Hervararsagans ”Kungliga ättartal”, tolkningsförslag

[Castor]

Håkon (röde) nämns bara i förbigående i Hervararsagan...

Inge hette Stenkils son som svearna gjorde till kung närmast efter Håkon.

Samma sak i Magnus Barfots saga...

Håkon hette den konung som efter [Stenkil] rådde över Svithiod. Sedan var Stenkils son Inge konung.

Västgötalagens kungalängd har lite mer information. Men med Adam av Bremen och de isländska sagorna som facit kan man konstatera att Håkons placering i kungalängden före Stenkil måste vara felaktig. Kanske har Håkon och Stenkil helt enkelt blandats ihop? Det var sannolikt Stenkil som föddes i Levene och det skulle precis lika gärna kunna vara Håkon som var en god skytt.

Tillnamnet ”röde” (latin: rufus) saknas i sagamaterialet, liksom hos Adam, men återfinns, förutom i Västgötalagen, i medeltida kungalängder av Uppsalatyp (eller ”östsvensk typ”).

Se t.ex.:

Historieskrivning vid Uppsala domkyrka under högmedeltiden sida 55 faksimil | Litteraturbanken

Hovgårdsstenen på Adelsö har runföljderna ”kunuki” och ”haku(n)” vilka uttyds som (åt) konungen respektive Håkon och brukar tolkas som att det är kung Håkon röde som avses. En alternativ tolkning är att konungen avser Stenkil, och Håkon är den norske jarlen Håkon Ivarsson som enligt sagorna hade flytt undan Harald Hårdråde och blivit jarl i Stenkils svenska rike.

Hovgårdsstenen U 11 | Historiska Museet

Enligt en hypotes kan Håkon röde rentav vara identisk med Håkon Ivarsson. En kuriös detalj som möjligen talar för denna hypotes är att Håkon Ivarssons far, i likhet med Håkon röde, hade ett tillnamn som troligen syftar på hårfärgen...

Ivar vite hette en framstående länderman; han ägde gård på Upplanden. Han var dotterson till Håkon jarl den mäktige. Ivar var en mycket fager man till utseendet. Hans son hette Håkon.

Harald hårdrådes historia - kapitel 31-40 (tacitus.nu)

Om nu Håkon började sin karriär som jarl så skulle han helt naturligt ha kunnat ta över styret efter Stenkil, formellt för att beskydda kungens två unga söner och värna landet mot andra tronpretendenter.

Adam, som ju bör ha varit samtida med Håkon, lämnar också knapphändig information. I skolie 84 till tredje boken, efter omnämnandet av tronpretendenterna (eller motkungarna?) Erik och Erik och Anund (Gårdske) som slogs om makten efter Stenkils död, meddelas lakoniskt att Håkon, som tydligen var den som vann, gifte sig med den unge Olavs moder. Olav är sannolikt den norske kungen Olav Kyrre. Hans mor – Harald Hårdrådes gemål, eller möjligen frilla – var Tora Torbergsdotter, men eventuellt är det egentligen Olavs styvmor Elisabet (Ellisiv) av Kiev som avses.

SvD | Bloggarkivet | Vad vet vi om Håkan "röde"?

[Soar]

Västgötalagens kungalängd har lite mer information. Men med Adam av Bremen och de isländska sagorna som facit kan man konstatera att Håkons placering i kungalängden före Stenkil måste vara felaktig. Kanske har Håkon och Stenkil helt enkelt blandats ihop? Det var sannolikt Stenkil som föddes i Levene och det skulle precis lika gärna kunna vara Håkon som var en god skytt.

På vilket sätt är det mer sannolikt att Stenkil var född i Levene än att Håkan var det?

Mitt intryck av västgötalagens kungalängd är att den återger lokala traditioner som förekom vid den tid då längden författades. Beskrivningarna av Olof och Stenkil lutar sig mot fysiska platser, källan och biskopsgodset i Husaby respektive skottmärkena i Levene. Levene kom liksom Husaby att hamna under biskopsstolen åtminstone före slutet av 1200-talet, och då författaren av kungalängden kan förmodas ha fått sin skolning i och eller tillhört stiftsorganisationen torde källan och skottmärkena med sina respektive traditioner varit välbekanta för honom. Minnet av bygdens son på kungatronen bör väl ha varit särskilt starkt i Levene, och inget man blandade ihop utan hanterade hedersamt? Just noteringen att Håkan var kung i tretton vintrar tycker jag stöder den tanken, eftersom ingen annan kung har någon tidsangiven regeringsperiod förrän mot slutet av längden. Om författaren lagt till de tretton vintrarna bara för att brodera ut texten, vilket Sture Bolin antyder, borde han ha gjort så med fler kungar.

Att Håkan placeras fel kronologiskt i kungalängden beror väl snarast på att författaren velat hålla ihop den stenkilska släktgruppen. Antingen har det väl bara funnits en vag uppfattning om kungarnas kronologiska förhållande till varandra, och författaren har därför antagit att den stenkilska ättens kungar efterträtt varandra, eller så har formen, läsbarheten och möjligheten att tradera ansetts viktigare än ett strikt historie-vetenskapligt förhållningssätt.

[Castor]

På vilket sätt är det mer sannolikt att Stenkil var född i Levene än att Håkan var det?

OM Håkon den röde är samma person som Ivar den vites son så kan han inte gärna vara född i Levene...

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla stödde Stenkil den norske jarlen Håkon Ivarsson (möjl. identisk med Håkan Röde) i dennes motstånd mot norske kung Harald Hårdråde och överlät styret i Västergötland och Värmland åt honom. Men då strider utbröt i Västergötland mellan jarlen och kung Harald lyser dock Stenkil med sin frånvaro.

Stenkil – Wikipedia

Denna identifikation är måhända en lös hypotes, men det är väl nästan bara Västgötalagens uppgift om Håkons födelseort som talar emot?

Uppgiften om de tretton vintrarna passar dock, som du säger, bättre ihop med Håkon än med Stenkil som enligt relativt säkra uppgifter ska ha regerat i cirka sex år.

Att Håkan placeras fel kronologiskt i kungalängden beror väl snarast på att författaren velat hålla ihop den stenkilska släktgruppen. Antingen har det väl bara funnits en vag uppfattning om kungarnas kronologiska förhållande till varandra, och författaren har därför antagit att den stenkilska ättens kungar efterträtt varandra, eller så har formen, läsbarheten och möjligheten att tradera ansetts viktigare än ett strikt historie-vetenskapligt förhållningssätt.

I så fall är det lite märkligt att författaren inte framhåller att Inge d.ä. & Hallsten var söner till Stenkil.

[Castor]

Även om Västgötalagens kungalängd inte är helt tydlig med att de fyra kungarna som kommer närmast efter Stenkil är dennes söner och sonsöner, beskrivs deras inbördes släktskap på ett sätt som överensstämmer med andra källor. Men utöver detta är det nästan bara deras föredömliga förhållningssätt till lag och rätt som framhålls.

I likhet med Hervararsagan nämner Västgötalagen Hallsten (eller Halsten) efter brodern Inge, men medan Hervararsagan uppger att Hallsten & Inge var samregenter framstår Hallsten i Västgötalagens kungalängd som ensam regent. Hervararsagans uppgift om samregentskapet stöds eventuellt av Gregorius VII:s brev till kungarna ”I” (som i Inge) och ”A” (som i Hallsten med stumt H). Adam av Bremen, vars historia slutar i mitten av 1070-talet, nämner ingen Inge, men väl Hallsten som tycks ha uppträtt som ensamhärskare en kortare tid mellan Stenkil och Håkon. Även i kungalängder av Uppsalatyp dyker Hallsten upp efter Stenkil, men före Håkon och Inge.

Hervararsagan verkar för övrigt vara den enda isländska källan, vid sidan av Langfeðgatal, som överhuvud taget nämner Hallsten. Hans bror Inge den äldre är däremot en framträdande gestalt i en rad västnordiska sagor. Hervararsagans välbekanta historia om Inges mellanhavanden med Blot-Sven finns även, i en kortare variant, i Orkneyinga saga:

King Ingi was a good Christian man, and loathed all those that meddled in ancient [superstitious] lore, and made strenuous efforts to abolish the evil customs which for a long time had accompanied heathenism; but the chiefs and leading Bœndr [= bönder] murmured loudly if they were reproved for their evil habits, and at last matters went so far that the Bœndr elected another King, Swein, the brother of the Queen, who permitted them to make sacrifices, and was therefore called “Sacrificing Swein.” King Ingi had to flee from him to Western Gautland (Gothland); but their dealings ended thus, that King Ingi caught Swein by surprise in a house, and burnt the house and him in it. After this he subdued the whole country, and uprooted many wicked customs.

The Orkneyinga Saga, by Joseph Anderson, ed.-A Project Gutenberg eBook (kapitel XXV)

Avsnittet om Inge d.ä. och Blot-Sven har tagits med bara för att en av sagans huvudpersoner - Håkon Pålsson - besökte Sverige...

[He] went east to Sweden to King Ingi, Steinkel’s son, who received him well. He found friends and kinsmen there, and was highly honoured on account of the esteem in which Hákon, his mother’s father, was held. He had possessions from Steinkel, the King of the Swedes, ever since he was banished by King Harald, Sigurd’s son, and became greatly beloved both by the King and the people.

Håkon Pålssons morfar var Håkon Ivarsson (se tidigare inlägg).

Blot-Sven togs ju inte upp i Västgötalagens kungalängd, men i nästan lika gamla kungalängder av Uppsalatyp på latin återfinns en Sweno ydolatra (Sven avgudadyrkaren) placerad mellan en Neskununger (Näskonung) och Haquinus rufus (Håkon röde).

Blot-Sven: En källundersökning. Scripta Islandica 68/2017 (diva-portal.org)

[Castor]

Blot-Sven kan tänkas ha härskat i östra halvan av dåvarande Sverige* under tre år i mitten av 1080-talet, medan Inge den äldre hela tiden hade makten i väster.

Snorre, som torde ha haft tillgång till Orkneyinga saga, nämner också Blot-Sven, fast ingenting om Inges kamp mot denne. Snorre berättar i stället om Inges utdragna konflikt med Norges kung Magnus Barfot. Denna konflikt gällde landområden väster om Vänern som Magnus ansåg skulle tillhöra Norge.

INGE D.Ä..png (60.89 KiB) Visad 10049 gånger

Stridigheterna, som ägde rum kring sekelskiftet 1100, skildras också av Theodoricus monachus som skrev norsk historia på latin i slutet av 1100-talet:

Magnús prepared an expedition against Gautland, where he wished to re-take territories, the names of which are Dalr, Hǫfuð, and Véar.

An Account of the Ancient History of the Norwegian Kings

Dalr och Véar bör motsvara själva Dalboslätten respektive Vedbo härad. Hǫfuð, som i Snorres version heter Varðynjar, torde motsvara Valbo härad. Namnet Hǫfuð kanske har något att göra med Håvesten inte långt från Stora Ryk och Tägnebyn (se tidigare inlägg).

Efter nära fyra år av stridigheter slöts fred...

och då var förlikningen träffad så, att vardera skulle ha det rike som deras fäder hade haft före dem [...]

Konung Magnus barfots historia - kapitel 11-26 (tacitus.nu)

Magnus fick gifta sig med Inges dotter Margareta, som nu fick tillnamnet Fredkulla. Enligt Theodoricus fick hon med sig de omstridda territorierna som hemgift...

Peace was, however, negotiated through the good offices of the king of the Gautar Ingi Steinkelsson, a most excellent man, who also gave his daughter Margareta to Magnús in marriage, and made the aforementioned territories over to him, calling them a dowry.

Inge d.ä. ska ha avlidit någon gång i början av 1110-talet. Hans brorson och efterträdare Filip (Philippus) regerade bara en kort tid och dog samma år som Balduin I av Jerusalem och den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos, dvs 1118, enligt Are Frodes Íslendingabók.

Íslendingabók - Oversættelse – heimskringla.no

Inge den äldre efterträddes i sinom tid av sina brorsöner Filip och Inge den yngre, men den förstnämnde dog snart, varpå den sistnämnde blev ensam regent. I hans dagar lär en ättling till Blot-Sven vid namn Kol ha gjort sig självständig i Östergötland [...]

Svensk historia - Google Books

Kol är troligen densamme som Cornube i Östergötland som enligt Västgötalagens kungalängd var far till Sverker den gamle. Det var ju också i Östergötland som Inge d.y. blev förgiftad med ”ond dryck”.

Snorre nämner Blot-Sven i samband med historien om när Sigurd Jorsalafar([ar]e) skulle kristna smålänningarna (Kalmare ledung):

På den tiden voro i Svearike många människor hedningar och många dåligt kristna, ty det var några konungar som avföllo från kristendomen och började blota, såsom Blot-Sven och Erik den årsälle gjorde.

Magnus-sönernas historia - kapitel 21-33 (tacitus.nu)

INGE D.Y..png (65.55 KiB) Visad 10049 gånger

Kalmare ledung skulle egentligen ha genomförts tillsammans med en dansk styrka under ledning av kung Nils (Nikolaus) men det danska deltagandet uteblev på grund av ett missförstånd...

Konung Sigurd gjorde allmänt uppbåd i hela Norge av både män och skepp. Då hären var samlad, hade han godt och väl tre hundra skepp. Konung Nikolaus kom mycket tidigare än han till mötesplatsen och väntade där länge. Danerna knotade högljudt och sade, att norrmännen icke skulle komma. Därpå upplöste de ledingen, och konungen och hela hären foro därifrån. Något senare kom konung Sigurd dit; han blev mycket misslynt över danernas beteende.

Det är anmärkningsvärt att angreppet på Småland i Snorres narrativ inte verkar ha berört Inge d.y. (ovisst dock om han fortfarande levde vid tiden för angreppet) eller någon annan svensk kung.

Kung Nils av Danmark var gift med Margareta, änka efter Sigurds far Magnus Barfot. Margareta och Inge d.y. var kusiner, och då den senare var barnlös kunde Margaretas och Nils son Magnus bli svensk tronarvinge. Denne Magnus saknas dock i Västgötalagens kungalängd, liksom i kungalängderna av Uppsalatyp.

Inge d.y. var gift med Ulvhild Håkansdotter från Norge. Ulvhild blev änka två gånger; efter Inges död gifte hon om sig med Nils av Danmark, och efter hans död med en son till Cornube av Östergötland...

Cornubes son Sverker lyckades efter hand bli kung över hela dåvarande Sverige, för att efter ett kvarts sekel vid makten slutligen bli mördad, sannolikt på uppdrag av en konkurrent** som i sin tur slogs ihjäl av Sverkers son Karl som senare också blev mördad...

Det kan möjligen ha varit Karl Sverkersson som slutgiltigt införlivade Småland, Öland och Gotland i det växande svenska riket. Det var också under hans regeringstid som Uppsala blev ärkestift. Sveriges tyngdpunkt hade då på allvar börjat förskjutas mot öster.

________________________________________
*) Östra halvan av dåvarande Sverige är ungefär lika med området där husbyarna ligger tätast:

Östra.png (42.48 KiB) Visad 10049 gånger

Karta efter Westerdahl (se tidigare inlägg).

**) Magnus Henriksson, en annan av Inge den äldres danska ättlingar som till skillnad från Magnus Nilsson finns med i Västgötalagens kungalängd (som kung nr 14) och i kungalängder av Uppsalatyp (som nr 13).

[Castor]

Enligt Saxo ska Magnus Nilsson, inspirerad av sin rivaliserande kusin Knut Lavard, ha plundrat hednatempel och därvid lagt beslag på några ovanligt tunga ”Torshammare”.

[...] Cuius operam valenter editam consimili probitatis genere aemulatus Magnus inter cetera trophaeorum suorum insignia inusitati ponderis malleos, quos Ioviales vocabant [...]

Gesta Danorum, Liber 13, Caput 5 (stycke 13.5.5)

Av allt att döma bör detta ha ägt rum efter Inge den yngres död (som Saxo omtalar i stycke 13.5.1, dock utan att nämna hans namn).

Kalmare ledung (som inte alls omtalas av Saxo) brukar ofta sättas i samband med Magnus Nilssons och Knut Lavards härjningar (se t.ex. Harrison: Ett improviserat korståg på Österlen).

Saxos berättelse översatt till danska av Frederik Winkel Horn:

Siden drog Knud i Viking til østerleden og hærjede der, og han vendte hjem med herligt Bytte i Haab om, at det yderligere vilde forøge hans Anseelse, men i Steden for at takke ham skyldte Kongen ham for, at han havde røvet og plyndret i Svenskernes Lande.

Hans tapre Bedrifter tilskyndede Magnus, der ikke vilde give ham noget efter i Mod og Manddom, til ogsaa at drage i Viking, og blandt andre Sejrstegn, han førte med hjem til Danmark, var der ogsaa nogle ualmindelig tunge Hammere, som Folk kaldte Thorshammere; han havde fundet dem paa en af øerne, hvor de i gamle Dage ansaas for hellige, thi for ved Hjælp af almindelig kjendte Ting at forstaa, hvorledes Tordenskraldene opstod, forfærdigede Folk den Gang store Kobberhamre i den Tro, at det var med saadanne Hamre, Tordenen frembragtes, og at man bedst kunde efterligne dens Brag og Bulder med saadanne Redskaber.

Magnus, som i sin Iver for Kristendommen hadede og afskyede Hedenskabet, ansaa det for en Gud velbehagelig Gjerning at rydde Templerne for, hvad der hørte til Afgudernes Dyrkelse, og at berøve Thor hans Værdighedstegn, og Svenskerne betragter ham endnu den Dag i Dag som en Tempelskjænder, der har plyndret Guderne.

https://www.heimskringla.no/wiki/Niels

Exakt var någonstans Magnus fann dessa hammare går inte att avgöra utifrån den information som ges av Saxo. Det som i Frederik Winkel Horns översättning kallas ”østerleden” (latin: Orientis partes, eg. ”de östra delarna”) skulle väl kunna motsvara trakterna kring vad som senare skulle bli känt som Kung Valdemars segelled, efter Knut Lavards sonson Valdemar Sejr.

Kanske Magnus (och före honom sannolikt också hans kusin Knut) - nästan ett sekel innan Valdemar Sejr - drog på korståg till Estland - Florenslistans Hestia, ett av ”Svenskernes Lande” (in re Suetica på Saxos latin)??

Att Magnus kan ha hittat hamrarna i Estland föreslogs av Gunnar Bolin i dennes doktorsavhandling (1933):

Stockholms uppkomst - studier och undersökningar rörande Stockholms förhistoria (s. 167, not 6).

Magnus Nilssons farbror (Knut Lavards far) Erik Ejegod hade också utmärkt sig genom sin korstågsverksamhet riktad mot hedningar vid Östersjön (i detta fall mot venderna i Mecklenburg och Pommern). Eriks bedrifter skildras i skaldedikten Eiríksdrápa av Markus Skeggjason (morfars morfar till Snorre Sturlasson).

Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages :: Eiríksdrápa — Mark Eirdr

Markus Skeggjason – Wikipedia

Enligt Skáldatal ska ju Markus också ha skaldat till Inge den äldre (Magnus Nilssons morfar). Man kan spekulera om inte denna för oss okända diktning har bidragit till Inges eftermäle – ”Kung Inge var en god kristen man” (Orkneyinga saga)... ”den goda ämbetsutövningen av götarnas konung Inge Stenkilsson, en högst oförvitlig man” (Theodoricus monachus)... ”han var en god och kraftfull härskare, större och starkare än andra män” (Snorre Sturlasson – Magnus Barfots saga)... ”Inge var länge kung, vänsäll och väl kristen” (Hervararsagan).

[Castor]

Det som i Florenslistan kallas Suethia eller Regnum Sueuorum bör väl motsvara gamle kung Inges rike. Uppräkningen av de olika geografiska namnen torde ge en fingervisning om hur långt Inges maktambitioner sträckte sig.

Mot bakgrund av de i denna tråd anförda tolkningarna av vad som i Hervararsagan antyds som ”Björn Järnsidas och hans efterkommandes rike” kontra ”Vitsärks och hans efterkommandes rike” (se t.ex. mitt andra inlägg från den 20 mars) samt det förstnämnda rikets expansion under sen vikingatid framstår följande tolkning av Florenslistan som plausibel:

Regnum Sueuorum.PNG (89.45 KiB) Visad 5523 gånger

Det gula området från Göta älv-dalen i sydväst till Roslagen i nordost markerar den tidigmedeltida svenska riksbildningens huvudaxel. Samma område framträder (anakronistiskt!) i Olav den heliges saga...

Olav den heliges historia - kapitel 71-80 (tacitus.nu)

... och (än mer anakronistiskt) i Ynglingasagan...

Ynglingaättens historia - kapitel 31-40 (tacitus.nu)

Området i fråga berör de åtta svenska landskap/folkländer som i Florenslistan räknas upp först.

Här bör också listans sex svenska biskopssäten vara lokaliserade:

1. Scara
2. Liunga. kaupinga
3. Tuna
4. Strigiñ
5. Sigituna
6. Arosa

Jag har tidigare lutat åt tolkningen att ”kaupinga” skulle vara lika med Köpingsvik, samtidigt som jag i ”Tuna” velat se det av Adam omtalade biskopssätet i Hälsingland, men efter att ha läst Christian Lovéns uppsats från 2020 om Florenslängden är jag övertygad om att den bild som presenteras här är den mest rimliga.

Florenslängden, den äldsta förteckningen över de svenska stiften | Christian Lovén - Academia.edu

De beigea områdena norr, söder och öster om de centrala landskapen kan antas ha varit mer löst knutna till riket. Det faktum att varken Blekinge, Möre eller Öland (och inte heller Finnveden, som det ser ut) står med på listan kan ha sin förklaring i att dessa landsdelar låg utanför Inge d.ä:s (och hans närmaste föregångares och efterträdares) maktsfär.

Uppräkningen av de svenska landskapen/folkländerna kan möjligen vara baserad på underrättelser som Inges (och Hallstens) utsända hade förmedlat till Rom.

[Påven Gregorius VII] uppmanar kungen att skicka en biskop eller lämplig klerk till påvestolen, för att där upplysa om svearnas seder och bruk och därifrån föra med sig fullständiga uppgifter om de påvliga påbuden.

SDHK-nr: 170 - Riksarkivet

[Påven vill] att [kungarna I & A], eftersom de ännu inte har befästs i den kristna tron, ofta till påvestolen skall skicka klerker och andra lämpliga personer för vidare undervisning och upplysning.

SDHK-nr: 169 - Riksarkivet

Inge d.ä. - Svenskt Biografiskt Lexikon (riksarkivet.se)

[Castor]

Enligt Hervararsagans kungalängd var Filp gift med Harald Hårdrådes dotter Ingegerd. Båda bröderna Hallstensson hade alltså norskfödda drottningar. Uppgiften om att Inge d.y. var gift med Ulvhild kommer från Fagrskinna:

Vlfilde atti fyst Niculos Danakonongr enn siðann Ingi Svia konongr Halzstæins sun enn siðazt Sværkir konongr Kolssun [*]

fagrskinna.pdf (s. 301)

Filips och Inges respektive äktenskap kanske kan ge vissa ledtrådar om deras utrikespolitik.

Annars är inte mycket känt om dessa kungar; Are Frode anger Filips dödsår och Västgötalagens kungalängd anger Inges dödssätt. Snorre, som ju berättade förhållandevis mycket om Stenkil och Inge d.ä., säger absolut ingenting om vare sig Filip eller Inge d.y.

Decennierna kring 1100 växte Kungahälla och Lödöse fram på vardera sida av Göta älv.

GRÄNSLAND.png (19.69 KiB) Visad 3417 gånger

Enligt Snorre ska Sigurd Jorsalafar ha spelat en betydande roll för Kungahällas utveckling:

Konung Sigurd lät göra så mycket för att upphjälpa köpstaden i Kungahälla, att det på den tiden icke fanns någon mäktigare köpstad i Norge.

Magnus-sönernas historia - kapitel 21-33

Sigurd lär ha gjort sina insatser under 1110- och 1120-talen. När det gäller Lödöse saknas skriftliga källor som berättar om denna tid, men det arkeologiska materialet visar på att en intensiv uppbyggnad ägde rum även här.

Se t.ex.:

Kristina Carlsson: Kungahälla, Lödöse och Skara – om urbanisering i ett tidigmedeltida gränsland

Det är väl inte otänkbart att Filip och Inge d.y. gjorde lika betydande insatser för Lödöses utveckling som Sigurd sägs ha gjort för Kungahälla?

I mitten av 1100-talet, då Sverker den gamle var kung, ska den landsflyktige danske kungen Knut (V) Magnusson ha landstigit i Lödöse, enligt Saxo...

Knud begav sig fra Aalborg til Lødøse og opholdt sig en Tidlang i Landflygtighed hos sin Stiffader Sverker, som efter Magnus' Død havde ægtet Knuds Moder.

Saxo: Danmarks krønike (bok XIV)

Sannolikt var det också i Lödöse som Knuts far Magnus Nilsson klev i land för att bli korad till kung...

Imidlertid var Kongen af Sverige død, og skjønt det tilkom Svearne at vælge en ny Konge, tiltog Gøterne sig nu denne Værdighed med Tilsidesættelse af de andres Ret og dristede sig til at overdrage Magnus Kongemagten. Svearne vilde ikke indrømme dem nogen Myndighed i saa Henseende og finde sig i, at et Folkefærd, der var mindre anseligt end de, anmassede sig en Ret, som fra Arilds Tid tilkom dem, og idet de hævdede deres gamle Myndighed, erklærede de Magnus' Valg for ugyldigt, da Gøterne ingen Ret havde til at vælge Konge, og valgte en ny. Denne blev strax efter dræbt af Gøterne, og ved hans Død gik Herredømmet over til Magnus.

Saxo: Danmarks krønike (bok XIII)

En möjlig tolkning av det ovanstående är att ”Kongen af Sverige” (Sueticarum partium rege) måste vara Inge d.y. och att ”Gøterne” (Gothi) i detta fall skulle kunna vara de närmast Göta älv boende, medan ”Svearne” (Sueones) bodde längre inåt landet. Kungavalet, som Saxo här berättar om, gällde rimligen den del av Sverige där Inge d.y. vid tiden för sin död var kung. Östergötland, där Inge misstänks ha blivit giftmördad, torde vid denna tid ha kontrollerats av Sverker eller av dennes fader.

Sverker bär ju patronymikonet Kolsson i Fagrskinna, Skáldatal och Langfeðgatal, så fadern bör sannolikt ha hetat Kol. Att denne Kol skulle vara identisk med den av Snorre omnämnde Erik Årsäll är av allt att döma en ren missuppfattning.

Namnet Cornube tarvar en förklaring; ”Korn-Ubbe” tror jag inte på och inte heller på ”Cornicke” – ”Korn-rike” – ”Korn-Erik” (= Erik Årsäll). Mer troligt är att Cornube är ett latiniserat tillnamn som kan indikera en koppling till den engelska landsändan Cornwall (Cornubia på latin).

Kol Cornube kan på 1120-talet mycket väl ha kontrollerat ungefär samma område som Blot-Sven hade härskat över på 1080-talet (så som det har tolkats i ett tidigare inlägg) men det behöver inte betyda att Kol var ättling till Sven.

_____________________________________
*) Ordningsföljden går inte ihop med Saxos uppgifter. Ulvhid var troligen först gift med Inge Hallstensson, sedan med Nils av Danmark och slutligen med Sverker Kolsson.

[Moneta Nova]

Castor

Intressant karta ... hade ingen aning om att (Stor)Göteborg tillhört Danmark?!

*

[Castor]

De så kallade Utlanden mellan Göta älv och Hallands nordgräns annekterades av Sverige i mitten av 1200-talet.

Utlanden – Wikipedia

Göteborgs föregångare Nya Lödöse grundades drygt tvåhundra år senare. Intressant att man valde att ta med sig namnet Lödöse (tydligen ett starkt varumärke) till den nya platsen vid Säveåns utlopp. Lödöse lär betyda ”Ljudaåns utlopp” så Nya Lödöse skulle ju kunna ha fått heta ”Sävöse”.

https://wadbring.com/historia/undersidor/nylose.htm

En av anledningarna till stadsflytten var att slippa betala tull vid Bohus fästning.



Bohus fästning – Wikipedia


Åter till trådens ämne...

Lödöse har relevans för Hervararsagans ”Kungliga ättartal” eftersom stadens första rejäla tillväxtfas ser ut att ha sammanfallit med de två sista kungarnas regeringstid. (Bebyggelsen lär kunna spåras till mitten av 1000-talet, men det verkar ha varit under 1100-talets första halva som det tog fart på allvar.)

De skriftliga källornas uppgifter om Filip och Inge d.y. är knapphändiga men ändock signifikanta. Deras respektive drottning omtalas och både Filips och Inges död har lämnat avtryck...

Are Frode om Filip (Philippus):

Det samme år døde pave Paschalis den 2. för end Gizur, Baldvine konge i Jerusalem, Arnaldus, patriark i Jerusalem, og Sveakongen Philippus, og senere den samme sommer Grækernes konge Alexius.

Året var 1118. Are skrev sin Íslendingabók bara några år senare.

Äldre Västgötalagens kungalängd om Inges död:

Han blev förgjord av ond dryck i Östergötland, och fick av den sin bane.