål
här skola behandlas. Samtliga föremål äro brandskadade. Fyndet skulle ha
gjorts av en smed Karl Andersson i en i hans trädgård belägen treudd,
och föremålen skulle ha legat i urnan jämte brända ben. Dessa uppgifter
härröra dock icke direkt ifrån smeden, utan lämnades av en hemmansägare
Karl Alf. Andersson till intendent G. Sarauw vid Göteborgs Museum. Fynduppgifterna
äro emellertid på vissa punkter högst underliga — jag saknar
anledning att gå in på dem här — och därför värdelösa; så mycket är klart,
att det ej kan vara fråga om något slutet gravfynd, alldenstund både föremål
tillhörande mansutrustning (vapendelarna) och kvinnoutstyrsel (spännena)
föreligga.
Här intressera oss närmast bronsblccken och bronsbandet (a. a. fig. 51).
De förra ha ursprungligen varit 8, varav 1 nu ej kan återfinnas; i två fall
ha 2 bitar kunnat hopsättas. I fig. 1 återges här de nu föreliggande blecken
med undantag för det minsta. I fig. 2 finna vi bronsbandet avbildat. Som
vi se, äro de förra längs ytterkanterna försedda med tättsittande hål, enstaka
hål finnas också något längre in, alla dessa senare på samma avstånd
ifrån kanten. Bronsbandet har haft långt från varandra sittande hål, av
vilka två ses på fragmentet.

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 12:14
av Castor
Mellan Ahelmil och Fervir kommer Finnaithae som av hävd brukar tolkas som Finnveden som ju ligger uppströms Lagan (med Bolmen) och Nissan. På 500-talet kanske "Finnveden" ("Finn-heden" eller "Finn-eden") kan ha betecknat ett större område än idag och även omfattat den del av södra Västergötland som berörs av Ätrastigen. Vem vet, kanske -aith- i Finnaithae kan ha något att göra med Ätran?

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 14:58
av Carl Thomas
Spjutdaner var ett nytt namn för mig. Germaner betyder ju Spjutmän - ger = spjut.

Har vi något folknamn på spjut i Sverige ?

Thomas

Re: Skandinavisk geografi enligt Jordanes

Postat: 31 januari 2017, 15:17
av Valdemar
Daner från Tacitus/ur Beowulf:

http://cornelius.tacitus.nu/beowulf/namn.htm

Daner (243). Kallas i dikten omväxlande för spjut-daner (1), ring-daner (116), väst-daner (383), öst-daner (392), "lysande daner" (427), syddaner (464), nord-daner (784) och halv-daner (1069) samt två gånger för Ingviner (1044, 1319).


Götar från Tacitus/ur Beowulf:

Götar (195) är här = västgötar. De kallas även sjö-götar (1850) och väder-götar (225) (jfr. Väderön) samt götamän (491) och stridsgötar (1537). I handskriften förekommer även benämningen Wederas eller Wedras 17 gånger. Wickberg har valt att översätta dem med "väder-götar" vilket är ett namn som egentligen bara förekommer 4 gånger i handskriften (Wedergeatas).