Skog och folk

[Leif]

I västsverige, inte minst bohuslän, är det dalgångarna som strukturerar landskapet och bör ha varit det man orienterade sig efter.

[Yngwe]

Menar du att man skulle känna igen sig i en viss dalgång, eller att man känner till dalgångarnas generella struktur och därför kan ha en standardlösning varje gång man hamnar i en sådan?

[Leif]

Menar du att man skulle känna igen sig i en viss dalgång, eller att man känner till dalgångarnas generella struktur och därför kan ha en standardlösning varje gång man hamnar i en sådan?

Jag lutar åt båda förklaringarna. Den specifika dalgången känner man naturligtvis bättre och ger en standardlösning som funkar i många dalgångar.

Men detta är ju kopplat till vattendrag då de ofta löper i dalgångar.

[Yngwe]

Mmm, det kan ju stämma, I Bohuslän är ju sprickdalarna ganska tydliga i sin struktur. Men de är väl också tidigt bebodda, så når man dom är man kanske inte vilse längre...

[Ljungquist]

Ger mig in i diskussionen.

Solen, stjärnorna, topografin, strömmade vatten och allehanda råmärken skulle jag tro var de saker man använde sig av för att finna sig väg fram i gamla tider. Och skulle inte någon av dem fungera fanns ju ytterligare sätt att finna sin väg fram.

Där jag bor blåser det nästan alltid från det håll solen går ner. Om jag går vilse i skogen och solen inte är synlig så suger jag först på mitt pekfinger, sedan sätter jag upp det i luften. Den sida av fingret som blir kall är det håll som vinden blåser på från. Utifrån den kunskapen vet jag var väster är någonstans och kan försöka att orientera mig rätt igen. Att man kan göra så fick jag lära mig som liten.

Leif nämner sedan detta:

Vi har ingen aning om hur den förhistoriska människan såg på tabu/förbudna områden. Men vi vet att det finns i andra mer naturnära kulturer så det bör ha funnits även här. Sådant kan ha styrt vem som fick/kunde röra sig var. Det kan handla om så enkla saker som att mellan de träden får man inte gå eller när man passerar den storstenen måste man slänga en pinne på en pinnhög eller att den bäcken får man inte passera mellan forsen ditt och forsen datt. Etnobiologin är ett forskningsfält som närmar sig problematiken på ett konstruktivt sätt. Den postprocessuella arkeologin, tex Tilleys "Phenomenology of landscape" gör det på ett mer teoretiskt plan.

I gamla tider här i Västergötland fanns en sedvänja att om någon hade blivit överfallen och mördad utmed en väg så skulle alla förbipasserade kasta en sten på den platsen och som med tiden blev till ett litet röse.

[Yngwe]

Solen funkar bara vid klart väder, stjärnorna detsamma och då är det dessutom redan mörkt med allt vad det innebär.

Kvällsbrisen finns ju bara vid hav och någorlunda stora stöar, och blåser då alltid från land mot sjön. Inne i stora skogen utan närhet till stora sjöar finns ingen kvällsbris....

Däremot tror jag mycket på märken. Den som vistats mycket i skogen har säker gjort markeringar där naturliga vägvisare inte funnits.

[nattvind]

hej...kan inte låta bli att lägga mig i lite..... jag bor i västernorrland mitt ute i skogen, (har en skylt utanför stugan där d står: "här slutar allmän väg")....jag går i skogen varje dag och jag går aldrig efter någon stig och jag har ingen kompass och jag har bott å lufsat runt i skogen här i ca 9 år nu och jag hade aldrig sett en karta över "mitt" område förren i somras... utan jag har gått lite hitt som hatt dit näsan pekar utan mer information än att 4 mil österut så är havet och staden och därför går jag aldrig åt det hållet...
Jag kan mina väderstreck och vet åt vilket håll jag gick då jag startade...även fast jag sicksackar och emellanåt går runt i en cirkel (då jag stött på ett intressant område där det kanske kan finnas svamp el nåt sånt så brukar jag oftast söka av området i cirklar) så har jag ju ändå koll på väderstrecken, det är ju inte direkt så att dom byter plats eller förändras....jag vet oftast inte vart JAG är någonstans, men jag vet alltid åt vilket håll jag ska gå för att komma hem...

självklart är det praktiskt taget omöjligt att navigera sig i ruskiga oväder och det är inte alltid så lätt på natten heller....men stormar å dåligt väder brukar inte dyka upp ur tomma intet, det brukar finnas tecken som varnar och då går man ju självklart inte så långt....och om man trots allt är ute då så söker man skydd medans man fortfarande har något hum om vilket håll hemmet är åt...

jag personligen tvivlar på att människor förr betedde sig annorlunda... och dom precis som jag kanske inte alltid visste vart dom var någonstans men dom visste nog åt vilket håll hemmet låg...
och man ger sig ju aldrig ut i en skog i blindo på vinst och förlust, man har koll på vädret, vilken tid på dygnet och på året det är, man kan sina väderstreck, man lägger några små personliga landmärken på minnet då och då mm...och man känner till sin egen styrka och färdighet..och sen det jag tycker är bland det viktigaste utav allt; man respekterar naturen och djuren och man tar det lugnt och försiktigt....

skogen kan vara ens bästa vän om man beter sig på rätt sätt, men om man beter sig på fel sätt så kan den förvandlas till en fruktansvärd fiende, speciellt om man är ensam och kanske bara beväpnad med en kniv....och det finns inte en snöbolls chans i helvetet att människorna förr inte visste det och handlade därefter....
och oavsett om man känner till området eller om allt är främmande, om man körde dit med bil eller levde för längesedan så vet man ju fortfarande vart man startade...
och eftersom man förr var mer beroende utav skog och mark så kunde nog dom mycket mycket mer om hur man hittade i skogen än vi gör idag...


hmm... oj va mycket jag skrev.....undrar om nån orkar läsa allt....

[Yngwe]

Hej Nattvind, och välkommen hit!

Jag tycker din beskrivning stämmer bra med min upplevelse av skogen. Jag är ju född i Västernorrland, men har numera den livsfarliga Holaveden som min hemmaskog.

Sen är det ju som du säger. Du går i skogen varje dag och lär dig din skog. Efter nio år känner du igen hyggena, bäcken, åsen, vet att dom där blå bergen ligger i väster, att kraftledningen går parallellt med den vägen som sen korsar den ån.... osv..... Du vet inte var du är men vet hur du ska ta dig hem är ett uttryck jag själv brukar använda som är passande.

Frågan är vad som händer när du plockar bort alla beståndsgränser. Mil efter mil breder en blandskog ut sig som förvisso förändrar sig med terrängen, men saknar skarpa kanter och raka linjer. Där finns inga timmervägar, inga telefonledningar, ingen radiomast som blinkar i fjärran, inget elljus som syns på mil när det mörknar. Ingen klocka på armen, ingen mobil att ringa från och ingen räddningstjänst som skickar helikopter att leta efter dig.

Om vi sen också plockar bort dom dagliga promenaderna och ersätter dom med arbete på bondgården vilket kraftigt minskar dina möjligheter att lära känna skogen... vad händer då?

Hur långt ut i skogen skulle dina promenader sträcka sig då?

[Carl Thomas]

Yngwe,
Det är just detta jag försökt dörklara för dig, jag vet alltid var jag är i förhållande till min utgpågspunkt, även i helt okänd terräng. jag kan röra mig miltals - och ta en helt annan väg "hem" som är genare än den jag gick dit.

Jag har levt i skog och fjäll i nästan hela mitt liv - jag tror att alla har denna förmåga och att den utvecklas och förfinas med tiden.

våra förfäder tror kag hade denna förmåga.

Men, i Östersund vrider jag väderstrecken 90 grader, väst blir norr. Varför det är så vet jag inte. Kanske något djupt i berggrunden? Finns andra liknande platser tappar jag alltså denna förmåga om utgångspunkten ligger utanför det område jag går i.

Thomas

[Yngwe]

Jag tror absolut att vi kan utveckla denna förmåga, i stort sett var och en av oss men det finns klara skillnader i anlag.

Men det kräver träning och kunskap och jag vill hävda att den i mycket stor utsträckning hänger på ditt referensförråd. Och den skogen vi har idag är full av tydliga referenser.

Kolla här bara hur det ser ut från ovan på nästan vilken skog som helst

Skog 1.png (1.02 MiB) Visad 8707 gånger