Ja, ett omfattande arbete av Nyqvist Thorsson. Har inte tagit mig an hela, men skummat lite och läst sammanfattningen. Där står det bland annat såhär:Valdemar skrev: ↑27 maj 2021, 22:44Mycket matnyttigt här.
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/6 ... 8116_2.pdf
En del nya resonemang bl a om Ländermännen och ytterligare tunga argument på bristen på något enhetligt ”rike” före 1200-talet.
och på ett annat ställe:Samtidigt som den gamla aristokratin inom det västgötska området låter framställa sina
karaktäristiska gravmonument tillverkas också plana gravhällar i form av liljestenar och
stavkorshällar. Här finns emellertid inga av de ålderdomliga stildrag som vi ser i de flerdelade
gravmonumenten. Framställandet av gravmonument med strikta motiv i form av livsträd och stavkors
och uteslutandet av de bilder som aristokratin erkände och använde sig av, handlade om att istället
ansluta sig till det samhälle som omdanades och där politiskt och socialt inflytande inte längre
var förknippat med traditionella lojaliteter och vänskapsrelationer. Materialet antyder också en
starkare koppling mellan de plana gravhällarna och personer som innehade ett ämbete eller uppdrag
inom den kyrkliga organisationen. Därmed menar jag att det aktörskollektiv som stod bakom de
plana gravhällarna var ett lägre skikt i samhällets elit som såg möjligheter att avancera socialt och
ekonomiskt genom den tjänstestruktur som öppnades inom såväl den kyrkliga organisationen som
inom den framväxande kungliga administrationen. För denna grupp öppnade ämbeten inom kyrka
och kunglig administration en möjlighet att utveckla sociala relationer som delvis skar genom äldre,
traditionella gemenskapsformer och som behövde definieras och manifesteras på ett för omvärlden
synligt sätt. Genom ämbeten inom dessa nya organisationer kunde man utveckla sociala relationer
som inte på samma sätt byggde på släkt- och familjerelationer, utan i större utsträckning på sociala,
ideologiska och kanske ekonomiska band.
Jag har lite lekfullt benämnt denna grupp för ”uppkomlingar”, vilka genom bekostandet av exklusiva
gravmonument ville mäta sig med och ta plats i samhällets högsta skikt. Genom att bekosta exklusiva
gravmonument ville man visa sig ”lika god som” den gamla aristokratin vilken sedan långt tillbaka
dominerat det lokala samhället. Liljestenen som lades över en grav vittnade således om en familj
som förfogade över resurser. Samtidigt markerade man klart och tydligt sitt avståndstagande mot
den gamla eliten genom att fullständigt exkludera de ålderdomliga stildrag den gamla aristokratin
istället lyfte fram. Därmed framträder genom de plana gravhällarna ett aktörskollektiv som agerade
utifrån motstridiga känslor och uppfattningar. För den gamla aristokratin måste denna grupps
sociopolitiska ambitioner ha upplevts främmande, utmanande och kanske till och med hotfulla. Jag
menar att gravmonumenten därmed blev verkningsfulla materialiteter i en process karaktäriserad av
social turbulens, där ett samhällsskikt utan anor och rötter i gamla egendomar trädde fram och gjorde
anspråk på avancemang och position.
Alltså, till frågan om ländermän. I västgötalagen står ju ländermännen som en grupp för sig vid sidan om bönderna, och en person förväntas vilja gå till tings för att bevisa sig vara bonde och inte länderman. Att bonde kan översättas med odalman eller "person som äger jord genom arvsrätt" är det väl ingen som ifrågasätter? Således tycker jag nog det vore märkligt om ländermännen i västgötalagarna vore att betrakta som den gamla jordägande eliten i landskapet. Snarare kanske det är de som tillhör "uppkomlingarnas" aktörskollektiv, som fått sina tillgångar inte genom arv i främsta rummet utan genom att tjäna en herre, exempelvis den nya kristna kungamakten. Kanske är begreppet länderman att betrakta lite som det senare begreppet landbo?Här har jag föreslagit att den samhällskategori som i Äldre Västgötalagen
benämns ländermän kan ha utgjort, eller ingått i, den gamla aristokrati som successivt såg sina
intressen hotas.
Funderade också på vilken roll parterna ländermän och bönder kan ha spelat i fråga om runstensresandet. Är det kanske barnen till den första generationen ländermän som reser runstenarna för att hävda sin nyvunna arvsrätt till jorden, vilket odalmännen inte behövde göra? Är det därför runstenar nästan helt saknas i de kyrktätaste områdena, där den gamla jordägande eliten kanske var för stark för att den nya kungamaktens gunstlingar skulle kunna hävda sig? Det är ju två sekler mellan runstenarna och Äldre västgötalagen, men ändå.