Begreppet “neskonge” verkar inte ha varit helt ovanligt i Norge. Utifrån en enkel googling förefaller det syfta på sjökung med en begränsad maktsfär (kring någon ö eller ett näs). Jfr:
“Paa det ved sine Oldtidslevninger mærkelige Ferkingstad paa Karmøen boede der efter Sagnet i gamle Dage en mægtig Neskonge, som havde mange Skibe og Folk, og disse trængte han nok til, da han laa i Strid med sin Nabokonge Augvald paa Augvaldsnes.” (ur folksagan om Kong Kverking eller Qverking).
Även om just denna neskonge ansågs förhållandevis mäktig så handlade det trots allt bara om en småkung. Så man kan väl anta att neskonge användes i nedsättande betydelse såsom antyds här:
https://naob.no/ordbok/neskonge
Frågan är om det norska begreppet är direkt överförbart till svear och götar. Utifrån “här är fältet fritt från gissningar” så gissar jag nej. Jag tror att kopplingen bara är indirekt och att våra Neskonungar helt simpelt är kopplade till kungaborgen Nääs på Visingsö. Indirekt på så sätt att borgen verkligen låg på ett näs (sydspetsen av ön). Men makthavaren som satt där var sannolikt ingen småkung utan snarare en unionskung.
Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
Re: Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
Efter mitt inlägg igår har jag nu läst på bättre och kan konstatera att huvudspåret otvivelaktigt är att “Neskonung” skulle vara ett egennamn. Det förvånar. För mig känns det ytterst långsökt vad som än står på runstenen i Vaksala.
Om det vore ett egennamn finns två tänkbara scenarios. Antingen namngavs grabben ifråga till Neskonung (osannolikt i sig) och hade sedan turen att längre fram i vuxen ålder också bli vald till kung (sannolikheten för kombinationen är närmast omätbar). Eller så tog han sig namnet efter att ha blivit vald, vilket även det förefaller udda för att uttrycka det milt.
Borgen Näs på södra Visingsö bedöms vara uppförd under första halvan av 1100-talet. Den allmänna meningen verkar vara att den Sverkerska ätten uppförde den (troligen med utgångspunkt från en skattad datering) och att den sedan användes växelvis av både den ätten och den Erikska beroende på vilken som hade makten. Men det finns andra som antar att den kan vara grundad tidigare (eller ha en förlaga) - exempelvis under Inge d.y. tillhörande Stenkilska ätten. Inges änka gifte sig f ö med Sverker d.ä.
Nämnde Halsten verkade på 1060-talet (möjligen också under en senare period). Även om dateringen av borgen som antytts är ganska osäker har knappast Halsten suttit på Näs. Men relativt nära i tid efter honom skulle Näs kunna ha tagits i anspråk. Kanske strax före/efter Blot-Sven? Om nu den förste på plats tillhörde Stenkilska ätten så hade vdb förmodligen ett i släkten vanligt förnamn. Varför inte Stenkil ifall det handlade om en sonson till den gamle Stenkil (som dog runt år 1066)? Efter att den senare avlidit vore det enligt namngivningsreglerna naturligt att äldste sonsonen fick det namnet, men vi känner bara till Filip, Inge och Ragvald bland hans manliga barnbarn.
Men “Neskonung” då? Jag kommer att tänka på många andra kungar med binamn såsom Ivar Benlös, Emund Slemme, Harald Hårfager, Erik Segersäll m fl. Inte var de tilldelade de namnen ursprungligen utan det var ju omgivningen som satte dessa fyndiga - ibland lustiga med viss knorr; ibland smått elaka - epitet på sina kungar. Den enda mig veterligen som fått “konung” i sitt binamn är Olof Skötkonung (egentligen Olof Eriksson).
Jag gissar alltså att den Stenkil (eller med annat förnamn) ur den Stenkilska ätten som först satte sig på Näs, Visingsö, gavs binamnet Neskonung. Detta som en lustifikation från en omgivning av fiender, konkurrenter och vanligt folk med sinne för humor. Det roliga bestod ju så klart i att termen sedan gammalt var nedsättande då den använts för småkungar, men nu kunde appliceras på en svensk kung genom sätet Näs.
Men varför inte fler med det binamnet? Tja, det som var udda och kul inledningsvis blev snart standard när Näs väl blev etablerat som kungasäte.
Men så var det där med Dick Harrisons artikel om att det fanns personer inom medeltida frälse som hette Näskonung Bengtsson, Karl Näskonungsson etc. Hur förklarar man det? Måhända var de släkt med “vår” Neskonung. Kanske en avkomma till denne tog sig detta namn när det väl satt sig och blivit accepterat?
Obs: Jag påstår ingenting.
Detta handlar om en bräcklig hypotes - lex “Här är fältet fritt för gissningar”.
Om det vore ett egennamn finns två tänkbara scenarios. Antingen namngavs grabben ifråga till Neskonung (osannolikt i sig) och hade sedan turen att längre fram i vuxen ålder också bli vald till kung (sannolikheten för kombinationen är närmast omätbar). Eller så tog han sig namnet efter att ha blivit vald, vilket även det förefaller udda för att uttrycka det milt.
Borgen Näs på södra Visingsö bedöms vara uppförd under första halvan av 1100-talet. Den allmänna meningen verkar vara att den Sverkerska ätten uppförde den (troligen med utgångspunkt från en skattad datering) och att den sedan användes växelvis av både den ätten och den Erikska beroende på vilken som hade makten. Men det finns andra som antar att den kan vara grundad tidigare (eller ha en förlaga) - exempelvis under Inge d.y. tillhörande Stenkilska ätten. Inges änka gifte sig f ö med Sverker d.ä.
Nämnde Halsten verkade på 1060-talet (möjligen också under en senare period). Även om dateringen av borgen som antytts är ganska osäker har knappast Halsten suttit på Näs. Men relativt nära i tid efter honom skulle Näs kunna ha tagits i anspråk. Kanske strax före/efter Blot-Sven? Om nu den förste på plats tillhörde Stenkilska ätten så hade vdb förmodligen ett i släkten vanligt förnamn. Varför inte Stenkil ifall det handlade om en sonson till den gamle Stenkil (som dog runt år 1066)? Efter att den senare avlidit vore det enligt namngivningsreglerna naturligt att äldste sonsonen fick det namnet, men vi känner bara till Filip, Inge och Ragvald bland hans manliga barnbarn.
Men “Neskonung” då? Jag kommer att tänka på många andra kungar med binamn såsom Ivar Benlös, Emund Slemme, Harald Hårfager, Erik Segersäll m fl. Inte var de tilldelade de namnen ursprungligen utan det var ju omgivningen som satte dessa fyndiga - ibland lustiga med viss knorr; ibland smått elaka - epitet på sina kungar. Den enda mig veterligen som fått “konung” i sitt binamn är Olof Skötkonung (egentligen Olof Eriksson).
Jag gissar alltså att den Stenkil (eller med annat förnamn) ur den Stenkilska ätten som först satte sig på Näs, Visingsö, gavs binamnet Neskonung. Detta som en lustifikation från en omgivning av fiender, konkurrenter och vanligt folk med sinne för humor. Det roliga bestod ju så klart i att termen sedan gammalt var nedsättande då den använts för småkungar, men nu kunde appliceras på en svensk kung genom sätet Näs.
Men varför inte fler med det binamnet? Tja, det som var udda och kul inledningsvis blev snart standard när Näs väl blev etablerat som kungasäte.
Men så var det där med Dick Harrisons artikel om att det fanns personer inom medeltida frälse som hette Näskonung Bengtsson, Karl Näskonungsson etc. Hur förklarar man det? Måhända var de släkt med “vår” Neskonung. Kanske en avkomma till denne tog sig detta namn när det väl satt sig och blivit accepterat?
Obs: Jag påstår ingenting.
Detta handlar om en bräcklig hypotes - lex “Här är fältet fritt för gissningar”.
Re: Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
En parallell till namnet Näskonung är Jarl som ju också är en ämbetsbeteckning som används både som tillnamn (på ämbetsinnehavarna) och som förnamn (långt efter att själva ämbetet hade försvunnit).
Langfeðgatals Olof Näskonung (Ragnvald Knaphövdes förmente fader) bör ha varit i farten kring sekelskiftet 1100 och den Näskonung som figurerar i kungalängderna av Uppsalatyp hör till perioden mellan slutet av 1060- talet - början av 1080-talet, cirka.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg:
… Det är väl inte alldeles otänkbart att en underlydande hövding på Värmlandsnäs kan ha titulerats ”Näskonung”…
Värmlandsspåret kan vara värt att gräva djupare i.
I Harald Hårdrådes saga berättar Snorre följande:
Stenkil ska alltså ha låtit en landsflyktig norsk jarl ta hand om Värmland.
Förbindelsen mellan norska Upplanden och Vänern via Byälven lär ha varit av stor betydelse alltsedan folkvandringstiden och Värmlandsnäs ligger utan tvivel strategiskt bra till.
Kartan nedan ger en något annorlunda vy av leden genom Jösse, Gillbergs och Näs härader.
Källa: ”Kyrkvägar till historien”, Kila församling - Säffle pastorat. https://issuu.com/anderskarl/docs/kila_kyrkv__gar
Om Halstanus (Hallsten Stenkilsson) och Haquinus Rufus (Håkon Röde) tillåts byta plats med varandra i kungalängden av Uppsalatyp (Cod. Ups. C70) får vi en bättre överensstämmelse mellan denna och Hervararsagan/Langfeðgatal. Näskonung kan vara ett epitet som passar lika väl på Håkon som på Hallsten.
Langfeðgatals Olof Näskonung (Ragnvald Knaphövdes förmente fader) bör ha varit i farten kring sekelskiftet 1100 och den Näskonung som figurerar i kungalängderna av Uppsalatyp hör till perioden mellan slutet av 1060- talet - början av 1080-talet, cirka.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg:
… Det är väl inte alldeles otänkbart att en underlydande hövding på Värmlandsnäs kan ha titulerats ”Näskonung”…
Värmlandsspåret kan vara värt att gräva djupare i.
I Harald Hårdrådes saga berättar Snorre följande:
http://cornelius.tacitus.nu/heimskringl ... -70.htm#70Håkon jarl for om sommaren tillbaka till Upplanden, så snart han hade sport, att konungen [Harald] hade farit norrut. Han stannade där, till dess konungen åter kom söderut. Då for han österut till Värmland och vistades där länge under vintern. Konung Stenkil gav jarlen styrelsen där.
Stenkil ska alltså ha låtit en landsflyktig norsk jarl ta hand om Värmland.
Förbindelsen mellan norska Upplanden och Vänern via Byälven lär ha varit av stor betydelse alltsedan folkvandringstiden och Värmlandsnäs ligger utan tvivel strategiskt bra till.
Kartan nedan ger en något annorlunda vy av leden genom Jösse, Gillbergs och Näs härader.
- Byälven.png (382.64 KiB) Visad 10923 gånger
Om Halstanus (Hallsten Stenkilsson) och Haquinus Rufus (Håkon Röde) tillåts byta plats med varandra i kungalängden av Uppsalatyp (Cod. Ups. C70) får vi en bättre överensstämmelse mellan denna och Hervararsagan/Langfeðgatal. Näskonung kan vara ett epitet som passar lika väl på Håkon som på Hallsten.
Re: Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
Ska villigt erkänna att jag inte är med på alla turer, men funderar så här:
Ja, jarl borde kunna ses som en parallell till näskonung - rent namnsättningsmässigt.
Möjligen finns det väl annars en skillnad i bestämmanderätt vid en rak jämförelse.
En jarl uppfattar jag som direkt underställd en kung och ligger “längre ner på skalan”
om man åtminstone jämför med en lydkung. Jämför Strutharald i Skåne som på sin tid lär ha degraderats i den riktningen - från lydkung till jarl.
Ja, en hövding på Värmlandsnäs - med funktionen lydkung/underlydande kung - skulle absolut kunna ha kallats Näskonung. Men det borde inte räcka för att just denna hövding skulle platsa i kungalängden.
Halsten och Håkan Röde gör det uppenbarligen, men jag uppfattar det som att de är redovisade för sig och Näskonungen ifråga för sig. Åtminstone i C70. Men tydligen finns det annan tolkning i Langfeðgatals svenska
kungalängd, enligt AM 1 e II fol. (efter Lovén 2012). Här syns bara "nes" som "Rognvalldr.s. Olafs nes konungs. ". Se första kolumnen på sida 207 i länken:
https://www.academia.edu/12722668/Kung ... _historia
När det gäller ordningsföljden Halsten och Håkan emellan kan man notera att de är omsvängda tidsmässigt i första och sista kolumnen. Så där finns nog en osäkerhet.
Ja, jarl borde kunna ses som en parallell till näskonung - rent namnsättningsmässigt.
Möjligen finns det väl annars en skillnad i bestämmanderätt vid en rak jämförelse.
En jarl uppfattar jag som direkt underställd en kung och ligger “längre ner på skalan”
om man åtminstone jämför med en lydkung. Jämför Strutharald i Skåne som på sin tid lär ha degraderats i den riktningen - från lydkung till jarl.
Ja, en hövding på Värmlandsnäs - med funktionen lydkung/underlydande kung - skulle absolut kunna ha kallats Näskonung. Men det borde inte räcka för att just denna hövding skulle platsa i kungalängden.
Halsten och Håkan Röde gör det uppenbarligen, men jag uppfattar det som att de är redovisade för sig och Näskonungen ifråga för sig. Åtminstone i C70. Men tydligen finns det annan tolkning i Langfeðgatals svenska
kungalängd, enligt AM 1 e II fol. (efter Lovén 2012). Här syns bara "nes" som "Rognvalldr.s. Olafs nes konungs. ". Se första kolumnen på sida 207 i länken:
https://www.academia.edu/12722668/Kung ... _historia
När det gäller ordningsföljden Halsten och Håkan emellan kan man notera att de är omsvängda tidsmässigt i första och sista kolumnen. Så där finns nog en osäkerhet.
Re: Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
Kungalängden i Codex Upsaliensis C70 har daterats till ca 1260. Enligt Sture Bolin (som både Lovén och Sävborg refererar till) måste den ha haft en äldre förlaga, gemensam för alla kungalängder av Uppsalatyp. Förlagan, kallad ”Arketyp X”, har troligtvis skrivits i Skänninge, varför benämningen ”Östsvensk typ” är att föredra framför ”Uppsalatyp”.
De mest flagranta tecknen på att kungalängder av denna typ har förvanskats är att Olof Skötkonungs söner Anund Jakob och Emund Slemme saknas samt att Håkon Röde och Hallsten Stenkilsson verkar ha bytt plats med varandra.
Västgötalagens kungalängd lär vara en avskrift från 1300-talet; dess förlaga, som vi kan kalla ”Västsvensk typ”, antas ha avfattats ca 1240. Att föreliggande version är förvanskad yttrar sig genom att Anund och Emund har fått samma förnamn samt att Håkon Röde har placerats före Stenkil istället för tvärtom. Att Blot-Sven saknas kan eventuellt bero på att han aldrig var kung i västra Sverige.
Med några smärre justeringar blir de inhemska svenska kungalängderna i det närmaste identiska med varandra, såväl som med de isländska varianterna (jfr motsvarande tabell i tidigare inlägg; justeringarna medför att alla tomma celler elimineras). Den enda iögonenfallande skillnad som kvarstår är ordningsföljden inom gruppen Inge d.ä. – Blot-Sven – Hallsten, men det beror på att det är frågan om samregentskap och maktdelning mellan bröder samt att Blot-Svens regim i östra Sverige ingalunda måste ha inneburit att Inge d.ä. inte kunde fortsätta att ha makten i västra Sverige (med eller utan Hallsten som medregent). I både Hervararsagan och Västgötalängden nämns Hallsten efter Inge enbart på grund av att Hallsten är far till Inges efterträdare.
Namnet Näskonung har plockats bort då jag misstänker att det egentligen är ett tillnamn som har råkat hamna på en egen rad. Tillnamnet kan antingen höra till Håkon Röde eller till Hallsten. Kanske mest troligt till den förre, eftersom Haquinus rufus är det längre av de två namnen, vilket kan ha motiverat en radbrytning.
De mest flagranta tecknen på att kungalängder av denna typ har förvanskats är att Olof Skötkonungs söner Anund Jakob och Emund Slemme saknas samt att Håkon Röde och Hallsten Stenkilsson verkar ha bytt plats med varandra.
Västgötalagens kungalängd lär vara en avskrift från 1300-talet; dess förlaga, som vi kan kalla ”Västsvensk typ”, antas ha avfattats ca 1240. Att föreliggande version är förvanskad yttrar sig genom att Anund och Emund har fått samma förnamn samt att Håkon Röde har placerats före Stenkil istället för tvärtom. Att Blot-Sven saknas kan eventuellt bero på att han aldrig var kung i västra Sverige.
Med några smärre justeringar blir de inhemska svenska kungalängderna i det närmaste identiska med varandra, såväl som med de isländska varianterna (jfr motsvarande tabell i tidigare inlägg; justeringarna medför att alla tomma celler elimineras). Den enda iögonenfallande skillnad som kvarstår är ordningsföljden inom gruppen Inge d.ä. – Blot-Sven – Hallsten, men det beror på att det är frågan om samregentskap och maktdelning mellan bröder samt att Blot-Svens regim i östra Sverige ingalunda måste ha inneburit att Inge d.ä. inte kunde fortsätta att ha makten i västra Sverige (med eller utan Hallsten som medregent). I både Hervararsagan och Västgötalängden nämns Hallsten efter Inge enbart på grund av att Hallsten är far till Inges efterträdare.
- Fyra kungaländer två justerade.png (19.42 KiB) Visad 9919 gånger
Namnet Näskonung har plockats bort då jag misstänker att det egentligen är ett tillnamn som har råkat hamna på en egen rad. Tillnamnet kan antingen höra till Håkon Röde eller till Hallsten. Kanske mest troligt till den förre, eftersom Haquinus rufus är det längre av de två namnen, vilket kan ha motiverat en radbrytning.
Re: Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
Nedanstående tabell är ett försök att sätta in Hervararsagans ”Kungliga ättartal” i ett större sammanhang.
Namnen i den gröna rutan berörs av samtida dokument som anger exakta årtal, 1080 (Gregorius VII:s brev) för Inge d.ä. och 1118 (Isländingaboken) för Filip. Det mörkare av de rödaktiga fälten markerar kungalängdens mest historiskt vederhäftiga parti, vilket styrks av de två samtida namnen i rött längst ut till höger. Kungar vars namn är skrivna i blått spelar en aktiv roll i Heimskringla, medan de i brunt mest nämns i förbigående som svenska kungligheter. Övriga namn från Hervararsagans kungalängd, de i svart, nämns inte alls i Heimskringla. Fetstilta namn på svenska kungligheter betyder att de finns med i Skáldatal och några av skaldernas namn återfinns i kursiv stil i högerspalten. Övriga namn till höger är de av Heimskringlas huvudpersoner som interagerar med Hervararsagans kungar. De understrukna namnen omtalas även i Kungliga ättartal.
Det finns inga uppgifter i Heimskringla om att Erik Blodyx (som inte ens tillägnats en egen saga av Snorre) skulle ha mött någon svensk kung. I Fagrskinna påstås att han ”heriaðe oc viða um Sviðioð. oc Gautlannd”, men ingen svensk makthavare omtalas i samband med detta.
Beskrivningen av kungarna i den mörkaste grå rutan är unik för Hervararsagan och kan möjligen härröra från Brage den gamles försvunna verk. En tjugo strofer lång drapa, som sägs ha varit en s.k. Huvudlösen, omtalas i Egils saga. Här berättas att Brages ättling Arinbjörn herse rådde Egil Skallagrimsson att dikta ett lovkväde till Erik Blodyx, av samma längd som det Brage hade komponerat till Björn vid Högen, för att klara sig undan en dödsdom.
- Hervararsagan-Heimskringla-Skáldatal.png (48.04 KiB) Visad 8928 gånger
Det finns inga uppgifter i Heimskringla om att Erik Blodyx (som inte ens tillägnats en egen saga av Snorre) skulle ha mött någon svensk kung. I Fagrskinna påstås att han ”heriaðe oc viða um Sviðioð. oc Gautlannd”, men ingen svensk makthavare omtalas i samband med detta.
Beskrivningen av kungarna i den mörkaste grå rutan är unik för Hervararsagan och kan möjligen härröra från Brage den gamles försvunna verk. En tjugo strofer lång drapa, som sägs ha varit en s.k. Huvudlösen, omtalas i Egils saga. Här berättas att Brages ättling Arinbjörn herse rådde Egil Skallagrimsson att dikta ett lovkväde till Erik Blodyx, av samma längd som det Brage hade komponerat till Björn vid Högen, för att klara sig undan en dödsdom.
Egil Skalle-Grimssons Saga – heimskringla.noNu vill jag, att vi blifva ense om, att du skall vaka hela natten och dikta ett lofkväde om konung Erik. Jag tror, att det vore godt, om det blefve en dråpa på tjugo visor, och du kunde kväda den i morgon, när vi träda inför konungen. Så gjorde min frände Brage då han råkat ut för sveakungen Björns vrede; han kvad på en natt till hans ära en dråpa på tjugo visor och fick som skaldelön sitt hufvud.
Re: Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
Omnämnandet av Inge Hallstensson i Heimskringla är intressant av flera skäl.
Det dyker upp i ett stycke som handlar om en norsk kungadotters olika giftermål:
Stycket ovan innehåller två fel. För det första kan Brigida (Birgitta) Haraldsdotter omöjligen ha varit gift med Inge Hallstensson och för det andra kan hon inte ha haft samma mor som Inge ”krokrygg” Haraldsson. Det var snarare Brigidas make, Magnus Henriksson, och norske kung Inge som hade samma mor, nämligen
Ingrid Ragnvaldsdotter, barnbarn till Inge den äldre.
Omnämnandet av Inge Hallstensson är ändock intressant eftersom det indikerar att Snorre måste ha utgått från en svensk kungalängd när han skrev detta. Namnet på ”sveakonungen” var troligen en lärd gissning. Brigidas första äktenskap var kanske snarare det med ”jarlen” Karl Sonesson (Sunesson) som tidvis kan ha räknats som ”konung” och av vissa blivit ihågkommen som sådan.
Karl Sunesson kan vara identisk med västgötalagmannen Karl(e) av Edsvära.
Det dyker upp i ett stycke som handlar om en norsk kungadotters olika giftermål:
http://cornelius.tacitus.nu/heimskringl ... -32.htm#22Brigida hette en dotter till Harald ”gille”. Hon var först gift med sveakonungen Inge Hallstensson, sedan med jarlen Karl Sonesson och därefter med den svenske konungen Magnus. Hon och konung Inge Haraldsson voro sammödra syskon. Till sist blev hon gift med jarlen Birger ”brosa”.
Stycket ovan innehåller två fel. För det första kan Brigida (Birgitta) Haraldsdotter omöjligen ha varit gift med Inge Hallstensson och för det andra kan hon inte ha haft samma mor som Inge ”krokrygg” Haraldsson. Det var snarare Brigidas make, Magnus Henriksson, och norske kung Inge som hade samma mor, nämligen
Ingrid Ragnvaldsdotter, barnbarn till Inge den äldre.
Omnämnandet av Inge Hallstensson är ändock intressant eftersom det indikerar att Snorre måste ha utgått från en svensk kungalängd när han skrev detta. Namnet på ”sveakonungen” var troligen en lärd gissning. Brigidas första äktenskap var kanske snarare det med ”jarlen” Karl Sonesson (Sunesson) som tidvis kan ha räknats som ”konung” och av vissa blivit ihågkommen som sådan.
Med [Karl Sunesson] har man velat identifiera den Karl som i en troligen från 1273 härrörande uppteckning om gränsen mellan Sverige o Norge kallas "konung" o uppges ha sammanträffat med en konung Harald för gränsreglering. Ingen sv konung med namnet Karl är nämligen känd före den på 1160-talet regerande Karl Sverkersson (s 621) o ingen norsk konung med namnet Harald senare än [Karl Sunessons] svärfar Harald gille, som dräptes 1136.
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presenta ... x?id=12368K:s verksamhet har också sammanställts med en uppgift i västgötalagens kungakrönika, att Västergötland, sedan den stenkilska kungaätten dött ut o Ragvald knaphövde blivit dräpt, styrdes av lagmannen o landskapets hövdingar, tills Sverker den äldre blev konung.
Karl Sunesson kan vara identisk med västgötalagmannen Karl(e) av Edsvära.
http://stiglundberg.org/kunga-biskops-o ... andskrift/Om identifieringen av Karle av Edsvära med Karl Sunesson är korrekt, så är denne Karl, den förste lagmannen i krönikan som går att belägga och belysa utifrån annat källmaterial. Därtill kommer att om så är fallet så betyder det att vi här har en lagman med en för sin tid mycket omfattande makt.
Re: Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag
Ett annat indicium på att Snorre måste ha haft en svensk kungalängd bland sina källor hittar vi i Olav den heliges saga, kapitel 72, där Snorre låter Olof Skötkonung hävda:
Langfeðgatals svenska kungalängd börjar med Ragnar Lodbrok:
Men enligt Hervararsagans kungliga ättartal var ju den förste exklusivt svenske kungen ur denna ätt Ragnars son Björn Järnsida. Om man räknar namnen (utan att ta hänsyn till att det ibland rör sig om bröder eller kusiner) från och med Björn Järnsida (observera att Björns son Refil saknas i Langfeðgatal) blir den tionde kungen Olof Skötkonung:
Det är i och för sig inte otänkbart att Olof Skötkonung hade koll på sina förfäder två århundraden bakåt i tiden, men mer troligt är att det var Snorre som själv hade räknat ut att Olof var nummer tio.Jag är den tionde konungen i Uppsala på det sättet, att var och en av oss fränder har tagit konungadömet efter den andre […]
Langfeðgatals svenska kungalängd börjar med Ragnar Lodbrok:
- Langfeðgatal.png (16.55 KiB) Visad 7566 gånger
Men enligt Hervararsagans kungliga ättartal var ju den förste exklusivt svenske kungen ur denna ätt Ragnars son Björn Järnsida. Om man räknar namnen (utan att ta hänsyn till att det ibland rör sig om bröder eller kusiner) från och med Björn Järnsida (observera att Björns son Refil saknas i Langfeðgatal) blir den tionde kungen Olof Skötkonung:
- Björn (I) ”Järnsida” Ragnarsson
- Erik (I) Björnsson
- Erik (II) Refilsson
- Emund ”Uppsale” Eriksson
- Björn (II) ”at Haugi” Eriksson
- Erik (III) Emundsson
- Björn (III) Eriksson
- Olof Björnsson
- Erik Segersäll
- Olof Skötkonung