Det får VI verkligen hoppas.ÅkeP skrev: Konstruera alternativ är väl en dygd?
En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Om man ska vara petig står det väl "Billungdorf eller Billingdorf" i Svens artikel.
Billing-ortnamn finns det lite här och där i Sverige.
-dorf borde ju med tiden ha blivit -torp eller -arp om det nu inte var detta från första början.
En ändelse -by är väl dumt att inte ta med på listan.
Hittar ett Billingetorp utanför Alvesta relativt nära sjön Salen som i sin tur ligger norr om Helige å. Men då är vi ju inte i Skåne förstås utan i Småland.
Billing-ortnamn finns det lite här och där i Sverige.
-dorf borde ju med tiden ha blivit -torp eller -arp om det nu inte var detta från första början.
En ändelse -by är väl dumt att inte ta med på listan.
Hittar ett Billingetorp utanför Alvesta relativt nära sjön Salen som i sin tur ligger norr om Helige å. Men då är vi ju inte i Skåne förstås utan i Småland.
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Det är exakt därför man måste ställa upp all text för en ordentlig jämförelse mellan AU, AFM och GW. Jag kanske hinner om någon månad... alltför många andra projekt som är betydligt viktigare just nu.Kungsune skrev: ↑7 januari 2022, 12:10Jodå, du skrev inlägg där du trodde att Sven misstagit sig om stenen och Styrbjörn. Soars inlägg var intressant då det visar hur svajigt ursprungstolkningen kan vara. Den ”lore” som funnits kring händelsen där Peringskölds tolkning sv nsmn på en runsten, som förmofligen inte behöver ha ett dyft med händelsen att göra (om den någonsin inträffat), i några århundraden har varit spridd långt före 1960 med andra ord. Sven lägger ju själv fram namnkopplingwn som ett belägg i en video samt s 179ff. Visserligen använder han sig av ordet troligtvis.AndreasOx skrev: ↑7 januari 2022, 08:53Inte jag utan Visi. Runstensbeviset är dessutom inget av Svens 4 "bevis". Att U972 inte handlar om den kände Styrbjörn är för mig givet, han kan inte ha benämnts med den "lägre titeln" dräng. Dessutom hette han säkerligen Björn eftersom alla andra kända Uppsalakungar i Munsöätten hade osammansatta namn.Kungsune skrev: ↑7 januari 2022, 05:38
Runstensbeviset avfärdade du själv för inte så länge sedan:
https://skandinavisktarkeologiforum.org ... nen#p27020
Jag anser att det inte kan vara avskrifter från samma original eftersom de tre källorna skiljer sig åt fundamentalt (kronologi, händelsebeskrivningar, textmasseomfång). Kan du ge konkreta exempel på vad du anser visa på förhållandet mellan Konungsagor och historiae norwegiae?Att AFM, AU och GW skiljer sig åt på punkter är ju helt förväntat. Plockar man utsnitt ur de olika exemplaren av Erikskrönikan så kan man ibland knappt tro att det är samma krönika. Orter, landskap mm rumsteras om. Likförbannat är alla bevaeade versioner kopior som i slutändan utgår från ett original. Varje gång man kopierade en text hade man möjlighet att lägga tillrätta saker som der passade uppdragsgivaren. Att samma namnformer ska återges bokstavligen i olika språkområden och kontexter som Tyskland och Irland är däremot jäkligt unikt för atf inte säga otroligt. Historikus har redan exemplifierat hur samma fakta upprepats nästan referatmässigt. Det skulle vara ok om man kunde förvänta sig ett förhållande mellan AU och GW som motsvarar förhållandet mellan Konungsagor och historiae norwegiae. Det tror jag knappast det kan bli tal om.
När jag hinner skapar jag ett dokument med alla relevanta notiser ur AFM, AU och GW.
Jag hittar inget sätt att kopiera text ur GW på Google Play Books så det får bli skärmdumpar om ingen har en PDF-länk.
Beträffande källikheterna så har man ju försökt utreda huruvida Snorre är författare till båda verken eller inte. Idag är många inne på att det är olika författare men de återger några texter med endast små variationer vilket såklart har att göra med att det är en exklusiv norsk-isländsk skara med samma begränsade källmaterial som är upphov. Vad gäller GW och AU är jag främst bekymrad över stavningen. Den ensam är skäl nog. Scenariot som jag naturligtvis inte kan belägga men samtidigt inte befria mig från är att någon/några suttit och diktat ihop detta, från början som en lek, på 1800-talet eller senare. Först oskyldigt studentikost. När berättelsen spetsats till genom att nyttja äkta referenspunkter från tillgängliga källor, har man blivit triggad att gå ”all in”. En förfalskare kan precis som alla andra inte behärska allt. Därför görs alltid några misstag. Oavsett vilken punkt man befinner sig på på trovärdighetsskalan så blir det limbo innan vi kan avfärda det ena eller det andra. Sven mfl har en diger uppgift att försöka hitta hållpunkter som binder ”berättelsen” till en tid. Många här på forumet inser uppenbart inte att merparten av proveniensen är en obekräftad berättelse den med.
Givetvis är proviniensen obekräftad - om inte det latinska originalet hittas kommer GW att förbli en osäker källa. Men det gör den inte mindre intressant att vetenskapligt utvärdera.
Jag hade helt glömt mina inlägg om U972 - därför är det frustrerande när man inte ger länkar när de efterfrågas.
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Enligt Svenskt Ortnamnslexikon kommer det skånska Billinge från inbyggarbeteckning "billingar", bildat från bill "höjd". Billinge kyrka ligger på en mycket tydlig höjd. Elleköpinge ödekyrka ligger på en liten höjd.Visi skrev: ↑7 januari 2022, 12:30Om man ska vara petig står det väl "Billungdorf eller Billingdorf" i Svens artikel.
Billing-ortnamn finns det lite här och där i Sverige.
-dorf borde ju med tiden ha blivit -torp eller -arp om det nu inte var detta från första början.
En ändelse -by är väl dumt att inte ta med på listan.
Hittar ett Billingetorp utanför Alvesta relativt nära sjön Salen som i sin tur ligger norr om Helige å. Men då är vi ju inte i Skåne förstås utan i Småland.
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Säger han som lurade oss att köpa boken i sin ovilja att citeraAndreasOx skrev: ↑7 januari 2022, 13:01Det är exakt därför man måste ställa upp all text för en ordentlig jämförelse mellan AU, AFM och GW. Jag kanske hinner om någon månad... alltför många andra projekt som är betydligt viktigare just nu.Kungsune skrev: ↑7 januari 2022, 12:10Jodå, du skrev inlägg där du trodde att Sven misstagit sig om stenen och Styrbjörn. Soars inlägg var intressant då det visar hur svajigt ursprungstolkningen kan vara. Den ”lore” som funnits kring händelsen där Peringskölds tolkning sv nsmn på en runsten, som förmofligen inte behöver ha ett dyft med händelsen att göra (om den någonsin inträffat), i några århundraden har varit spridd långt före 1960 med andra ord. Sven lägger ju själv fram namnkopplingwn som ett belägg i en video samt s 179ff. Visserligen använder han sig av ordet troligtvis.AndreasOx skrev: ↑7 januari 2022, 08:53
Inte jag utan Visi. Runstensbeviset är dessutom inget av Svens 4 "bevis". Att U972 inte handlar om den kände Styrbjörn är för mig givet, han kan inte ha benämnts med den "lägre titeln" dräng. Dessutom hette han säkerligen Björn eftersom alla andra kända Uppsalakungar i Munsöätten hade osammansatta namn.
Jag anser att det inte kan vara avskrifter från samma original eftersom de tre källorna skiljer sig åt fundamentalt (kronologi, händelsebeskrivningar, textmasseomfång). Kan du ge konkreta exempel på vad du anser visa på förhållandet mellan Konungsagor och historiae norwegiae?
När jag hinner skapar jag ett dokument med alla relevanta notiser ur AFM, AU och GW.
Jag hittar inget sätt att kopiera text ur GW på Google Play Books så det får bli skärmdumpar om ingen har en PDF-länk.
Beträffande källikheterna så har man ju försökt utreda huruvida Snorre är författare till båda verken eller inte. Idag är många inne på att det är olika författare men de återger några texter med endast små variationer vilket såklart har att göra med att det är en exklusiv norsk-isländsk skara med samma begränsade källmaterial som är upphov. Vad gäller GW och AU är jag främst bekymrad över stavningen. Den ensam är skäl nog. Scenariot som jag naturligtvis inte kan belägga men samtidigt inte befria mig från är att någon/några suttit och diktat ihop detta, från början som en lek, på 1800-talet eller senare. Först oskyldigt studentikost. När berättelsen spetsats till genom att nyttja äkta referenspunkter från tillgängliga källor, har man blivit triggad att gå ”all in”. En förfalskare kan precis som alla andra inte behärska allt. Därför görs alltid några misstag. Oavsett vilken punkt man befinner sig på på trovärdighetsskalan så blir det limbo innan vi kan avfärda det ena eller det andra. Sven mfl har en diger uppgift att försöka hitta hållpunkter som binder ”berättelsen” till en tid. Många här på forumet inser uppenbart inte att merparten av proveniensen är en obekräftad berättelse den med.
Givetvis är proviniensen obekräftad - om inte det latinska originalet hittas kommer GW att förbli en osäker källa. Men det gör den inte mindre intressant att vetenskapligt utvärdera.
Jag hade helt glömt mina inlägg om U972 - därför är det frustrerande när man inte ger länkar när de efterfrågas.
Beträffande textjämförelsen AU, AFM och GW så tyckte jag att redan det Historikus lagt fram var bestickande nog om man inte kan koppla sammanträffandena till en gemensam urkund. Alltid intressant med textjämförelser och jag tycker det är rätt ordning om du tar dig an det eftersom du har tagit respondentens roll här.
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Hej alla!
Anammar härmed Yngwes uppmaning om vetenskapliga inlägg för och emot GW - i det här fallet klart mot - samt tyvärr kanske mindre bra - ett väldigt långt sådant. Det kan dock inte hjälpas - så ha tålamod och uthållighet - det här är en verkligt ärlig ansats till att försöka få rätsida på denna problematik.
Nåväl, har länge följt debatten här och bestämde mig till slut även för att köpa boken i somras, dels av ren nyfikenhet, men även för att kunna gräva lite djupare i det hela. Det är ju verkligen inte ofta det säges framkomma nya källor som berör den politiska situationen i Norden i slutet av vikingatiden. Naturligtvis blir det ju då initialt väldigt viktigt att försöka utröna källans art och vederhäftighet. Är GW en autentisk källa från 900-tal eller är den att betrakta som ett senare falsarium? Åsikterna går isär.
Själv har jag hela tiden upplevt att de påträffade kvarlevorna - amuletten - samt Antoninas översättning av den angivna GW - såsom något egentligen alldeles för bra för att vara sant. Läste därför boken med en visst mått av skepticism, men ändå dock med öppna ögon. Ville ju självklart inte avfärda den direkt utan trots allt ge den en ärlig chans. Det är ju fortfarande så att vi vet så extremt lite om dessa tider och dessutom så inträffar ju ibland faktiskt de mest osannolika saker, såsom att exempelvis en ny källa dyker upp, så varför inte.
Boken var trevlig och allmänt intressant, men när det gällde frågan om GWs auktoritet så lämnade den mig dock helt kvar i kvicksanden - ingen fast mark att stå på. Blev således inte direkt klokare efter en första genomläsning. Istället infann sig ett malande skav i kroppen om att det verkligen var något som inte stämde. Anslaget och tonen kändes inte rätt. Det klingade falskt. Avicos röst kändes inte tusen år gammal. Hade dock till en början svårt för att sätta fingret på något mer konkret. Under hösten har jag ett flertal gånger därför gått tillbaka och läst om vissa delar - fram och tillbaka - för att försöka komma åt den mer reella orsaken bakom. Det jag till slut landade i - och det som uppenbarligen således stört sinnesfriden mest - visade sig främst stå att finna i slutkapitlen av GW. I kap 20-25, behandlas nämligen det som traditionellt brukar gå under namnet "Slaget vid Fyrisvallarna". Då ingen annan, mig veterligen, på allvar ännu tagit upp ämnet så vill jag därför lyfta det här. Jag tror nämligen att det just här finns en blotta - en öppning och smal passage in i materialet som möjliggör en djupare insikt i hur GW och Antoninas utsagor förhåller sig till verkligheten. "There is a crack in everything. That's how the light gets in." - Leonard Cohen.
Vill också även passa på här att säga att jag tror det är bra att just explicit avgränsa studiet till en viss historisk händelse som faktiskt också helt och hållet redovisas i boken då det allmänt råder så stor osäkerhet kring vad som eventuellt Avico tagit upp - eller borde tagit upp i sin krönika - tillika vad Antonina tagit med - och likaledes omvänt - inte tagit med - i sin översättning, samt dessutom dito även vad Sven R. slutligen valt att lyfta och tillika utelämna i sin bok. Det är ju med andra ord extremt rörigt. Och i värsta fall - som antytts av Åke P. - så kan det ju dröja flera år innan Sven R. publicerar nästa bok så att vi eventuellt kan får mer vetskap om hur det ligger till med det. Hur som helst, det är som det är, och vi får alltså sonika helt enkelt utgå från det vi har. I det här fallet således alltså GWs version av det som i norrön tradition betecknas som "Slaget vid Fyrisvallarna". Låt oss sålunda pröva GWs uppgifter mot de övriga källor som står oss tillbuds. Först dock, för de som inte har boken, vissa axplock ur - samt en resumé av - Gesta Wulinensis - kap 20-25. Ni som har boken och har läst den kan ju bara hoppa över detta.
Kap:20 "En storman vid namn Biyrn skulle stanna i fästningen och härska över hela ön Julin, men han... tog 24 skepp och seglade till Sconen för att göra pakt mot Eirik, som var en 'interrexa' i Szwitów land. Denne Eirik, farbror till Biyrn, skulle överlämna landets och folkets makt till sin brorson, om denne levde tillräckligt länge för att uppnå vuxen ålder. Men Eirik gjorde det aldrig..."
Kap:21 "Vid den tiden förberedde Biyrn, när han var gäst i hos Tukki i fästningen Burgerbou (Borgeby i Skåne), en expedition mot Szwitóws kung Eirik, men han kunde inte räkna med Tukkis hjälp. Nyheten om Haralds död... ändrade emellertid status quo... och han [Tukki] lovade dem att en krigsexpedition till Szwitjórd skulle ledas av honom mot usurpatorn Eiric och att han skulle skära halsen av honom och sätta Biyrn som jarl på tronen. Tukka... skulle bli den suveräne härskaren över danerna och Szwitów... Efter att ha tagit makten [blev... kung över Danow] begav sig Tukka till Sali och tog med sig 24 skepp med Biyrn från Jumsburgs slaviska krigare, 17 skepp med krigare från Selund under Sibir Jarl och 13 skepp med krigare från Schonen som han själv skulle leda."
Kap:23 "... den stora striden, känd som slakten vid Sala... Vi vet från berättelserna om dem som överlevde denna fruktansvärda strid att... efter att ha nått Sali, hittade kung Eiric förberedande sig för 'iudicium pugnae' (rättslig duell). Efter att ha utvalt de tre mest framstående männen bland krigarna hos kung Eirik och hos hans motståndare Bjurn, kallade kung Tukka sina rivaler till en duell... Duellen, i åsynen av de mäktiga och deras trupper, slutade i ett motbjudande nederlag för krigarna som kämpade för Bjyrns ära, som sedan klagade till kungen att Tukki inte hade valt krigare utan fega män från Sconvjue-laget. I ilska sprang den besatte mannen in i ringen och drog där det heliga spjutet ur marken, och sedan kastade han det i ilska mot kung Eiric men dödade Torulv, kungens gäst... Biyrn, när han såg att han missade att träffa kungen, ville förmodligen att hans krigare tillsammans med honom skulle orsaka agg vid det kungliga hovet, men han hade inte ens tid att säga ett ord innan slagen från kämparna Usrik, Inkvar och Gotmar tog hans liv. Dessa mäktiga män, medlemmar av kungens vakter... avslutade livet för den olycklige... Efter dessa oväntade händelser uppstod en tystnad... och spänningen var så stor att man förväntade sig att alla genast skulle ta tag i sina svärd och attackera varandra. För att förhindra att detta skedde , stod kungen upp inför Tukka och höll ett horn fyllt med mjöd och höjde en skål... som välkomnade Byiurn till sitt hem i de dödas land som heter Walaszkiaf (Valhall). Således blev Eiric jarl av Svitjód, Tukkas underordnade... Kung Tukka kunde inte dölja att han var nöjd med händelseförloppet... Byiurn... var just bonden som tjänade Tukke för att uppfylla sitt mål att bli erkänd av Svitjóds äldste som högsta härskare."
Kap:24 "Jumsburgs draklag, som hade handfängslats omedelbart efter ledaren Byirns död. Olaf... Byiurns ställföreträdare, lovade att han skulle leda hela laget av drakarna från Jumsburg tillbaka till Jumne... Och medan Tukka och Eiric drack mjöd för att... fira deras vapenvila, drog Sibir Jarl sig tillbaka med halva sitt lag och tog Olaf och resten av Jumsburczykow (Jomsborgssoldaterna) med sig, fortfarande bundna. Nästa morgon, när Tykka vaknade efter en helnattsfest, hittade han... ingen i lägret förutom hans lag från Sconviue... och plötsligt befann de sig i dimman omgivna av kung Eirics lag och han tänkte inte visa barmhärtighet... De överlevande sa att mer än hälften av Tokis arme´hade flytt för att rädda sitt liv, och den siste som föll på slagfältet var Tukka själv..."
För att kort sammanfatta GWs utsaga i kap 20-25: Byirn och Tukki avseglar således år 986 från Danmark med 54 skepp mot Sali. Tanken är att få bort Eiric från makten i Szwitjórd. Byirn anser sig nämligen vara den egentlige rättmätige kungen, men då Eiric vägrat att släppa i från styret, trots tidigare löfte om det omvända, så har Byirn initierat denna expedition. Tukka har å andra sidan helt andra och egna planer vad gäller syftet med krigståget, nämligen att själv överta makten i Szwitjórd då Eiric undanröjts. Byirn ser han endast som bricka i spelet vilken han kan utnyttja för att nå sitt mål. Han har därutöver också utsett sig själv som ledare för det hela projektet. Som synes så spelar Byirn här andrafiolen och den egentlige ledaren för hela vikingaflottan med slutdestination Sali är alltså således Tukki som också är den som slutligen också drabbar samman med Eiric. Byirn hamnar således helt uppenbart utanför de egentliga stridigheterna och avpolliteras snabbt och enkelt redan innan slaget tillika med hans män vilka sätts i handfängsel och skickas hem. Huvudpersoner i "Slaget vid Fyrisvallarna" är enligt GW således endast Eiric och Tukka. Den förödmjukade Byirn agerar i praktiken därmed alltså endast bifigur. Så långt alltså GWs framställning av det hela. Låt oss nu övergå till jämförelserna med det traditionella källmaterialet.
Först bara så ingen missförstår - enligt Sven Rosborn - s.173-183 i dennes bok, samt Youtube 25/10-2020 "Om slaget vid Fyrisvallarna" - så skall Byirn och Eiric i GW sålunda motsvaras av Styrbjörn och den svenske kungen Erik Segersäll i den nordiska traditionen gällande slaget vid Fyrisvallarna, samt att Tukka i GW motsvaras av Toke som i sin tur återfinnes i skånska runinskrifter såsom en "drott" - hövding, vilken stupat i en strid vid Uppsala. Alla dessa skall således ha varit indragna i en och samma händelse vilket enligt gängse terminologi brukar går under namnet "Slaget vid Fyrisvallarna". Toke nämns dock aldrig i den norröna traditionen, utan endast på runstenar i Skåne. Klargjort, nu kan vi gå vidare.
Inledande del 1. Är GW en autentisk källa från 900-tal - eller är den att betrakta som ett senare falsarium?
Slaget vid Fyrisvallarna framställs i äldre norröna källor som en av de mer berömda sammandrabbningarna under vikingatiden. Styrbjörn med sina jomsvikingar bakom sig i strid om den svenska kungatronen mot sin farbror - den svenske kungen Erik - på Fyrisvallarna vid Uppsala. Det skall ha utspelat sig någon gång i mitten av 980-talet. Striden omnämnes i flertalet sena isländska prosakällor såsom Styrbjarnar þáttr Svíakappa, Knytlingasaga, Hervararsagans kungalängd, Eyrbyggarnas saga, m.fl, men även i samtida skaldeverser. Likaså finns i Skåne ett antal samtida runinskrifter som omtala en strid vid Uppsala där en viss Toke medverkat och stupat vilken kopplats till samma begivenhet. De båda sistnämnda källgrupperna är ju väldigt viktiga för i dem kan vi sålunda få en samtida oberoende referens att ställa GWs utsagor emot. Vi skall strax återkomma till dem, men låt oss inleda med de yngre källorna kontra GW.
Det första som slår en när man studerar och jämför de nordiska prosakällorna med GW är att den roll som Styrbjörn och hans män spelar i slaget så markant skiljer sig åt. I Gesta Wulinensis så framställes Byirn (Styrbjörn), som ovan nämnts, såsom icke stridande tillika med hans män. Bortser vi från det enda spjut som Byirn kastar mot Eiric innan han blir ihjälslagen, så beskrivs han och hans jomsvikingar såsom helt passiva. De senare låter sig efter Byirns död handfängslas och föras bort från stridsplatsen utan att ett enda svärd lyfts - märkligt minst sagt! Därefter skickas de sonika bara hem, tillbaka till Jumne, fortfarande bundna. Kan det verkligen förhållit sig så? Det hela står ju nämligen i bjärt kontrast till hur Styrbjörn framställes i de norröna prosakällorna. Där skildras han såsom en berömd stridshjälte i en av de mest omsjungna slagen under vikingtid. Han och hans män kämpar för sin sak men faller på Fyrisvallarna nästan mangrant - även om några i slutskedet synes avvikit och flytt fältet. Det verkar, allt som allt, varit en mycket hård strid, åtminstone beträffande Styrbjörn och hans män. Enligt prosatraditionen skall drabbningen fortlöpt under tre hela dagar.
Man kan ju bara stilla undra hur Styrbjörn överhuvudtaget skulle kunnat ihågkommas vid något som ens liknar det som framkommer i den nordiska traditionen om det i verkligheten istället gått till såsom händelserna beskrivs i GW? Han framstår ju där nämligen som en ganska slät och sorglig figur och allt annat än hjälte, tillika hans män. Vad skall man tro?
Viktigast och helt avgörande är här dock att vi har upplysningar från samtida skaldedikter av personer som faktiskt var med i slaget. Ögonvittneskällor som dessutom av forskningen betraktas som otvetydigt äkta. Islänningen Björn Ásbrandsson deltog i slaget på Styrbjörns sida. I Lausavísor vers 7 skaldar han följande:
Sports har mina bragder
under Styrbjörns märken,
då hjälmklädd Eirik fällde
hjältar vid dån av spjuten.
Nu jag på heden irrat
hundvill. Med möda endast
villsam väg jag funnit
i storm, som häxor vållat.
Versen är utförd i dróttkvætt och daterad till ca år 1000. Den är bevarad genom Eyrbyggarnas saga vilken anses nedskriven under tidigt 1200-tal. Ingen tvekan kan råda här om vilken strid som åsyftas då både Styrbjörn och Eirik omnämnes i samma strof. Syftet med versen för Björn är dock inte att i första hand beskriva slaget i sig utan den syftar endast till att kontrastera det sorgliga tillstånd denne befinner sig i några år senare. Sannolikt har denne då hamnat i någon slags livskris med inslag av depression och ångest? Dock ser han tillbaka på stunden då han gick med Styrbjörn i strid mot Eirik såsom det ljusaste och största ögonblick i hans liv - hans stoltaste moment. Han säger sig själv ha utfört bragder i samband med detta. Det kan inte tydas annat än att han anser sig ha stridigt väl och modigt och att det också är något det talas om. Att Björn säger sig ha utfört bragder - under Styrbjörns märke - indikerar sannolikt också att han gick nära Styrbjörn i drabbningen och troligtvis därmed tillhörde dennes hird.
Men oavsett vilket så är dock det absolut viktigaste för oss här att vi således fått en säker och samtida ögonvittnesuppgift om att Styrbjörn och hans folk faktiskt deltog i striden mot Erik. Det visar därmed tydligt att GWs utsagor om hur Styrbjörn och hans män har agerat i slaget inte stämmer - de har således inte varit passiva och ej deltagande i striden - istället har de omvänt bevisligen alltså varit aktiva och deltagande i själva huvudstriden. Björn Ásbrandssons skaldedikt visar ju därutöver även att den norröna sagalitteraturen också mer tillförlitligt bevarat traditionen kring slaget än det som framkommer i GW, trots deras yngre datering. Underligt, om nu GW skulle vara samtida med händelsen.
En annan sak som är viktig i detta sammanhang och som måste anses mycket märklig är ju GWs utsaga om att mer än två tredjedelar av invasionsflottan lämnar Sali utan att deltaga i striden. Av hela den stora flottan om 54 skepp så avseglar således alltså 41 skepp innan slaget ens inletts - 24 av dem tillhörande Jomsvikingarna, samt 17 ytterligare under ledning av Sibir jarl från Selund. Kvar vid Sali blir Tukka med 13 skepp. Enligt Svens beräkningar så skall hela invasionsflottan från början haft en styrka om drygt femtusen man - ca 100- 120 man per skepp, men att sålunda ca 4000 man därefter skall ha lämnat Sali utan att deltaga i striden. Kan det verkligen stämma?
Låt oss återigen vända oss till ett samtida ögonvittne. Denna gång Torvald Hjaltason, även han islänning, men som i motsats till Björn istället stred på Eriks sida. Han har efterlämnat två skaldeverser som berör slaget, men här synar vi endast den sista av de två. Intressant att notera är dock att i den första versen så anges att striden stått på Fyrisvallarna, ett namn som vi sålunda därmed får en samtida bekräftelse på. Nog om det, nu till Lausarvísur, vers 2. av Torvald Hjaltason
Olycksdiger blev sedan
vikingafärden hemifrån
till Svitjod för
guldets krävare
från fjällen invid älvens strand.
Endast den av dem lever, som flydde.
De hade större här.
Det var lätt att fånga Hundings här.
Verserna är utförda i dróttkvætt och daterade till slutet av 900-talet. De är bevarade i Flateyjarbók från slutet av 1300-tal och anses även dessa att vara otvetydigt äkta. Torvald Hjaltassons utsaga här: - "Endast den av dem lever, som flydde" - är ett poetiskt grepp för att förklara att det här var en hård kamp till sista man. Ingen skonades - det var på liv och död - tills ingen stod upp längre. Endast de som flydde behöll livet. Att då som GW framställer det - att mer än två tredjedelar av invasionsflottan avseglat och kommit hem med livet i behåll oavsett gör ju Torvald Hjaltassons utsaga fullständigt meningslös. Den tappar ju helt sin poäng. Det talar således starkt för att uppgiften i GW inte heller kan stämma. Denne skulle rimligtvis inte ha uttryckt sig så här om det verkliga scenariot varit såsom GW framställer det. Det skulle vara att fara med osanning. Som framhålls av Snorre så skulle det då vara att skymfa och förödmjuka hövdingen eller kungen, i det här fallet Erik Segersäll, till vilken alltså verserna är tillägnade. Vi vet ju dessutom genom Björn Ásbrandssons skaldedikt att det heller inte kan ha förhållit sig som så. Styrbjörn och hans män var ju kvar på plats och deltog i slaget. Även Torvald Hjaltason slutkläm i versen torde indikera detsamma - alltså Styrbjörns närvaro, då "Hunding" här anses vara ett "heiti" - en omskrivning för Styrbjörn, betydande - sjökonung. Så uppgifterna i GW om att stora delar av invasionsflottan lämnat stridsplatsen innan slaget stämmer därmed inte eftersom de således klart strida mot uppgifterna från de båda samtida ögonvittnesskildringar vi har att tillgå och vilka alltså samstämmigt visar att Styrbjörn och hans män varit kvar och deltagit i striden. Återigen ett suspekt konstaterande gällande GW, om den nu skulle vara samtida med händelsen och ha uppgifter från hemvändande krigare inhämtat av Avico, såsom Sven R. anser.
En tredje aspekt i detta scenario som är värd att påpeka är ju GWs utsaga om att ingen av Jomsvikingarna ens lyfter ett finger trots att deras hövding - Byirn/Styrbjörn - så snöpligt blir ihjälslagen mitt framför ögonen på dem. De står helt handfallna och låter sig dessutom lika oförklarligt försättas med handfängsel och därefter bli hemskickade. Att så verkligen skett måste ju anses vara helt osannolikt. Hur skulle det ens praktiskt gått till?
Enligt uppgift bestod ju Jomsvikingarna av nästan halva invasionsflottan - 24 skepp - alltså ca 2500 man, enligt Sven R. beräkningar - och vi pratar då här elitsoldater som svurit trohetsed till sin "drótt". Återigen, hur är det ens möjligt? Hur avväpnar man 2500 Jomsvikingar och låter slå dem i handfängsel utan att stor blodspillan blir resultatet? De borde ju rimligtvis bjudit hårt motstånd och tillika även haft en stor önskan att hämnas sin hövding oavsett utsikterna att lyckas. Man vek nämligen ovilligt ner och lät sig förödmjukas - äran var viktig och att hämnas sin ledare likaså. Man stred så länge man hade möjlighet och många i hirden lät inte sällan sitt liv vid sidan av sin hövding oavsett om denne fortfarande vid liv i striden eller inte.
Runstens-inskriptionerna i Skåne rörande hövdingen och drotten Toke är talande - i denna från Sjörup läser vi följande - "Saxe satte denna sten efter sin stridskamrat Asbjörn, Tokes son. Han flydde icke vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen." Ett löfte som getts under ed var således viktigt - det höll man.
Men om det var såsom GW framställer det så torde det väl rimligtvis istället då ha varit Björn Åsbrandssons värsta dag på jobbet - hans mest förödmjukande ögonblick i livet. Inget som han skulle vilja se tillbaka på och minnas med stolthet utan tvärtom helst bara glömma. De uppgifter som framkommer just här var väl i egentligen de som initialt fick mig att riktigt studsa första gången jag läste Sven R. bok - det här kan inte stämma. Det hela avviker så markant från det gängse källmaterialet om hur man resonerade och handlade i dylika situationer vid denna tid. I den arkaiska anda och i den moral och etik som rådde bland krigareliten i slutet av vikingatiden - så var att lämna ett dåligt eftermäle efter sig bland det värsta som kunde hända - det gjorde man inte, man lät hellre sitt liv. "Fä dör, fränder dör, en dag dör ock du; men ett vet jag som aldrig dör - dom över död man." Havamal.
Det finns en parallell som ganska tydligt visar på att GW uppenbart inte kan ha sina rötter i vikingatid, nämligen "Slaget vid Maldon". Det utspelade sig i England - Essex - den 11 Augusti år 991. Alltså endast några få år efter slaget vid Fyrisvallarna därmed. Den kända dikt med samma namn som finns bevarad och som vidrör slaget anses tillkommit i nära anslutning och betraktas därmed som en samtida källa. De anfallande vikingarna var förmodligen danskar anförda av Sven Tveskägg, medan de försvarande engelsmännen leddes av jarl Byrhtnoth - styrande över Essex - vilken stupar i slaget. Hans män fortsätter dock kampen "til the bitter end" trots att deras ledare fallit. Det som är intressant här är att studera de argument och resonemang som förs i dikten kring varför krigarna i hirden inte lägger ner sina vapen och ger upp eller flyr platsen, även om vissa undantag finns även här av folk som flyr. Viktigast är dock den tidsanda och den syn på krigarideal och tankar som framkommer och som torde varit allmänt gällande inom hela den germanska världen vid denna tid och som dessutom väldigt tydligt också visar på hur extremt trofast och plikttroget förhållandet mellan hövdingen och hans hird var. Här är några axplock från dikten:
Slaget vid Maldon: v.384-394 "Nu var folkets hövding fallen, Aethelreds jarl: hirdmännen såg sin herre dräpt. Då gick hirdmännen hårdare fram, män utan feghet, utan att tveka, envar ville blott ett: mista sitt liv eller hämnas den käre." v.397-423 "den unge Aelfwine talade tappert: 'Minns mjödhallens tal, då salens hjältar från bänkarna dyrt lovade kampstora dåd. Låt mig för alla berätta om min börd: jag är från Mercia, min släkt är stor, Ealhelm hette min farfar, han var av hövdingaätt, var vis och välbärgad; bland mitt folk skall man inte säga om mig att jag flydde från hären hem till de mina, slagen ligger min hövding, det är bittert att skåda, han var min släkting och min herre.' Så gick han framåt, mindes vad striden gällde, hans spjutspets nådde sitt mål" v.451-484 "Leofsunu höjde sin sköld, värnet av lindträ, och sade till Offa: 'Inte en fotbredd skall jag vika, men fortsätta framåt och hämnas min herre. Ingen stridsman från Stour, ingen tapper jag känner skall klandra att jag kommer hövdinglös hem, att min herre är död, att jag vek från valplatsen; låt spjut och brand sarga mig här!' Rasande vred var hans anblick, aldrig skulle han fly! Dunnere talade, den enkle mannens ord hördes vida omkring, han skakade spjutet, och bad sina bröder hämnas för Byrhtnoth: 'Den bland folket som vill hämna sin hövding, ömkar sig ej över livet.' Så gick de framåt utan fruktan, hirdmännen väjde ej" v.503-516 "Eadweard, den högreste, anförde täten, ropade ut, eldig av iver, att av fältet en fotbredd ej skulle förloras, om än deras främste låg fallen. Han bröt fram genom borgen av sköldar, för att hämnas sin givmilde jarl tills han segnade ner." v.531-541 "Hårt blev Offa huggen, dock hade han gjort vad han lovat sin hövding, den gången han svor gåvornas givare att de båda tillsammans skulle återse borgen eller fulla av fiendesår falla i hären; han blev hos sin hövding på hirdmäns vis." v.565-581 "Då talade Byrhtwold, han lyfte sin sköld, åldringen manade modigt, skakade spjutet av ask: 'Sinnet måste stärkas, hjärtat bli djärvare, modet växa, nu när vår makt blir mindre. Här ligger vår hövding sönderhuggen, den gode har slagits till marken, men den som flyr får sorg i följe. Själv är jag gammal, går ej härifrån, jag vill ligga vid min herre och hövding."
Som synes framstår ju GW i ljuset av detta, såsom något helt väsensskilt från dessa vikingatida källor, dels vad gäller tidsandan allmänt, men framförallt i sin brist på insikt och förståelse kring de normer och den etik som då rådde och som styrde den stridande hirdens beslut och handlingar när deras ledare låg fallen inför dem, såsom här i "Slaget vid Maldon". Att Byirn/Styrbjörns hird och övriga manskap i GW således reagerar så totalt omvänt i samma situation när denne slås ihjäl mitt framför ögonen på dem, visar med all önskvärd tydlighet att GW inte kan höra hemma i denna tidsepok. Dess rötter går uppenbart inte så långt tillbaka i tiden. GW ter sig här helt avklädd och avslöjad för vad den är - ett falsarium.
GW är helt enkelt skriven av någon som varken levt eller verkat i tiderna kring första millennieskiftet, ej heller synes ha någon som helst djupare insikt i denna tidsepok. Den är sannolikt därmed ytterst att betrakta som ett bedrägeri - ett hittepå. GW kan svårligen knappast alltså vara en autentisk källa, åtminstone inte vad beträffar händelserna som berör "Slaget vid Fyrisvallarna.
Men min klara misstanke är dock att det som här påvisats även gäller allt i övrigt som Antonina skrivit. Skall man tro något annat så måste det i så fall till synnerligen övertygande skäl.
Låt oss nu kort sammanfatta denna första inledande del kring frågan huruvida Gesta Wulinensis är en äkta källa från 900-talet eller ett falsarium? Som ovan visats så landande vi i det senare. Slutsatsen kan sammanfattas i följande tre punkter som har diskuterats ovan.
1. Björn Ásbrandssons samtida skaldesvers visar att Styrbjörn och hans män - Jomsvikingarna - bevisligen var aktivt inblandade i en strid mot Erik - "Slaget vid Fyrisvallarna". Skalden deltog ju dessutom själv på Styrbjörns sida i slaget - vilket ger hög trovärdighet till denna uppgift. Även Torvald Hjaltassons uppgifter styrker detsamma. GWs uppgifter om det omvända - att Byirn och hans Jomsvikingar ej deltog aktivt i drabbningen kan sålunda avfärdas såsom oriktiga. Detta eftersom de sålunda klart strider mot dessa samtida ögonvittnesuppgifter.
2. GW framställer det som om mer än två tredjedelar av invasionsflottan - 41 av 54 skepp - lämnar Sali innan striden utan att deltaga i densamma. Det skall bland annat ha inkluderat alla Jomsvikingar. Av Björn Ásbrandssons och Torvald Hjaltason utsagor framgår dock att så inte kan ha varit fallet. Styrbjörn och hans män - Jomsvikingarna - är bevisligen kvar och deltager i striden. Utsagan i GW kan därmed avfärdas såsom felaktig.
3. Enligt GW så låter sig Styrbjörns hela styrka av Jomsvikingar passivt slås i handfängsel efter att de precis har sett sin hövding bli ihjälslagen. Att de skulle funnit sig i detta och inte bjudit motstånd måste anses mycket osannolikt. Det avviker klart mot de krigar ideal som då rådde och som framkommer tydligt i skaldeverser och samtida dikter såsom "Slaget vid Maldon." Dessutom motsäges även hela scenariot tydligt av Björn Ásbrandssons och Torvald Hjaltason vars uppgifter visar att Styrbjörn och hans män bevisligen aktivt deltog i striden. Uppgiften i GW kan därmed avfärdas.
Summa sumarum - GW brister således i flera viktiga punkter - dels vad gäller de faktauppgifter vi kan kontrollera, dels i sin avsaknad av inre logik, samt i dess icke existerande insikt och kunskap i vikingatida normer och tidsanda. Den hänger helt enkelt inte ihop på något plan - det är en mish mash av uppgifter som bara slängts ihop utan större kunskap eller vetande. När man samlar ihop alla dessa egenartade uppgifter i GW gällande "Slaget vid Fyrisvallarna" - så framstår alltihop att vara så långt ifrån en genuin historiskt krönika som man kan komma. Det här kan helt enkelt inte stämma. GW kan ej vara en autentisk källa, - den är tveklöst och uppenbart ett falsarium!
Men var och när är den i så fall skriven? Det är självklart nästa mycket intressanta fråga!
Så låt oss gå vidare.
Anammar härmed Yngwes uppmaning om vetenskapliga inlägg för och emot GW - i det här fallet klart mot - samt tyvärr kanske mindre bra - ett väldigt långt sådant. Det kan dock inte hjälpas - så ha tålamod och uthållighet - det här är en verkligt ärlig ansats till att försöka få rätsida på denna problematik.
Nåväl, har länge följt debatten här och bestämde mig till slut även för att köpa boken i somras, dels av ren nyfikenhet, men även för att kunna gräva lite djupare i det hela. Det är ju verkligen inte ofta det säges framkomma nya källor som berör den politiska situationen i Norden i slutet av vikingatiden. Naturligtvis blir det ju då initialt väldigt viktigt att försöka utröna källans art och vederhäftighet. Är GW en autentisk källa från 900-tal eller är den att betrakta som ett senare falsarium? Åsikterna går isär.
Själv har jag hela tiden upplevt att de påträffade kvarlevorna - amuletten - samt Antoninas översättning av den angivna GW - såsom något egentligen alldeles för bra för att vara sant. Läste därför boken med en visst mått av skepticism, men ändå dock med öppna ögon. Ville ju självklart inte avfärda den direkt utan trots allt ge den en ärlig chans. Det är ju fortfarande så att vi vet så extremt lite om dessa tider och dessutom så inträffar ju ibland faktiskt de mest osannolika saker, såsom att exempelvis en ny källa dyker upp, så varför inte.
Boken var trevlig och allmänt intressant, men när det gällde frågan om GWs auktoritet så lämnade den mig dock helt kvar i kvicksanden - ingen fast mark att stå på. Blev således inte direkt klokare efter en första genomläsning. Istället infann sig ett malande skav i kroppen om att det verkligen var något som inte stämde. Anslaget och tonen kändes inte rätt. Det klingade falskt. Avicos röst kändes inte tusen år gammal. Hade dock till en början svårt för att sätta fingret på något mer konkret. Under hösten har jag ett flertal gånger därför gått tillbaka och läst om vissa delar - fram och tillbaka - för att försöka komma åt den mer reella orsaken bakom. Det jag till slut landade i - och det som uppenbarligen således stört sinnesfriden mest - visade sig främst stå att finna i slutkapitlen av GW. I kap 20-25, behandlas nämligen det som traditionellt brukar gå under namnet "Slaget vid Fyrisvallarna". Då ingen annan, mig veterligen, på allvar ännu tagit upp ämnet så vill jag därför lyfta det här. Jag tror nämligen att det just här finns en blotta - en öppning och smal passage in i materialet som möjliggör en djupare insikt i hur GW och Antoninas utsagor förhåller sig till verkligheten. "There is a crack in everything. That's how the light gets in." - Leonard Cohen.
Vill också även passa på här att säga att jag tror det är bra att just explicit avgränsa studiet till en viss historisk händelse som faktiskt också helt och hållet redovisas i boken då det allmänt råder så stor osäkerhet kring vad som eventuellt Avico tagit upp - eller borde tagit upp i sin krönika - tillika vad Antonina tagit med - och likaledes omvänt - inte tagit med - i sin översättning, samt dessutom dito även vad Sven R. slutligen valt att lyfta och tillika utelämna i sin bok. Det är ju med andra ord extremt rörigt. Och i värsta fall - som antytts av Åke P. - så kan det ju dröja flera år innan Sven R. publicerar nästa bok så att vi eventuellt kan får mer vetskap om hur det ligger till med det. Hur som helst, det är som det är, och vi får alltså sonika helt enkelt utgå från det vi har. I det här fallet således alltså GWs version av det som i norrön tradition betecknas som "Slaget vid Fyrisvallarna". Låt oss sålunda pröva GWs uppgifter mot de övriga källor som står oss tillbuds. Först dock, för de som inte har boken, vissa axplock ur - samt en resumé av - Gesta Wulinensis - kap 20-25. Ni som har boken och har läst den kan ju bara hoppa över detta.
Kap:20 "En storman vid namn Biyrn skulle stanna i fästningen och härska över hela ön Julin, men han... tog 24 skepp och seglade till Sconen för att göra pakt mot Eirik, som var en 'interrexa' i Szwitów land. Denne Eirik, farbror till Biyrn, skulle överlämna landets och folkets makt till sin brorson, om denne levde tillräckligt länge för att uppnå vuxen ålder. Men Eirik gjorde det aldrig..."
Kap:21 "Vid den tiden förberedde Biyrn, när han var gäst i hos Tukki i fästningen Burgerbou (Borgeby i Skåne), en expedition mot Szwitóws kung Eirik, men han kunde inte räkna med Tukkis hjälp. Nyheten om Haralds död... ändrade emellertid status quo... och han [Tukki] lovade dem att en krigsexpedition till Szwitjórd skulle ledas av honom mot usurpatorn Eiric och att han skulle skära halsen av honom och sätta Biyrn som jarl på tronen. Tukka... skulle bli den suveräne härskaren över danerna och Szwitów... Efter att ha tagit makten [blev... kung över Danow] begav sig Tukka till Sali och tog med sig 24 skepp med Biyrn från Jumsburgs slaviska krigare, 17 skepp med krigare från Selund under Sibir Jarl och 13 skepp med krigare från Schonen som han själv skulle leda."
Kap:23 "... den stora striden, känd som slakten vid Sala... Vi vet från berättelserna om dem som överlevde denna fruktansvärda strid att... efter att ha nått Sali, hittade kung Eiric förberedande sig för 'iudicium pugnae' (rättslig duell). Efter att ha utvalt de tre mest framstående männen bland krigarna hos kung Eirik och hos hans motståndare Bjurn, kallade kung Tukka sina rivaler till en duell... Duellen, i åsynen av de mäktiga och deras trupper, slutade i ett motbjudande nederlag för krigarna som kämpade för Bjyrns ära, som sedan klagade till kungen att Tukki inte hade valt krigare utan fega män från Sconvjue-laget. I ilska sprang den besatte mannen in i ringen och drog där det heliga spjutet ur marken, och sedan kastade han det i ilska mot kung Eiric men dödade Torulv, kungens gäst... Biyrn, när han såg att han missade att träffa kungen, ville förmodligen att hans krigare tillsammans med honom skulle orsaka agg vid det kungliga hovet, men han hade inte ens tid att säga ett ord innan slagen från kämparna Usrik, Inkvar och Gotmar tog hans liv. Dessa mäktiga män, medlemmar av kungens vakter... avslutade livet för den olycklige... Efter dessa oväntade händelser uppstod en tystnad... och spänningen var så stor att man förväntade sig att alla genast skulle ta tag i sina svärd och attackera varandra. För att förhindra att detta skedde , stod kungen upp inför Tukka och höll ett horn fyllt med mjöd och höjde en skål... som välkomnade Byiurn till sitt hem i de dödas land som heter Walaszkiaf (Valhall). Således blev Eiric jarl av Svitjód, Tukkas underordnade... Kung Tukka kunde inte dölja att han var nöjd med händelseförloppet... Byiurn... var just bonden som tjänade Tukke för att uppfylla sitt mål att bli erkänd av Svitjóds äldste som högsta härskare."
Kap:24 "Jumsburgs draklag, som hade handfängslats omedelbart efter ledaren Byirns död. Olaf... Byiurns ställföreträdare, lovade att han skulle leda hela laget av drakarna från Jumsburg tillbaka till Jumne... Och medan Tukka och Eiric drack mjöd för att... fira deras vapenvila, drog Sibir Jarl sig tillbaka med halva sitt lag och tog Olaf och resten av Jumsburczykow (Jomsborgssoldaterna) med sig, fortfarande bundna. Nästa morgon, när Tykka vaknade efter en helnattsfest, hittade han... ingen i lägret förutom hans lag från Sconviue... och plötsligt befann de sig i dimman omgivna av kung Eirics lag och han tänkte inte visa barmhärtighet... De överlevande sa att mer än hälften av Tokis arme´hade flytt för att rädda sitt liv, och den siste som föll på slagfältet var Tukka själv..."
För att kort sammanfatta GWs utsaga i kap 20-25: Byirn och Tukki avseglar således år 986 från Danmark med 54 skepp mot Sali. Tanken är att få bort Eiric från makten i Szwitjórd. Byirn anser sig nämligen vara den egentlige rättmätige kungen, men då Eiric vägrat att släppa i från styret, trots tidigare löfte om det omvända, så har Byirn initierat denna expedition. Tukka har å andra sidan helt andra och egna planer vad gäller syftet med krigståget, nämligen att själv överta makten i Szwitjórd då Eiric undanröjts. Byirn ser han endast som bricka i spelet vilken han kan utnyttja för att nå sitt mål. Han har därutöver också utsett sig själv som ledare för det hela projektet. Som synes så spelar Byirn här andrafiolen och den egentlige ledaren för hela vikingaflottan med slutdestination Sali är alltså således Tukki som också är den som slutligen också drabbar samman med Eiric. Byirn hamnar således helt uppenbart utanför de egentliga stridigheterna och avpolliteras snabbt och enkelt redan innan slaget tillika med hans män vilka sätts i handfängsel och skickas hem. Huvudpersoner i "Slaget vid Fyrisvallarna" är enligt GW således endast Eiric och Tukka. Den förödmjukade Byirn agerar i praktiken därmed alltså endast bifigur. Så långt alltså GWs framställning av det hela. Låt oss nu övergå till jämförelserna med det traditionella källmaterialet.
Först bara så ingen missförstår - enligt Sven Rosborn - s.173-183 i dennes bok, samt Youtube 25/10-2020 "Om slaget vid Fyrisvallarna" - så skall Byirn och Eiric i GW sålunda motsvaras av Styrbjörn och den svenske kungen Erik Segersäll i den nordiska traditionen gällande slaget vid Fyrisvallarna, samt att Tukka i GW motsvaras av Toke som i sin tur återfinnes i skånska runinskrifter såsom en "drott" - hövding, vilken stupat i en strid vid Uppsala. Alla dessa skall således ha varit indragna i en och samma händelse vilket enligt gängse terminologi brukar går under namnet "Slaget vid Fyrisvallarna". Toke nämns dock aldrig i den norröna traditionen, utan endast på runstenar i Skåne. Klargjort, nu kan vi gå vidare.
Inledande del 1. Är GW en autentisk källa från 900-tal - eller är den att betrakta som ett senare falsarium?
Slaget vid Fyrisvallarna framställs i äldre norröna källor som en av de mer berömda sammandrabbningarna under vikingatiden. Styrbjörn med sina jomsvikingar bakom sig i strid om den svenska kungatronen mot sin farbror - den svenske kungen Erik - på Fyrisvallarna vid Uppsala. Det skall ha utspelat sig någon gång i mitten av 980-talet. Striden omnämnes i flertalet sena isländska prosakällor såsom Styrbjarnar þáttr Svíakappa, Knytlingasaga, Hervararsagans kungalängd, Eyrbyggarnas saga, m.fl, men även i samtida skaldeverser. Likaså finns i Skåne ett antal samtida runinskrifter som omtala en strid vid Uppsala där en viss Toke medverkat och stupat vilken kopplats till samma begivenhet. De båda sistnämnda källgrupperna är ju väldigt viktiga för i dem kan vi sålunda få en samtida oberoende referens att ställa GWs utsagor emot. Vi skall strax återkomma till dem, men låt oss inleda med de yngre källorna kontra GW.
Det första som slår en när man studerar och jämför de nordiska prosakällorna med GW är att den roll som Styrbjörn och hans män spelar i slaget så markant skiljer sig åt. I Gesta Wulinensis så framställes Byirn (Styrbjörn), som ovan nämnts, såsom icke stridande tillika med hans män. Bortser vi från det enda spjut som Byirn kastar mot Eiric innan han blir ihjälslagen, så beskrivs han och hans jomsvikingar såsom helt passiva. De senare låter sig efter Byirns död handfängslas och föras bort från stridsplatsen utan att ett enda svärd lyfts - märkligt minst sagt! Därefter skickas de sonika bara hem, tillbaka till Jumne, fortfarande bundna. Kan det verkligen förhållit sig så? Det hela står ju nämligen i bjärt kontrast till hur Styrbjörn framställes i de norröna prosakällorna. Där skildras han såsom en berömd stridshjälte i en av de mest omsjungna slagen under vikingtid. Han och hans män kämpar för sin sak men faller på Fyrisvallarna nästan mangrant - även om några i slutskedet synes avvikit och flytt fältet. Det verkar, allt som allt, varit en mycket hård strid, åtminstone beträffande Styrbjörn och hans män. Enligt prosatraditionen skall drabbningen fortlöpt under tre hela dagar.
Man kan ju bara stilla undra hur Styrbjörn överhuvudtaget skulle kunnat ihågkommas vid något som ens liknar det som framkommer i den nordiska traditionen om det i verkligheten istället gått till såsom händelserna beskrivs i GW? Han framstår ju där nämligen som en ganska slät och sorglig figur och allt annat än hjälte, tillika hans män. Vad skall man tro?
Viktigast och helt avgörande är här dock att vi har upplysningar från samtida skaldedikter av personer som faktiskt var med i slaget. Ögonvittneskällor som dessutom av forskningen betraktas som otvetydigt äkta. Islänningen Björn Ásbrandsson deltog i slaget på Styrbjörns sida. I Lausavísor vers 7 skaldar han följande:
Sports har mina bragder
under Styrbjörns märken,
då hjälmklädd Eirik fällde
hjältar vid dån av spjuten.
Nu jag på heden irrat
hundvill. Med möda endast
villsam väg jag funnit
i storm, som häxor vållat.
Versen är utförd i dróttkvætt och daterad till ca år 1000. Den är bevarad genom Eyrbyggarnas saga vilken anses nedskriven under tidigt 1200-tal. Ingen tvekan kan råda här om vilken strid som åsyftas då både Styrbjörn och Eirik omnämnes i samma strof. Syftet med versen för Björn är dock inte att i första hand beskriva slaget i sig utan den syftar endast till att kontrastera det sorgliga tillstånd denne befinner sig i några år senare. Sannolikt har denne då hamnat i någon slags livskris med inslag av depression och ångest? Dock ser han tillbaka på stunden då han gick med Styrbjörn i strid mot Eirik såsom det ljusaste och största ögonblick i hans liv - hans stoltaste moment. Han säger sig själv ha utfört bragder i samband med detta. Det kan inte tydas annat än att han anser sig ha stridigt väl och modigt och att det också är något det talas om. Att Björn säger sig ha utfört bragder - under Styrbjörns märke - indikerar sannolikt också att han gick nära Styrbjörn i drabbningen och troligtvis därmed tillhörde dennes hird.
Men oavsett vilket så är dock det absolut viktigaste för oss här att vi således fått en säker och samtida ögonvittnesuppgift om att Styrbjörn och hans folk faktiskt deltog i striden mot Erik. Det visar därmed tydligt att GWs utsagor om hur Styrbjörn och hans män har agerat i slaget inte stämmer - de har således inte varit passiva och ej deltagande i striden - istället har de omvänt bevisligen alltså varit aktiva och deltagande i själva huvudstriden. Björn Ásbrandssons skaldedikt visar ju därutöver även att den norröna sagalitteraturen också mer tillförlitligt bevarat traditionen kring slaget än det som framkommer i GW, trots deras yngre datering. Underligt, om nu GW skulle vara samtida med händelsen.
En annan sak som är viktig i detta sammanhang och som måste anses mycket märklig är ju GWs utsaga om att mer än två tredjedelar av invasionsflottan lämnar Sali utan att deltaga i striden. Av hela den stora flottan om 54 skepp så avseglar således alltså 41 skepp innan slaget ens inletts - 24 av dem tillhörande Jomsvikingarna, samt 17 ytterligare under ledning av Sibir jarl från Selund. Kvar vid Sali blir Tukka med 13 skepp. Enligt Svens beräkningar så skall hela invasionsflottan från början haft en styrka om drygt femtusen man - ca 100- 120 man per skepp, men att sålunda ca 4000 man därefter skall ha lämnat Sali utan att deltaga i striden. Kan det verkligen stämma?
Låt oss återigen vända oss till ett samtida ögonvittne. Denna gång Torvald Hjaltason, även han islänning, men som i motsats till Björn istället stred på Eriks sida. Han har efterlämnat två skaldeverser som berör slaget, men här synar vi endast den sista av de två. Intressant att notera är dock att i den första versen så anges att striden stått på Fyrisvallarna, ett namn som vi sålunda därmed får en samtida bekräftelse på. Nog om det, nu till Lausarvísur, vers 2. av Torvald Hjaltason
Olycksdiger blev sedan
vikingafärden hemifrån
till Svitjod för
guldets krävare
från fjällen invid älvens strand.
Endast den av dem lever, som flydde.
De hade större här.
Det var lätt att fånga Hundings här.
Verserna är utförda i dróttkvætt och daterade till slutet av 900-talet. De är bevarade i Flateyjarbók från slutet av 1300-tal och anses även dessa att vara otvetydigt äkta. Torvald Hjaltassons utsaga här: - "Endast den av dem lever, som flydde" - är ett poetiskt grepp för att förklara att det här var en hård kamp till sista man. Ingen skonades - det var på liv och död - tills ingen stod upp längre. Endast de som flydde behöll livet. Att då som GW framställer det - att mer än två tredjedelar av invasionsflottan avseglat och kommit hem med livet i behåll oavsett gör ju Torvald Hjaltassons utsaga fullständigt meningslös. Den tappar ju helt sin poäng. Det talar således starkt för att uppgiften i GW inte heller kan stämma. Denne skulle rimligtvis inte ha uttryckt sig så här om det verkliga scenariot varit såsom GW framställer det. Det skulle vara att fara med osanning. Som framhålls av Snorre så skulle det då vara att skymfa och förödmjuka hövdingen eller kungen, i det här fallet Erik Segersäll, till vilken alltså verserna är tillägnade. Vi vet ju dessutom genom Björn Ásbrandssons skaldedikt att det heller inte kan ha förhållit sig som så. Styrbjörn och hans män var ju kvar på plats och deltog i slaget. Även Torvald Hjaltason slutkläm i versen torde indikera detsamma - alltså Styrbjörns närvaro, då "Hunding" här anses vara ett "heiti" - en omskrivning för Styrbjörn, betydande - sjökonung. Så uppgifterna i GW om att stora delar av invasionsflottan lämnat stridsplatsen innan slaget stämmer därmed inte eftersom de således klart strida mot uppgifterna från de båda samtida ögonvittnesskildringar vi har att tillgå och vilka alltså samstämmigt visar att Styrbjörn och hans män varit kvar och deltagit i striden. Återigen ett suspekt konstaterande gällande GW, om den nu skulle vara samtida med händelsen och ha uppgifter från hemvändande krigare inhämtat av Avico, såsom Sven R. anser.
En tredje aspekt i detta scenario som är värd att påpeka är ju GWs utsaga om att ingen av Jomsvikingarna ens lyfter ett finger trots att deras hövding - Byirn/Styrbjörn - så snöpligt blir ihjälslagen mitt framför ögonen på dem. De står helt handfallna och låter sig dessutom lika oförklarligt försättas med handfängsel och därefter bli hemskickade. Att så verkligen skett måste ju anses vara helt osannolikt. Hur skulle det ens praktiskt gått till?
Enligt uppgift bestod ju Jomsvikingarna av nästan halva invasionsflottan - 24 skepp - alltså ca 2500 man, enligt Sven R. beräkningar - och vi pratar då här elitsoldater som svurit trohetsed till sin "drótt". Återigen, hur är det ens möjligt? Hur avväpnar man 2500 Jomsvikingar och låter slå dem i handfängsel utan att stor blodspillan blir resultatet? De borde ju rimligtvis bjudit hårt motstånd och tillika även haft en stor önskan att hämnas sin hövding oavsett utsikterna att lyckas. Man vek nämligen ovilligt ner och lät sig förödmjukas - äran var viktig och att hämnas sin ledare likaså. Man stred så länge man hade möjlighet och många i hirden lät inte sällan sitt liv vid sidan av sin hövding oavsett om denne fortfarande vid liv i striden eller inte.
Runstens-inskriptionerna i Skåne rörande hövdingen och drotten Toke är talande - i denna från Sjörup läser vi följande - "Saxe satte denna sten efter sin stridskamrat Asbjörn, Tokes son. Han flydde icke vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen." Ett löfte som getts under ed var således viktigt - det höll man.
Men om det var såsom GW framställer det så torde det väl rimligtvis istället då ha varit Björn Åsbrandssons värsta dag på jobbet - hans mest förödmjukande ögonblick i livet. Inget som han skulle vilja se tillbaka på och minnas med stolthet utan tvärtom helst bara glömma. De uppgifter som framkommer just här var väl i egentligen de som initialt fick mig att riktigt studsa första gången jag läste Sven R. bok - det här kan inte stämma. Det hela avviker så markant från det gängse källmaterialet om hur man resonerade och handlade i dylika situationer vid denna tid. I den arkaiska anda och i den moral och etik som rådde bland krigareliten i slutet av vikingatiden - så var att lämna ett dåligt eftermäle efter sig bland det värsta som kunde hända - det gjorde man inte, man lät hellre sitt liv. "Fä dör, fränder dör, en dag dör ock du; men ett vet jag som aldrig dör - dom över död man." Havamal.
Det finns en parallell som ganska tydligt visar på att GW uppenbart inte kan ha sina rötter i vikingatid, nämligen "Slaget vid Maldon". Det utspelade sig i England - Essex - den 11 Augusti år 991. Alltså endast några få år efter slaget vid Fyrisvallarna därmed. Den kända dikt med samma namn som finns bevarad och som vidrör slaget anses tillkommit i nära anslutning och betraktas därmed som en samtida källa. De anfallande vikingarna var förmodligen danskar anförda av Sven Tveskägg, medan de försvarande engelsmännen leddes av jarl Byrhtnoth - styrande över Essex - vilken stupar i slaget. Hans män fortsätter dock kampen "til the bitter end" trots att deras ledare fallit. Det som är intressant här är att studera de argument och resonemang som förs i dikten kring varför krigarna i hirden inte lägger ner sina vapen och ger upp eller flyr platsen, även om vissa undantag finns även här av folk som flyr. Viktigast är dock den tidsanda och den syn på krigarideal och tankar som framkommer och som torde varit allmänt gällande inom hela den germanska världen vid denna tid och som dessutom väldigt tydligt också visar på hur extremt trofast och plikttroget förhållandet mellan hövdingen och hans hird var. Här är några axplock från dikten:
Slaget vid Maldon: v.384-394 "Nu var folkets hövding fallen, Aethelreds jarl: hirdmännen såg sin herre dräpt. Då gick hirdmännen hårdare fram, män utan feghet, utan att tveka, envar ville blott ett: mista sitt liv eller hämnas den käre." v.397-423 "den unge Aelfwine talade tappert: 'Minns mjödhallens tal, då salens hjältar från bänkarna dyrt lovade kampstora dåd. Låt mig för alla berätta om min börd: jag är från Mercia, min släkt är stor, Ealhelm hette min farfar, han var av hövdingaätt, var vis och välbärgad; bland mitt folk skall man inte säga om mig att jag flydde från hären hem till de mina, slagen ligger min hövding, det är bittert att skåda, han var min släkting och min herre.' Så gick han framåt, mindes vad striden gällde, hans spjutspets nådde sitt mål" v.451-484 "Leofsunu höjde sin sköld, värnet av lindträ, och sade till Offa: 'Inte en fotbredd skall jag vika, men fortsätta framåt och hämnas min herre. Ingen stridsman från Stour, ingen tapper jag känner skall klandra att jag kommer hövdinglös hem, att min herre är död, att jag vek från valplatsen; låt spjut och brand sarga mig här!' Rasande vred var hans anblick, aldrig skulle han fly! Dunnere talade, den enkle mannens ord hördes vida omkring, han skakade spjutet, och bad sina bröder hämnas för Byrhtnoth: 'Den bland folket som vill hämna sin hövding, ömkar sig ej över livet.' Så gick de framåt utan fruktan, hirdmännen väjde ej" v.503-516 "Eadweard, den högreste, anförde täten, ropade ut, eldig av iver, att av fältet en fotbredd ej skulle förloras, om än deras främste låg fallen. Han bröt fram genom borgen av sköldar, för att hämnas sin givmilde jarl tills han segnade ner." v.531-541 "Hårt blev Offa huggen, dock hade han gjort vad han lovat sin hövding, den gången han svor gåvornas givare att de båda tillsammans skulle återse borgen eller fulla av fiendesår falla i hären; han blev hos sin hövding på hirdmäns vis." v.565-581 "Då talade Byrhtwold, han lyfte sin sköld, åldringen manade modigt, skakade spjutet av ask: 'Sinnet måste stärkas, hjärtat bli djärvare, modet växa, nu när vår makt blir mindre. Här ligger vår hövding sönderhuggen, den gode har slagits till marken, men den som flyr får sorg i följe. Själv är jag gammal, går ej härifrån, jag vill ligga vid min herre och hövding."
Som synes framstår ju GW i ljuset av detta, såsom något helt väsensskilt från dessa vikingatida källor, dels vad gäller tidsandan allmänt, men framförallt i sin brist på insikt och förståelse kring de normer och den etik som då rådde och som styrde den stridande hirdens beslut och handlingar när deras ledare låg fallen inför dem, såsom här i "Slaget vid Maldon". Att Byirn/Styrbjörns hird och övriga manskap i GW således reagerar så totalt omvänt i samma situation när denne slås ihjäl mitt framför ögonen på dem, visar med all önskvärd tydlighet att GW inte kan höra hemma i denna tidsepok. Dess rötter går uppenbart inte så långt tillbaka i tiden. GW ter sig här helt avklädd och avslöjad för vad den är - ett falsarium.
GW är helt enkelt skriven av någon som varken levt eller verkat i tiderna kring första millennieskiftet, ej heller synes ha någon som helst djupare insikt i denna tidsepok. Den är sannolikt därmed ytterst att betrakta som ett bedrägeri - ett hittepå. GW kan svårligen knappast alltså vara en autentisk källa, åtminstone inte vad beträffar händelserna som berör "Slaget vid Fyrisvallarna.
Men min klara misstanke är dock att det som här påvisats även gäller allt i övrigt som Antonina skrivit. Skall man tro något annat så måste det i så fall till synnerligen övertygande skäl.
Låt oss nu kort sammanfatta denna första inledande del kring frågan huruvida Gesta Wulinensis är en äkta källa från 900-talet eller ett falsarium? Som ovan visats så landande vi i det senare. Slutsatsen kan sammanfattas i följande tre punkter som har diskuterats ovan.
1. Björn Ásbrandssons samtida skaldesvers visar att Styrbjörn och hans män - Jomsvikingarna - bevisligen var aktivt inblandade i en strid mot Erik - "Slaget vid Fyrisvallarna". Skalden deltog ju dessutom själv på Styrbjörns sida i slaget - vilket ger hög trovärdighet till denna uppgift. Även Torvald Hjaltassons uppgifter styrker detsamma. GWs uppgifter om det omvända - att Byirn och hans Jomsvikingar ej deltog aktivt i drabbningen kan sålunda avfärdas såsom oriktiga. Detta eftersom de sålunda klart strider mot dessa samtida ögonvittnesuppgifter.
2. GW framställer det som om mer än två tredjedelar av invasionsflottan - 41 av 54 skepp - lämnar Sali innan striden utan att deltaga i densamma. Det skall bland annat ha inkluderat alla Jomsvikingar. Av Björn Ásbrandssons och Torvald Hjaltason utsagor framgår dock att så inte kan ha varit fallet. Styrbjörn och hans män - Jomsvikingarna - är bevisligen kvar och deltager i striden. Utsagan i GW kan därmed avfärdas såsom felaktig.
3. Enligt GW så låter sig Styrbjörns hela styrka av Jomsvikingar passivt slås i handfängsel efter att de precis har sett sin hövding bli ihjälslagen. Att de skulle funnit sig i detta och inte bjudit motstånd måste anses mycket osannolikt. Det avviker klart mot de krigar ideal som då rådde och som framkommer tydligt i skaldeverser och samtida dikter såsom "Slaget vid Maldon." Dessutom motsäges även hela scenariot tydligt av Björn Ásbrandssons och Torvald Hjaltason vars uppgifter visar att Styrbjörn och hans män bevisligen aktivt deltog i striden. Uppgiften i GW kan därmed avfärdas.
Summa sumarum - GW brister således i flera viktiga punkter - dels vad gäller de faktauppgifter vi kan kontrollera, dels i sin avsaknad av inre logik, samt i dess icke existerande insikt och kunskap i vikingatida normer och tidsanda. Den hänger helt enkelt inte ihop på något plan - det är en mish mash av uppgifter som bara slängts ihop utan större kunskap eller vetande. När man samlar ihop alla dessa egenartade uppgifter i GW gällande "Slaget vid Fyrisvallarna" - så framstår alltihop att vara så långt ifrån en genuin historiskt krönika som man kan komma. Det här kan helt enkelt inte stämma. GW kan ej vara en autentisk källa, - den är tveklöst och uppenbart ett falsarium!
Men var och när är den i så fall skriven? Det är självklart nästa mycket intressanta fråga!
Så låt oss gå vidare.
Senast redigerad av 6 Otto, redigerad totalt 30 gång.
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Avslutande del 2. Var och när kan GW ha tillkommit?
I den norröna litteraturen så omnämnes endast Styrbjörn och Erik tillsammans med koppling till just "Slaget vid Fyrisvallarna". Det är främst i sena isländska prosalitteraturen såsom Styrbjarnar þáttr Svíakappa, Knytlingasaga, Hervararsagans kungalängd, Eyrbyggarnas saga, m.fl, som det framkommer, men återfinnes även i samtida skaldeverser. Björn Ásbrandsson, som flitigt åberopats ovan, nämner viktigt nog båda två namnen i sin bevarade strof, vilket därav bekräftar autenciteten av en kopplingen dem i mellan, samt tillika också drabbningen dito. I andra skaldeverser så dyker deras namn upp mer frekvent, men då var och en för sig. Exempelvis så påträffas Styrbjörns namn i två av de tre anonyma skaldeverser - Lausavísur i "Styrbjarnar þáttr Svíakappa", samt även i den från tidigt 1100-tal tillkomna Háttalykill vers 57. Erik omnämnes i Torvald Hjaltassons första skaldevers och kopplas där till striden vid just Fyrisvallarna, samt även i Háttalykill vers 61. Toke omnämnes ej i de norröna källorna överhuvudtaget, men det anses allmänt att han var med i slaget tack vare inskrifterna på ett antal runstenar i Skåne. I GW påträffas dock alla tre tillsammans, vilket mycket märkligt. Just denna kombination där alla tre namn ingår i en och samma skriftliga källa återfinnes nämligen inte någon annanstans. Det är intressant eftersom ett koppling mellan - Toke och Styrbjörn/Erik - inom forskningen måste anses vara en tämligen ung företeelse.
Den första att se ett samband mellan de norröna traditionerna om slaget vid Fyrissvallarna och de skånska runstenarna var P A Munch i mitten på 1800-talet, men han gjorde inte någon större affär av det. Runt sekelskiftet 1900 så lyfter dock den danske runologen Ludvig Wimmer upp frågan på allvar och ställer sig själv bakom slutsatsen att det verkligen är en och samma händelse som berörs i de skilda källmaterialen. Många anammade därefter densamma åsikt, såsom exempelvis Otto v. Friesen 1911. Wimmers slutsatser möts dock av hård kritik från Lauritz Weibull år 1911, vilken avböjer tanken på ett samband mellan de båda källgrupperna. Det är i första hand dock inte runstenarnas vittnesbörd som L. Weibull kritiserar utan istället de norröna traditionerna kring slaget vid Fyrisvallarna. Denne avfärdar nämligen bryskt den isländska prosalitteraturen kring slaget, och förvånande nog även Björn Ásbrandssons skaldevers - dock på helt felaktiga grunder, såsom Carl L. Thunberg visat 2012. Men genom Lauritz Weibulls rockad i källmaterialet så lyfts således - i början av 1900-talet - den skånske hövdingen Toke Gormsson helt plötsligt fram ur de arkaiska dimmorna som en huvudfigur i drabbningen vid Uppsala, medan Styrbjörn istället helt avpolleteras som historisk person, samt likaledes även också "Slaget vid Fyrisvallarna". Hans broder, Curt Weibull följer sedan upp med ett arbete 1921, som i mångt och mycket vidhåller storebrors åsikter, men som på en punkt dock avviker, nämligen att han trots allt accepterar en koppling mellan de skånska runstenarna och Torvald Hjaltasson skaldeverser. Han kallar detta linje 3, medan hans broder Lauritz W. slutsatser betecknas som linje 2, samt Wimmer och andra som linje 1. Lärjungen Ove Moberg ansluter sig 1937 till Lauritz W. linje 2. Det fanns dock en hel del forskare utanför Weibullskolan som anser att de gått för långt i sin hyperkritik av källorna, och som håller kvar vid ståndpunkterna i linje 1. Namn som kan nämnas är Samuel Clason och Arthur Stille 1918. Längre fram på 1900-talet så tillkommer ytterligare forskare som ansluter till alla dessa skilda varianter, men Weibullskolans linje 3 är dock den som får allmänt tolkningsföreträde. Curt Weibull återkommer dessutom 1964 med ett arbete där han återupprepar sina ståndpunkter och slår fast dess auktoritet. Bland annat följande: "Om en strid mellan Erik Segersäll och Styrbjörn saknas alla samtida vittnesbörd," Istället är det , precis som tidigare, alltså endast Toke som förs fram såsom säkerställd och närvarande och i strid mot Erik vid ub:salarna - Uppsala. År 2012 kommer dock Carl L. Thunberg med en stor och väldigt fin uppsats i ämnet där denne återupprättar statusen för Styrbjörn genom att påvisa Björn Ásbrandssons skaldedikt såsom autentisk och äkta. Thunberg betecknar sin sammantagna syn på slaget som linje 4. Styrbjörn betraktas därmed återigen som en historisk huvudperson i slaget vid Fyrisvallarna mot Erik Segersäll. Det skall dock framhållas att problematiken med Björn Ásbrandsson skaldevers och Styrbjörns historicitet är ett tämligen inhemskt svenskt fenomen, specifikt kopplat till Weibullskolan. Utanför Sverige har aldrig Björn Ásbrandssons strof ifrågasatts tillika med Styrbjörn och likaledes drabbningen vid Fyrisvallarna. Det betyder således att vi just i Sverige har ett fönster mellan 1911-2012, genom Weibullskolans försorg, där Styrbjörn och Fyrisvallarna ej ansetts historiska medan dock den skånske hövdingen Toke Gormsson istället framhållits som historisk och huvudperson i ett slag vid Uppsala. Detta konstaterande leder oss därmed in på en möjlig lösning kring problematiken kring när och var GW kan ha tillkommit.
Såsom inledningsvis nämndes så framhåller GW just Toke (Tukka) som ledare för krigståget till Sali (Uppsala). Byirn spelar andrafiolen och blir ihjälslagen redan innan slaget och hans män skickas hem utan att på något sätt deltaga i slaget. Toke (Tukka) är sedan den som drabbar samman med Eiric. Huvudpersoner i drabbningen vid Sali är enligt GW således endast Eiric och Tukka. Byirn och hans Jomsvikingar är endast bifigurer och lämnas helt utanför de egentliga stridigheterna.
Denna bild som framkommer i GW kring "Slaget vid Fyrisvallarna" torde stämma ganska väl överens med den syn som till slut blev allmän här i Sverige under 1900-talet och där Weibullskolans tolkning blev den allenarådande, men att det ändå fanns en hel del röster som höjdes för att man inte bara helt kunde negliera och avföra den norröna traditionen kring Styrbjörn och Fyrisvallarna. Jag skulle således vilja tolka det som om GW är en kompromiss byggd på det svenska forskningsläge som var rådande just under 1900-talet. Att Toke ses som huvudperson i en strid vid Uppsala mot Erik, varvid denne stupar, men att traditionerna från de norröna källorna fortfarande utövar ett starkt tryck som gör det svårt att helt få bort synen kring Styrbjörns inblandning i slaget. Styrbjörn är därför fortfarande med i GW, men han och Jomsvikingarna är bifigurer och där således handfast bortplackade från den faktiska historiska striden vid Uppsala. Det är kompromissen, så som jag ser det.
Berättelsen i GW angående "Slaget vid Fyrisavallarna" torde rimligtvis därmed alltså endast kunnat uppstå under inflytande av det forskningsläge som kan härledas utifrån en svensk kontext daterad till 1900-tal, och där i huvudsak bröderna Weibulls och deras lärjungar, såsom Ove Moberg, framförda åsikter ägde företräde. Argumenten är följande
1. Styrbjörn var ej handgripligen (historiskt) inblandad i något slag mot Erik - Bröderna Weibull, Moberg och GW.
2. Den historiska strid som avhandlas står endast mellan Erik i Svitjod och den skånska hövdingen Toke - Bröderna Weibull, Moberg och GW.
3. Platsen för striden är Uppsala eller Sali - ej Fyrisvallarna - Bröderna Weibull, Moberg och GW.
Slutsatsen är därmed att GW uppenbart måste tillkommit i en svensk kontext någon gång under 1900-talet.
Otto Lövgren
I den norröna litteraturen så omnämnes endast Styrbjörn och Erik tillsammans med koppling till just "Slaget vid Fyrisvallarna". Det är främst i sena isländska prosalitteraturen såsom Styrbjarnar þáttr Svíakappa, Knytlingasaga, Hervararsagans kungalängd, Eyrbyggarnas saga, m.fl, som det framkommer, men återfinnes även i samtida skaldeverser. Björn Ásbrandsson, som flitigt åberopats ovan, nämner viktigt nog båda två namnen i sin bevarade strof, vilket därav bekräftar autenciteten av en kopplingen dem i mellan, samt tillika också drabbningen dito. I andra skaldeverser så dyker deras namn upp mer frekvent, men då var och en för sig. Exempelvis så påträffas Styrbjörns namn i två av de tre anonyma skaldeverser - Lausavísur i "Styrbjarnar þáttr Svíakappa", samt även i den från tidigt 1100-tal tillkomna Háttalykill vers 57. Erik omnämnes i Torvald Hjaltassons första skaldevers och kopplas där till striden vid just Fyrisvallarna, samt även i Háttalykill vers 61. Toke omnämnes ej i de norröna källorna överhuvudtaget, men det anses allmänt att han var med i slaget tack vare inskrifterna på ett antal runstenar i Skåne. I GW påträffas dock alla tre tillsammans, vilket mycket märkligt. Just denna kombination där alla tre namn ingår i en och samma skriftliga källa återfinnes nämligen inte någon annanstans. Det är intressant eftersom ett koppling mellan - Toke och Styrbjörn/Erik - inom forskningen måste anses vara en tämligen ung företeelse.
Den första att se ett samband mellan de norröna traditionerna om slaget vid Fyrissvallarna och de skånska runstenarna var P A Munch i mitten på 1800-talet, men han gjorde inte någon större affär av det. Runt sekelskiftet 1900 så lyfter dock den danske runologen Ludvig Wimmer upp frågan på allvar och ställer sig själv bakom slutsatsen att det verkligen är en och samma händelse som berörs i de skilda källmaterialen. Många anammade därefter densamma åsikt, såsom exempelvis Otto v. Friesen 1911. Wimmers slutsatser möts dock av hård kritik från Lauritz Weibull år 1911, vilken avböjer tanken på ett samband mellan de båda källgrupperna. Det är i första hand dock inte runstenarnas vittnesbörd som L. Weibull kritiserar utan istället de norröna traditionerna kring slaget vid Fyrisvallarna. Denne avfärdar nämligen bryskt den isländska prosalitteraturen kring slaget, och förvånande nog även Björn Ásbrandssons skaldevers - dock på helt felaktiga grunder, såsom Carl L. Thunberg visat 2012. Men genom Lauritz Weibulls rockad i källmaterialet så lyfts således - i början av 1900-talet - den skånske hövdingen Toke Gormsson helt plötsligt fram ur de arkaiska dimmorna som en huvudfigur i drabbningen vid Uppsala, medan Styrbjörn istället helt avpolleteras som historisk person, samt likaledes även också "Slaget vid Fyrisvallarna". Hans broder, Curt Weibull följer sedan upp med ett arbete 1921, som i mångt och mycket vidhåller storebrors åsikter, men som på en punkt dock avviker, nämligen att han trots allt accepterar en koppling mellan de skånska runstenarna och Torvald Hjaltasson skaldeverser. Han kallar detta linje 3, medan hans broder Lauritz W. slutsatser betecknas som linje 2, samt Wimmer och andra som linje 1. Lärjungen Ove Moberg ansluter sig 1937 till Lauritz W. linje 2. Det fanns dock en hel del forskare utanför Weibullskolan som anser att de gått för långt i sin hyperkritik av källorna, och som håller kvar vid ståndpunkterna i linje 1. Namn som kan nämnas är Samuel Clason och Arthur Stille 1918. Längre fram på 1900-talet så tillkommer ytterligare forskare som ansluter till alla dessa skilda varianter, men Weibullskolans linje 3 är dock den som får allmänt tolkningsföreträde. Curt Weibull återkommer dessutom 1964 med ett arbete där han återupprepar sina ståndpunkter och slår fast dess auktoritet. Bland annat följande: "Om en strid mellan Erik Segersäll och Styrbjörn saknas alla samtida vittnesbörd," Istället är det , precis som tidigare, alltså endast Toke som förs fram såsom säkerställd och närvarande och i strid mot Erik vid ub:salarna - Uppsala. År 2012 kommer dock Carl L. Thunberg med en stor och väldigt fin uppsats i ämnet där denne återupprättar statusen för Styrbjörn genom att påvisa Björn Ásbrandssons skaldedikt såsom autentisk och äkta. Thunberg betecknar sin sammantagna syn på slaget som linje 4. Styrbjörn betraktas därmed återigen som en historisk huvudperson i slaget vid Fyrisvallarna mot Erik Segersäll. Det skall dock framhållas att problematiken med Björn Ásbrandsson skaldevers och Styrbjörns historicitet är ett tämligen inhemskt svenskt fenomen, specifikt kopplat till Weibullskolan. Utanför Sverige har aldrig Björn Ásbrandssons strof ifrågasatts tillika med Styrbjörn och likaledes drabbningen vid Fyrisvallarna. Det betyder således att vi just i Sverige har ett fönster mellan 1911-2012, genom Weibullskolans försorg, där Styrbjörn och Fyrisvallarna ej ansetts historiska medan dock den skånske hövdingen Toke Gormsson istället framhållits som historisk och huvudperson i ett slag vid Uppsala. Detta konstaterande leder oss därmed in på en möjlig lösning kring problematiken kring när och var GW kan ha tillkommit.
Såsom inledningsvis nämndes så framhåller GW just Toke (Tukka) som ledare för krigståget till Sali (Uppsala). Byirn spelar andrafiolen och blir ihjälslagen redan innan slaget och hans män skickas hem utan att på något sätt deltaga i slaget. Toke (Tukka) är sedan den som drabbar samman med Eiric. Huvudpersoner i drabbningen vid Sali är enligt GW således endast Eiric och Tukka. Byirn och hans Jomsvikingar är endast bifigurer och lämnas helt utanför de egentliga stridigheterna.
Denna bild som framkommer i GW kring "Slaget vid Fyrisvallarna" torde stämma ganska väl överens med den syn som till slut blev allmän här i Sverige under 1900-talet och där Weibullskolans tolkning blev den allenarådande, men att det ändå fanns en hel del röster som höjdes för att man inte bara helt kunde negliera och avföra den norröna traditionen kring Styrbjörn och Fyrisvallarna. Jag skulle således vilja tolka det som om GW är en kompromiss byggd på det svenska forskningsläge som var rådande just under 1900-talet. Att Toke ses som huvudperson i en strid vid Uppsala mot Erik, varvid denne stupar, men att traditionerna från de norröna källorna fortfarande utövar ett starkt tryck som gör det svårt att helt få bort synen kring Styrbjörns inblandning i slaget. Styrbjörn är därför fortfarande med i GW, men han och Jomsvikingarna är bifigurer och där således handfast bortplackade från den faktiska historiska striden vid Uppsala. Det är kompromissen, så som jag ser det.
Berättelsen i GW angående "Slaget vid Fyrisavallarna" torde rimligtvis därmed alltså endast kunnat uppstå under inflytande av det forskningsläge som kan härledas utifrån en svensk kontext daterad till 1900-tal, och där i huvudsak bröderna Weibulls och deras lärjungar, såsom Ove Moberg, framförda åsikter ägde företräde. Argumenten är följande
1. Styrbjörn var ej handgripligen (historiskt) inblandad i något slag mot Erik - Bröderna Weibull, Moberg och GW.
2. Den historiska strid som avhandlas står endast mellan Erik i Svitjod och den skånska hövdingen Toke - Bröderna Weibull, Moberg och GW.
3. Platsen för striden är Uppsala eller Sali - ej Fyrisvallarna - Bröderna Weibull, Moberg och GW.
Slutsatsen är därmed att GW uppenbart måste tillkommit i en svensk kontext någon gång under 1900-talet.
Otto Lövgren
Senast redigerad av 3 Otto, redigerad totalt 26 gång.
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Ok, det är en hypotes. Återstår att förklara hur historien kom från Sverige in i detta gigantiska handskrivna polska material från 1940- till 60-talet, varav bara c:a 12% av breven syns på bilden?
Annars, angående Jomsvikingarnas stridsvilja - Gesta W talar om en envig enligt hednisk sed, där stridsfrågan avgörs mellan de två huvudmotståndarna själva. Därmed ansåg de sig kanske nöjda, deras ledare föll i en rättvis envig, kanske fick de något ytterligare löfte om kompensation bara de avtågade fredligt, så slapp det bli någon kamp. Om Toke Gormssons vidare planer visste de kanske inte?
Att de skulle ha blivit bundna är kanske ett senare tillägg för att förklara att de inte slogs - när de avtågade hade det kanske ännu inte blivit något slag? De var ju inte ledarlösa, Styrbjörn hade en ställföreträdare Olaf av Gardariki, Trug av Holmgordus son.
- Bilagor
-
- Bild från "Vikingakungens Guldskatt"
- 20220110_032638.jpg (3.37 MiB) Visad 3235 gånger
Re: En nyupptäckt handskrift, ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”
Från https://heimskringla.no/wiki/Soga_um_%C3%98yrbyggjerne
Björn kappe "kom sig undan till skogs med de andra jomsvikingarna" står det i de norröna källorna men det råkade du Otto glömma att förtälja oss.Men daa Bjørn kom yver havet, fór han sudetter til Danmark, og derfraa sudpaa til Jomsborg. Daa var Palnatoke hovding for jomsvikingarne. Bjørn gjekk inn i laget deira og fekk tilnamnet kappe. Han var i Jomsborg den gongen Styrbjørn den sterke vann borgi. Bjørn fór òg med til Svitjod, daa jomsvikingarne hjelpte Styrbjørn; han var òg med i slaget paa Fyresvollarne, daa Styrbjørn fall, og han kom seg undan til skogs med dei andre jomsvikingarne. Og medan Palnatoke livde, var Bjørn hjaa honom, og han hadde ord for aa vera ein framifraa raust og modig kar i alle mannrøyne.
Senast redigerad av 1 Visi, redigerad totalt 10 gånger.