Några reflektioner/spekulationer:
Erik Anundsson/Emundsson.
Övertar riket efter sin far Anund/Emund.
Samtida med Harald hårfager men äldre än denne (en/två generationer?).
Ett av huvudsätena: (Gamla) Uppsala.
Var ute i leding varje sommar, fokus: andra sidan Östersjön (Finland, Karelen, Estland och Kurland etc.). Byggde borgar/byggnader (?försvar, härläger, handel, förvaring, bevakning?) (Indirekt stöd för tidigt förekommande krigsflotta österut kam man tycka finns i Upplandslagen och Östgötalagen även om detta inte behöver säga så mycket om förhållandet seklerna innan medeltiden).
Av allt att döma ingår Västergötland i riket. Götarna beskrivs indirekt dock som ett inlandsfolk (de "rider", det råder ofred "uppe" i Götaland, samt saknar äldre Västgötalagen lagar som reglerar ledungen även om detta inte behöver säga så mycket om förhållandet seklerna innan medeltiden).
Lägger under sig Värmland samt området nord och väst om Göta älv ända fram till havet och upp till Svinesund. Det sistnämnda området vill han sammanfoga med Västergötland under det gamla namnet Västergötland.
Sätter Rane den götiske som jarl över det sistnämnda området.
Man kan ställa sig frågan om Erik försöker införa en ledungsorganisation inom det nya området. Hur som helst misslyckas han och förlorar området, även Värmland, till Harald hårfager.
Erik dör när Harald hårfager varit konung i cirka 10 år. Han efterträds av sin son Björn.
Kung Anunds son hette Erik och övertog riket efter sin far i Uppsala; han var en mäktig kung. Under hans dagar kom kung Harald hårfager till makten i Norge, han som först av alla i sin ätt härskade över hela Norges land. Björn hette Eriks son i Uppsala; han övertog riket efter sin far och härskade länge.
Hervararsagan, tillägg,
https://www.tacitus.nu/svenskhistoria/k ... rsagan.htm
När han satte sig ned, var det först tyst. Men så reste sig Torgny. När han reste sig, reste sig också alla bönderna, som förut hade suttit, och alla som hade varit på andra ställen rusade dit och ville höra på vad Torgny sade. Det var då till en början mycket buller av trängsel och vapen. Då det blev tyst, sade Torgny: »Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut. Min farfader Torgny kom i håg Uppsalakonungen Erik Emundsson[266] och berättade om honom, att så länge han var i sin bästa ålder, hade han leding ute varje sommar och drog till olika länder och lade under sig Finland, Karelen, Estland, Kurland och österländerna vida omkring[267] — man kan ännu se de jordborgar och andra stora byggnader, som han lät resa —; och likväl var han icke så högmodig, att han icke lyssnade till sina män, om de hade något att tala med honom om. Min fader Torgny var lång tid hos konung Björn[268] och kände hans seder; i Björns tid stod hans rike i stor kraft och förminskades icke — och likväl var han blid emot sina vänner. Jag själv kan minnas konung Erik den segersälle och var med honom på många härfärder; han ökade svearnas rike och värjde det med kraft — och likväl var det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget[269] då de hade blivit uppblåsta, av övermod, liksom nu du emot oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»
OLAV DEN HELIGES HISTORIA,
http://heimskringla.no/wiki/Olav_den_heliges_historia
13. Om konung Harald och sveakonungen Erik.
Konung Harald kom med sin här österut till Viken och styrde in till Tunsberg, där då var köpstad; han hade då uppehållit sig fyra år i Tråndheim och under den tiden icke varit i Viken. Där fick han nu höra, att sveakonungen Erik Emundsson hade underlagt sig Värmland och tog skatt av alla skogsbygderna där, och vidare, att han räknade Västergötland ända till Svinesund i norr och ända till havet i väster, varför han gjorde anspråk på allt detta såsom sitt rike och tog skatt därav. Han hade satt till jarl däröver en man vid namn Hrane den götiske. Denne innehade riket mellan Svinesund och Göta älv och var en mäktig jarl. Det berättades också för konung Harald, att sveakonungen hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar lodbrok; men det var Raumarike och Vestfold ända ut till Grenmar[27] samt Vingulmark och allt landet söder därom. I alla dessa fylken hade många givit sig under sveakonungen. Detta harmade Harald storligen; han sammankallade genast bönderna där på Folden[28] till ting och anklagade dem för högförräderi mot sig. Några bönder bevisade sin oskuld, andra betalte böter, åter andra blevo straffade. På detta sätt for han om sommaren omkring i det fylket. Om hösten for han upp till Raumarike, och där gick allt på samma sätt. Då sporde han i början av vintern, att sveakonungen Erik red omkring på gästning i Värmland med sin hird.
14. Åke blir dräpt.
Konung Harald begav sig österut över Eidaskog[29] och in i Värmland och lät där ställa om gästning åt sig. Åke hette en man; han var den mäktigaste bonden i Värmland, mycket rik och vid denna tiden ålderstigen. Han sände bud till konung Harald och bjöd honom till gästabud; konungen lovade att komma på utsatt dag. Åke bjöd också konung Erik till gästabud och utsatte åt honom samma dag. Åke hade en stor gästabudssal, som då var gammal; han lät nu bygga en ny lika stor och inreda den med den största omsorg. Han lät behänga den nya salen helt och hållet med nya bonader, men den gamla med gamla bonader.
Då konungarna kommo till gästabudet, fick konung Erik med sitt folk plats i den gamla salen, men konung Harald med sitt i den nya. Alla bords- och dryckeskärl voro delade så, att Erik och hans män hade gamla kärl och horn, likväl förgyllda och praktfullt utstyrda, men konung Harald och hans män fingo idel nya kärl och horn, alla prydda med guld. Alla kärlen voro blanka och polerade, och drycken var på båda ställena förträfflig. Åke hade förut varit Halvdan svartes man. När den dagen kom, då gästabudet var slut, gjorde de båda konungarna sig redo till avfärd; hästarna stodo färdiga. Då trädde Åke inför honung Harald och ledde efter sig sin tolv år gamle son, som hette Ubbe. Åke sade: »Herre, om den välvilja som jag har visat eder med mitt gästabud synes eder vara värd någon vänskap, så löna min son därför! Honom giver jag eder till handgången man». Konungen tackade honom med många vackra ord för undfägnaden och lovade honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Därpå lade Åke fram stora skänker åt konungen. Därefter gick Åke till sveakonungen. Konung Erik var då klädd och resfärdig; han var tämligen dyster. Åke tog fram några värdefulla klenoder och gav honom, men konungen svarade föga och steg till häst. Åke följde honom ett stycke på vägen och talade med honom. Skogen var icke långt därifrån, och genom den gick vägen. Då Åke kom in i skogen, frågade konungen honom: »varför delade du välfägnaden mellan mig och konung Harald så, att han skulle ha det bästa av allting; du vet, att du är min man». »Jag trodde», svarade Åke, »att I, herre konung, och edra män icke saknat någon välfägnad vid detta gästabud. Men vad det beträffar, att där var gammal bonad i den sal där I drucken, då kommer det sig därav, att I nu ären gammal, men konung Harald i blomman av sin ålder; därför gav jag honom den nya bonaden. Men vad angår eder påminnelse om att jag är eder man, så vet jag, att I ären icke mindre min man». Då drog konungen sitt svärd och högg honom banesår; sedan red han bort.
Då konung Harald var färdig att stiga till häst, bad han kalla till sig bonden Åke, och då man nu sökte efter honom, sprungo några åt det håll som konung Erik hade ridit; de funno där Åke död och skyndade tillbaka och omtalade det för konungen. Då konungen fick höra detta, ropade han till sina män, att de skulle hämnas bonden Åke. Konung Harald red nu samma väg som konung Erik hade ridit, till dess de å ömse sidor blevo varse varandra. Då redo båda så fort de förmådde, till dess konung Erik kom till den skog som skiljer Västergötland och Värmland från varandra. Då vände konung Harald tillbaka till Värmland, lade landet under sig och dräpte konung Eriks män, var han träffade på dem. Om vintern for konung Harald tillbaka till Raumarike.
15. Konung Haralds färd till Tunsberg.
Konung Harald for om vintern ut till Tunsberg till sina skepp. Han gjorde skeppen i ordning, styrde österut över fjorden och lade under sig hela Vingulmark. Han låg ute i härnad hela vintern och härjade i Ranrike[30]. Så säger Thorbjörn »hornklove»:
Ute på havet
vill kungen jula
i kampens vimmel,
om han själv får råda.
Allt ifrån barnsben
leddes han vid härden,
vid varma stugan
och dunklädda vantar.
Götarna hade samlat sig emot honom rundt omkring i landet
16. Strid i Götaland[31]
Om våren, när isarna lossnade, satte götarna pålar tvärs över Göta alv, så att konung Harald icke skulle kunna föra sina skepp upp i landet. Konung Harald styrde då med sina skepp upp i älven och lade sig vid pålningen, härjade på båda stränderna och brände bygden. Så säger Hornklove:
Segersäll tvang krigarn
sunnanför svallande havet
under sig folket och landet;
den fursten var hård i kampen.
Den skräckhjälmbärande[32] kungen,
fruktande ingen fara,
lät binda lindträs-hjorten[33]
säkert vid stäkets pålar.
Sedan redo götarna fram med en stor här och kämpade emot konung Harald; där blev stort manfall, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:
Folk-kungens[34] krigiska skara
med svärden mejade männen —
dånet av yxorna växte,
spjuten klungo mot skölden —,
då götarnas skräck[35] fick seger.
De slungade spjuten sjöngo
högljudt, när hän de flögo
över de tappres huvud.
17. Konung Harald drager till Upplanden.
Konung Harald for härjande vida omkring i Götaland; han hade många strider på båda sidor om älven[36] och segrade för det mesta. I en av dessa strider föll Hrane den götiske. Därefter lade Harald under sig allt landet norr om älven och väster om Vänern samt hela Värmland. Då han for bort därifrån, lämnade han kvar härtig Guthorm med mycket folk för att vaka över landet, men själv begav han sig till Upplanden och stannade där en tid, for sedan norrut över Dovrefjället till Tråndheim och var åter där en lång tid. Han fick nu sina första barn. Han och Åsa hade dessa söner: Guthorm, som var äldst, därnäst Halvdan svarte och Halvdan vite — de voro tvillingar —, Sigfred var den fjärde. De blevo alla uppfostrade i Tråndheim med stor heder.
...
28. Konung Erik Emundssons död.
Härtig Guthorm uppehöll sig vanligen i Tunsberg; han hade styrelsen över hela Viken, då konungen var frånvarande, och hade sig anförtrott att försvara landet där. Landet hemsöktes mycket av vikingar, och det rådde ofred uppe i Götaland[69], så länge konung Erik Emundsson levde. Han dog, då Harald hade varit konung i Norge i tio år.
29. Härtig Guthorms död.
Efter Erik var hans son Björn konung i Svithiod i femtio år. Han var fader till Erik segersäll och Olav, Styrbjörns fader. Härtig Guthorm dog sotdöden i Tunsberg. Då lämnade konung Harald styrelsen över hela riket[70] åt sin son Guthorm och satte honom till hövding över detta.
HARALD HÅRFAGRES HISTORIA,
http://heimskringla.no/wiki/Harald_hårfagres_historia