Inlägg
av Kungsune » 27 mars 2020, 13:00
Om vi tittar på festsalen Hjort och isolerar berättelsen om bröllopsfesten och introduktionen av Grendel. Jag har stuvat om bröllopsdelen som normalt återberättas senare i kvädet så att det kommer samman med Grendeldelen. Detta för att ni lättare kan se relationen mellan Ingels och Grendel:
"Han som hade denna vida makt lät döpa salen till Hjort. Vid gästabudet gav han gästerna smycken och ringar precis som han tidigare sagt. Hallen reste sig hög och vid mellan hornen där den väntade på att brännas av eldens lågor. För det dröjde inte länge innan svärdshat med dödlig fiendskap väcktes mellan svärson och svärfar."
"Skaran var glad. Ej har jag i mitt liv, under himlens valv, sett större dryckesglädje bland salsgäster. Än skred folkens fridkulla, den frejdade drottningen genom hela salen. Uppmuntrade de unge. Ofta gav hon en kämpe en vriden ring, innan hon gick till sin plats.
Än bar Hroðgars dotter ölkannan fram till krigarna med jarlarna i spetsen. Henne hörde jag salsgästerna Kalla Freja, där hon gav hjältarna sirade smycken. Hon är trolovad, den unga guldsmyckade, med Frodas blide son. Så har det synts Sköldungarnas vän, Rikets herde, och han anser det gagneligt att med denna kvinna i någon mån bilägga dödlig fiendskap. Mycket sällan vilar någonstädes dödsspjutet en liten tid efter furstens fall, så utmärkt än bruden är. Sedan kan det såra strids-bardernas konung och var och en av kämparna bland folket när danernas hirdsven går med gemålen in uti salen och undfägnar kämparna. På honom glänser arv från förfäder, hårt och ringsmyckat, strids-bardernas skatter så länge de fingo råda över dessa vapen. Tills i en olycklig stund de förde till sköldleken sina kära vapenbröder och sitt eget liv. Då säger vid ölet en gammal spjutkämpe, som ser ringsmycket och fullständigt minnes männens spjutdöd — vilt blir hans sinne, börjar med dyster håg och hjärtats traktan fresta den unge kämpens sinne, väcka stridsve och talar så:
-Kan du, min vän, igenkänna det svärd, det dyrbara stål, som din far bar till drabbningen under stridsmasken för sista gången då danerna fällde honom, och de käcka Sköldungarna fick råda över valplatsen efter hjältarnas fall? Sedan har vedergällningen vilat*). Nu går här i salen en son till någon av dessa banemän, stolt över sina prydnader och skryter över mordet och bär den skatt som du med rätta skulle råda över.
Så manar och erinrar han oavlåtligt med bittra ord, tills den tid kommer, då gemålens hovsven för sin faders gärningar sover blodbestänkt av svärdets bett, hemfallen åt döden. Den andre svennen flyr levande därifrån, känner väl till landet. Då är brutna å båda sidor jarlarnes eder; sedan sjuder i Ingeld dödlig fiendskap, och hans kärlek till makan varder svalare av sorgens vågor. Därför anser jag ej strids-bardernas tillgivenhet och freden mellan folken ofarlig för danerna. Ej vänskapen fast. "
"Ett tag dröjde det starka hotet som väntade i mörkret plågad av att varje kväll höra högljutt jubel i salen. Där var skalders sånger och harpors klang. Den som kunde berätta om människornas ursprung i forna tider sade att den allsmäktige skapade jorden och den skimrande marken, som vattnet famnar. Satte segerstolt solens och månens ljus att belysa dem som bo på jorden samt smyckade markens sköte med löv och grenar och skapade liv i alla de släkter, som levande vandra. Så tillbringade Roar dagarna med fest och överflöd till dess att en helvetisk fiende började sina illdåd. "
"x var en välkänd granne som nu tagit sitt fäste i våtmarkerna. Den osalige mannen bebodde nämligen en tid trollsläktets hem (träsket) eftersom skaparen fördömt honom. På Kains ätt hämnades den evige herren det mordet genom att dräpa Abel. Ej hade han glädje av denna strid eftersom skaparen fördrev honom för detta brott fjärran från människosläktet. Av honom har alla onda släkten kommit. Jättar, alver och havsvidunder samt giganterna som kämpade med gud. En lång tid gav han dem lön därför."
"En natt hade x (med sina stridsbarder) kommit åter att söka det höga huset för att se hur de ringprydda danerna hade inrett sig där efter dryckeslagen. Han fann då en skara ädlingar sovande efter gästabudet därinne. De kände ej sorg, människors elände, något slags olycka. Vild och lysten, var han snart redo. Hätsk och rasande, tog han trettio män från bädden. Begav sig sedan därifrån att stolt över bytet återvända hem och söka sin bostad med denna likhög. Sedan blev x stridskraft uppenbar för männen vid dagens gryning. Då blev klagan höjd med stort morgonlarm."
Istället för Grendel skrev jag här då x
Widsith:
Roar och Rolf, onkel och brorson, höll fred sinsemellan in i det längsta. Först högg de ned hadobardernas styrka vid hallen Hjort. Därefter fördrev de deras släkte och förvred Ingelds spjut.
Tanken blir ju att Hjorthall ligger på Hadobardisk (Ingels) mark som ockuperas av danerna. Grendel är ju enligt mig tydligt en omskrivning för prins Ingels och det guerillamotstånd han ledde mot danerna från sanka marker och mörka skogar.