Ja, de arkeologiska observationerna stämmer i stort. De visar att Beowulf inte är förankrad i tidig anglosaxisk materiell kultur, utan i en skandinavisk elitmiljö. Men detta säger ingenting om var i Skandinavien kvädet hör hemma. Den ring-, brynje- och hallkultur som beskrivs är lika väl – eller bättre – belagd i Danmark och Jylland som i Sverige. Argumentet skiljer Skandinavien från England, inte Gotland eller Mälardalen från Jylland. Det avgörande problemet – havet mellan geatas och sweon – kvarstår helt oadresserat. Dvs vill du tvunget ha Adils till Mälardalen får du problem med havet. De som skiljer götar och svear fastnar där. Annars blir ju Östergötland mer intressant-logiskt som sveabasen du söker. Jag saknar diskussionen som leder till Mälardalen i Gotlandsteorin. Dvs den materiella analysen haltar. Guldringar av alla slag är svagt representerade i Mälardalen från den tid som vi diskuterar. Även Gotland verkar initislt mer riktat mot söder och väst. Som Yngwe påtalar så missar du perspektivet på arkeologins representativitet. Ingen vetensksplig disciplin kan dra slutsatser ur ett så extremt magert statistiskt underlag. Det är ju just därför man som arkeolog uttalar sig väldigt försiktigt. Spridningsmönstret antyder osv. För man är medveten om att ett slumpfynd kan omkullkasta bilden när som helst. Valsgärde och Sutton hoo är två lyckofynd. Självklart finns alla förutsättningar för motsvarande anläggningar i västskandinavien. Men i ex Västergötland har man ett dominerande brandgravskick som hänvisar oss till överlevande fragment. Samtidigt är ju det ett belägg i sig eftersom Ynglingatal beskriver brandgravskick i samband med sveakungars död.Henric skrev: ↑3 februari 2026, 21:51yngwe, eftersom du inte har läst Gräslunds bok ordentligt citerar jag vad han påstår.
"Regelrätta massiva hals- och armringar oavsett metall lyser nämligen med sin frånvaro i det fornengelska materialet ända från slutet av romersk tid till åtminstone början av vikingatid. Det enda i ringväg tycks vara en guldfingerring från Norwich i Norfolk, några halvmånformiga, icke massiva ringar i annat materialpåträffade i barngravar och en enkel halsring gjord av en mässingsstång från West Hesterton i Yorkshire. samt ett halvdussin enkla fingerringar med hopsnodda ändar av silver och koppar. Praktfulla furstegravar som (...) avviker inte från mönstret.(... Desto bättre överensstämmer den med förhållandena i Norden vid tiden för kvädets handling"
"Ringbrynjor är arkeologiskt belagda från Sverige, Norge och Danmark från hela den mellersta och yngre järnåldern (...) Bortsett från den stora skeppsgraven i Sutton Hoo i East Anglia, anlagd omkring 625, finns inte ett enda känt fynd av en ringbrynja i England från hela skedet 400-1000 AD".
Sant eller inte?
Ingen av er har väl läst i Skres nyutkomna bok heller, så jag citerar.
Skre:
"While gold rings, mentioned repeatedly in Beowulf, appear in large numbers in Scandinavian archeological record from the 3rd to the mid-6th centuries (..) they are absent in the Anglo-Saxon record of that period, not appearing until the 9th century"
Skre:
"Byrnies are mentioned more than 40 times in the poem (..) Finds of byrnies dating from the 3rd century onwards have been made across Scandinavia, while they are totally absent in the 5th to 10th century Anglo- Saxon archeological and iconographic evidence. The only exception is (...)Sutton Hoo"
Skre:
"there is the poem's rendering of halls and hall life, where Scandinavia and Britain diverge profoundly. In Scandinavia, the building of lordly halls started around AD 200 (...) became widespread in the 3rd century, (...) while the first Anglo-Saxon halls were erected in the late 6th century.These latter were some 150 square meters as a maximum (...) while their Scandinavian counterparts covered 450 to 650 square metres. (...) Thus, at the time when the events in Beowulf played out, there was no hall life in Britain" etc
Sant eller inte?
Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
När jag talar om Hygelacs ”låsning” menar jag inte bara tiden, utan framför allt geografin. De frankiska källorna placerar honom i ett nordsjö-kustnära maktrum, i direkt konflikt med friser och franker. Det är där hans värld ligger.Henric skrev: ↑3 februari 2026, 22:43kungsune:
"Hygelacs historiska låsning, friserna som grannar, Kattegattssfären"
Du har skrivit två gånger om Hygelacs låsning nu, men jag förstår inte riktigt vad du menar.
Det är ju tiden som låses av de frankiska källorna: han dog på 520-talet eller senast 533.
Att han (om jag minns rätt) på ett ställe kallas för danernas kung och på ett annat ställe "geternas" går det väl inte att dra några slutsatser av? Gräslund menar att han säkert samarbetade med daner, och det är väl troligt att Gregorius av Tours m.fl. inte hade finslipat sin terminologi riktigt.
Varför måste Friserna vara grannar? Vad menas med Kattegattssfären?
Vad som är besvärande för Gräslund är att Hygelacs död senast 533 skulle ställa till det för Gräslunds teori om Grendel som en metafor för klimatkrisen f.o.m. 536. Om Hygelac lever vid tiden för Beowulfs besök i Heorot går det inte ihop. Men den virriga Beowulf motsäger sig själv eftersom Hygelac omtalas en gång som död och en gång som levande under Beowulfs besök. Och sedan tycks han leva när Beowulf återvänder hem. DET är knepigt.
Gräslund har uppenbarligen tagit djupt intryck av klimatkrisen. Jag har sett också en artikel där han vill tolka Rökstenen utifrån den. Men jag tror inte det fick stöd i de senaste publicerade ansträngningarna med Rökstenen.
Teorin om Grendel och Ormen som metaforer känns sympatisk, men jag tror att den är det svagaste i Gräslunds teoribygge. Jag känner inte till några andra exempel från forntiden med så avancerade metaforer heller. Cyclopen i Odysséen till exempel - ok, Polyfemos står väl för ociviliserade och primitiva folk, men det är inte på långa vägar lika fantasifullt. Det är klart att gudamyter osv kan uppfattas metaforiskt, även hos Homeros, det är jag själv benägen att tro på - gudarnas ingripanden kan ses som människors egna impulser och mer eller mindre inspirerade beteende, men Grendel som klimatkris och Ormen som sveakungen Ale går mycket längre. Tycker jag. Nån annan som har exempel på halsbrytande metaforer+
Detta bekräftas materiellt av Kovirke/Danewerk, som börjar byggas redan under 400-talet och är tydligt riktat mot sydväst, alltså mot frisisk-frankiskt tryck. Man bygger inte ett av Nordeuropas största försvarsverk för symbolik – utan där hotet är verkligt och konstant.
Detta passar exakt ett jylländskt/Kattegattbaserat välde, där jutar (geatas), daner och västliga svear ingår i samma elitmiljö. Det passar betydligt sämre för ett östersjö- eller gotlandscentrerat scenario, där friserna inte är en omedelbar motpart.
Klimatmetaforer kan diskuteras, men geografin, fienderna och Kovirke låser Hygelacs värld till Nordsjön – inte Östersjön.
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Jag tror problemet här inte är att Beowulf är virrig, utan att man läser den som om den vore ett protokoll snarare än ett epos.
Vad som är besvärande för Gräslund är att Hygelacs död senast 533 skulle ställa till det för Gräslunds teori om Grendel som en metafor för klimatkrisen f.o.m. 536. Om Hygelac lever vid tiden för Beowulfs besök i Heorot går det inte ihop. Men den virriga Beowulf motsäger sig själv eftersom Hygelac omtalas en gång som död och en gång som levande under Beowulfs besök. Och sedan tycks han leva när Beowulf återvänder hem. Det är knepigt.
Tid i Beowulf fungerar ungefär som tid i fysiken: den är inte absolut, utan beror på observationspunkten. Berättaren rör sig fritt mellan händelsernas ”nu” och deras senare konsekvenser. När Hygelac nämns som död är det inte ett påstående om hans tillstånd just då i handlingen, utan en retrospektiv kommentar från ett senare kunskapsläge.
I den narrativa nutiden – Beowulfs resa till danerna, kampen mot Grendel och hemfärden – är Hygelac konsekvent levande och regerande. Det är därför Beowulf återvänder hem, mottas av sin kung och belönas. Detta förlopp är helt sammanhängande.
Att poeten samtidigt låter oss ana framtiden – Hygelacs död i frankertåget och geaternas kommande utsatthet – betyder inte att händelserna inträffar samtidigt. Det betyder att berättaren inte är låst vid ett enda tidsplan.
Man kan jämföra det med att säga:
”När han stod där som ung man visste ingen ännu att han senare skulle falla i kriget.”
Ingen skulle tolka det som att personen både lever och är död samtidigt.
Så det ”knepiga” här är egentligen inte texten, utan förväntningen att en tidigmedeltida episk dikt ska följa modern kronologisk redovisning. Beowulf motsäger sig inte – den använder helt enkelt ett rikare tidsbegrepp än det vi ofta är vana vid.
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Eftersom du adresserade Yngwe men sedan drog in andra här lämnar jag också ett eget svar:Henric skrev: ↑3 februari 2026, 22:08P.S. yngwe, både Gräslund och kanske än mer Skre har givetvis otaliga referenser som stöd för sina påståenden.
'När det gäller Ekero Eriksson och Lindström skriver de som du framhåller populärvetenskapliga böcker och har synts på TV och jag förstår hur du menar. De tituleras dock som arkeologer och har deltagit i arkeologiskt arbete, rimligen är de också allmänt pålästa. Så det förefaller mig ohemult att bara avfärda dem. Fast sanningen att säga blev jag själv lite förvånad av hur reservationslöst de accepterat Gräslunds teorier, särskilt Lindström kanske. Kanske är de gamla studenter till Gräslund? Jag vet inte. Men att "ni" (i denna fråga) så saklöst avfärdar alla som inte tycker som ni ÄR inte riktigt förtroendeingivande. Jag är alltså varken arkeolog, historiker eller professionell språkvetare (även om jag är intresserad av sådana ämnen), men jag är i alla fall forskare, därtill med en hel del akademiska poäng i vetenskapsteori, vetenskapshistoria etc. och den där tvärsäkerheten jag ser här gör mig mer misstänksam än övertygad, är jag rädd.
Jag tror vi egentligen är överens om mer än det kan se ut som.
Det är helt riktigt att både Gräslund och Skre har omfattande referensapparater, och jag har aldrig menat att de – eller Ekero Eriksson och Lindström – ska ”avfärdas”. De är arkeologer, de är pålästa och de har gjort mycket värdefullt arbete. Att deras böcker är populärvetenskapliga gör dem inte ointressanta, bara annorlunda till sin genre.
Min invändning gäller därför inte kompetens, utan hur slutsatser dras ur materialet.
Som forskare känner du säkert igen skillnaden mellan
”detta finns det belägg för”
och
”detta är den enda rimliga syntesen”.
Det är i steget mellan dessa två som jag blir försiktig.
I Gräslunds (och ibland Skres) resonemang upplever jag att vissa grundantaganden – särskilt kring svear, Gotland och maktgeografi – behandlas som nästan axiomatisk bakgrund, snarare än som hypoteser bland flera möjliga. När senare populärvetenskapliga framställningar accepterar detta ramverk ganska reservationslöst, så förstärks intrycket av konsensus, även om det i grunden handlar om ett visst tolkningsval.
Det är där min skepsis ligger. Inte i personerna, utan i modellen.
Jag försöker därför göra något som kanske ser ”tvärsäkert” ut men egentligen är motsatsen:
att plocka isär låsningarna och fråga vilka som faktiskt är hårda, och vilka som är resultat av tradition.
Hygelac är ett exempel på en hård låsning.
Den maritima politiska geografin i Beowulf är en annan.
Etnonymers elasticitet i fornengelska källor är en tredje.
När man väger just dessa datapunkter tillsammans, utan att på förhand bestämma att svear måste vara centrum, så får man – åtminstone enligt min mening – en mer sammanhängande bild om man placerar Geaterna i Jyllandssfären än på Gotland eller i Götaland.
Det betyder inte att alternativa tolkningar är ”dumma” eller ”okunniga”.
Det betyder bara att jag inte upplever att de förklarar lika mycket med lika få antaganden.
Och där, tror jag, är vi inne på vetenskapsteori snarare än på auktoriteter:
vilken modell bär mest vikt utan att behöva hjälphypoteser?
Så om något i mitt sätt att uttrycka mig låter tvärsäkert, är det nog mer ett försök att vara tydlig än att stänga diskussionen. För min del är den fortfarande öppen – men inte obegränsad
I metodiska termer handlar det för mig om skillnaden mellan tre nivåer:
1. Empiri (fynd, texter, språkliga former)
2. Tolkning (hur empirin sätts i samband)
3. Syntes (den övergripande modell man menar följer av detta)
Det jag ifrågasätter i den modell du försvarar är att nivå 2 och 3 ofta glider ihop. Antaganden om svear, Gotland och maktcentrum behandlas som om de vore empiriska grundfakta, när de i själva verket är tolkningsramar som vuxit fram historiskt inom forskningen.
När en modell sedan försvaras genom att hänvisa till auktoriteter eller omfattande referenslistor, snarare än genom att visa varför just denna syntes förklarar fler och hårdare datapunkter än alternativen, då blir jag metodiskt skeptisk – oavsett vem som framför resonemanget.
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Det jag upplever som den egentliga blinda fläcken i mycket av den här diskussionen är hur traditionen om götar kontra svear över huvud taget har uppstått.
Om man går till källorna finns det i praktiken en enda text som explicit skiljer dessa grupper åt i förkristen tid: Beowulf. Där är motsättningen tydligt formulerad som Geatas vs Sweon. Det är denna dikotomi som senare forskning har byggt vidare på när man talar om ”götar” och ”svear” som skilda politiska aktörer i äldre järnålder.
Det innebär också att tolkningen av Geatas är strukturellt avgörande.
Om man samtidigt:
1. identifierar Geatas med gotlänningar (eller placerar dem på Gotland),
och
2. behåller Beowulf som grund för en tidig svear–götar-dikotomi,
då uppstår ett metodiskt problem.
Man har då i praktiken flyttat bort den ena parten i den enda källan som definierar motsättningen, men behåller ändå resultatet av motsättningen intakt. Det är logiskt inkonsekvent. Man kan inte både omtolka bort Geatas ur den kontext där de kontrasteras mot Sweon och samtidigt använda samma text som grund för en etablerad svear–götar-modell.
Detta är inte en fråga om detaljer, utan om helhetssyntes.
Min invändning mot Gotlandsplaceringen av Geatas är därför inte i första hand arkeologisk, utan strukturell:
den underminerar den enda källpunkt som över huvud taget särskiljer götar och svear i denna tid, samtidigt som man ofta vill behålla just denna distinktion som historiskt meningsfull.
I det perspektivet blir Geatas = jutar (eller åtminstone Jyllandssfären) metodiskt mer sammanhängande. Då förblir Sweon–Geatas-motsättningen begriplig som en faktisk politisk konflikt mellan två maktsfärer, snarare än som ett efterhandskonstruerat etnografiskt raster.
Det är här jag menar att ett mer holistiskt perspektiv behövs:
inte bara var man kan placera Geatas, utan vilka följdkonsekvenser varje placering får för hela den tidiga maktgeografin.
Om man går till källorna finns det i praktiken en enda text som explicit skiljer dessa grupper åt i förkristen tid: Beowulf. Där är motsättningen tydligt formulerad som Geatas vs Sweon. Det är denna dikotomi som senare forskning har byggt vidare på när man talar om ”götar” och ”svear” som skilda politiska aktörer i äldre järnålder.
Det innebär också att tolkningen av Geatas är strukturellt avgörande.
Om man samtidigt:
1. identifierar Geatas med gotlänningar (eller placerar dem på Gotland),
och
2. behåller Beowulf som grund för en tidig svear–götar-dikotomi,
då uppstår ett metodiskt problem.
Man har då i praktiken flyttat bort den ena parten i den enda källan som definierar motsättningen, men behåller ändå resultatet av motsättningen intakt. Det är logiskt inkonsekvent. Man kan inte både omtolka bort Geatas ur den kontext där de kontrasteras mot Sweon och samtidigt använda samma text som grund för en etablerad svear–götar-modell.
Detta är inte en fråga om detaljer, utan om helhetssyntes.
Min invändning mot Gotlandsplaceringen av Geatas är därför inte i första hand arkeologisk, utan strukturell:
den underminerar den enda källpunkt som över huvud taget särskiljer götar och svear i denna tid, samtidigt som man ofta vill behålla just denna distinktion som historiskt meningsfull.
I det perspektivet blir Geatas = jutar (eller åtminstone Jyllandssfären) metodiskt mer sammanhängande. Då förblir Sweon–Geatas-motsättningen begriplig som en faktisk politisk konflikt mellan två maktsfärer, snarare än som ett efterhandskonstruerat etnografiskt raster.
Det är här jag menar att ett mer holistiskt perspektiv behövs:
inte bara var man kan placera Geatas, utan vilka följdkonsekvenser varje placering får för hela den tidiga maktgeografin.
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Ett perspektiv som jag tror kan vara fruktbart att ta med i diskussionen – och som ibland hamnar lite i skymundan – är utbytet mellan Gotland och Östergötland under folkvandringstid.
Det är rätt tydligt att Gotland under denna period inte enbart orienterar sig mot Mälardalen, utan har starkare och mer direkt maritima förbindelser med Östgötaslätten. Redan geografiskt är detta logiskt: sjövägen mellan gotländska hamnar och Östergötlands kust är både kort och funktionell, i motsats till de mer indirekta vattenlederna in mot Mälarområdet.
Arkeologiskt ser man detta bland annat genom:
• paralleller i guldföremål (brakteater, ringar, beslag) från 400–500-tal,
• gemensamma drag i elitmiljöer och gravskick snarare än i vardagsmateriell kultur,
• samt ett mönster där Gotland fungerar som en nod i ett östligt–sydligt nätverk, inte bara som satellit till ett uppsvenskt centrum.
Detta är också värt att väga mot den senare institutionella kontinuiteten, där Gotland och Östergötland bildar stiftsgemenskap i medeltid. Även om detta ligger senare i tiden är det sällan helt frikopplat från äldre kommunikations- och elitkontakter. Sådana administrativa lösningar tenderar att följa redan etablerade kontaktzoner snarare än att skapa dem från grunden.
Jag menar inte att detta utesluter influenser från Mälardalen – de finns uppenbart – men att Gotlands integrationsmönster under folkvandringstid är flernodalt, och att Östergötland i detta sammanhang ofta underskattas till förmån för ett mer ensidigt uppsveariskt tolkningsschema.
Några källor och ingångar som kan vara värda att titta närmare på
(som sagt mer som tips än som facit):
• Anders Kaliff & Terje Østigård
• Kent Andersson, arbeten om guldbrakteaternas spridningsmönster i Östersjöområdet.
• Mats Burström, studier om Gotland som nod i långväga nätverk, snarare än som perifer ö.
• Samt östgötska fyndpublikationer från kustnära miljöer (Bråviken–Slätbaken), som ofta jämförs för lite med gotländskt material.
Jag tror helt enkelt att Gotland–Östergötland-axeln förtjänar att vägas in tydligare när man diskuterar Gotlands politiska och kulturella orientering under 400–500-talen, särskilt om man samtidigt vill undvika att göra Mälardalen till ensam tolkningsnyckel.
Med andra ord, om man vill placera Geats i Gotland behövs en förklaring varför man inte placerar Sweons i Östergötland.
Det är rätt tydligt att Gotland under denna period inte enbart orienterar sig mot Mälardalen, utan har starkare och mer direkt maritima förbindelser med Östgötaslätten. Redan geografiskt är detta logiskt: sjövägen mellan gotländska hamnar och Östergötlands kust är både kort och funktionell, i motsats till de mer indirekta vattenlederna in mot Mälarområdet.
Arkeologiskt ser man detta bland annat genom:
• paralleller i guldföremål (brakteater, ringar, beslag) från 400–500-tal,
• gemensamma drag i elitmiljöer och gravskick snarare än i vardagsmateriell kultur,
• samt ett mönster där Gotland fungerar som en nod i ett östligt–sydligt nätverk, inte bara som satellit till ett uppsvenskt centrum.
Detta är också värt att väga mot den senare institutionella kontinuiteten, där Gotland och Östergötland bildar stiftsgemenskap i medeltid. Även om detta ligger senare i tiden är det sällan helt frikopplat från äldre kommunikations- och elitkontakter. Sådana administrativa lösningar tenderar att följa redan etablerade kontaktzoner snarare än att skapa dem från grunden.
Jag menar inte att detta utesluter influenser från Mälardalen – de finns uppenbart – men att Gotlands integrationsmönster under folkvandringstid är flernodalt, och att Östergötland i detta sammanhang ofta underskattas till förmån för ett mer ensidigt uppsveariskt tolkningsschema.
Några källor och ingångar som kan vara värda att titta närmare på
(som sagt mer som tips än som facit):
• Anders Kaliff & Terje Østigård
• Kent Andersson, arbeten om guldbrakteaternas spridningsmönster i Östersjöområdet.
• Mats Burström, studier om Gotland som nod i långväga nätverk, snarare än som perifer ö.
• Samt östgötska fyndpublikationer från kustnära miljöer (Bråviken–Slätbaken), som ofta jämförs för lite med gotländskt material.
Jag tror helt enkelt att Gotland–Östergötland-axeln förtjänar att vägas in tydligare när man diskuterar Gotlands politiska och kulturella orientering under 400–500-talen, särskilt om man samtidigt vill undvika att göra Mälardalen till ensam tolkningsnyckel.
Med andra ord, om man vill placera Geats i Gotland behövs en förklaring varför man inte placerar Sweons i Östergötland.
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Dit jag vill komma åt att brynjor och ringkultur förekommer i stora delar av Skandinavien och även bland germaner utanför Skandinavien. Anglosaxarna är ju en del av samma kultur sfär. Att då använda dessa som argument för ett östskandinavisk ursprung håller ju inte. Det kanske räcker som start om vi kan vara överens om det.Henric skrev: ↑4 februari 2026, 00:48"Jag börjar med Ring-kulturen då."
jaha, men jag kan inte se att du svarar på mina precisa frågor om vad de två arkeologiprofessorerna påstår. Det gäller ju guldringar, ringbrynjor och hallar under en viss tidsperiod. Även ringsvärd för den delen, men det har inte jag tagit upp. Eller, du säger att ringbrynjor försvunnit i England på grund av surare markförhållanden än i Skandinavien? Har du referenser för det? Jag tror att det är surare berggrund i Skandinavien, men visst kan jag ha fel.
Du fattar nog hur det funkar, mitt förtroende sjunker för att du bara avfärdar de två arkeologiprofessorerna, + TV-arkeologerna. Det kan kanske avhjälpas om du ger precisa referenser för vad du säger. Eller om du styrker din egen auktoritet på något vis. är du själv arkeologiprofessor t.ex. ?
Frågan är också vart du vill komma. Jag frågade ju om ni (ursäkta pronominet men jag finner mig ju ensam i svaromål mot ett gäng med vissa övertygelser) stöder tanken på Beowulf som väsentligen komponerad i England eller håller med Gräslund och Skre om att den väsentligen tagit form i Skandinavien. Om ni tror det förra förstår jag inte riktigt varför ni samtidigt tycks betrakta Beowulf som ett historiskt relevant dokument. Förklara gärna.
När det gäller termen "östskandinavisk" kan jag medge att jag tagit den från Gräslund, jag har inte sett den hos Skre. Så jag kan ha uttryckt mig lite för starkt nån gång. "Skandinavisk" räcker antagligen i flera fall.
-
Moneta Nova
- Inlägg: 215
- Blev medlem: 4 januari 2016, 16:55
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Numera är det väl endast "Uppsalaskolan" som håller fast vid Rudbeck och placerar svearna exklusivt i Mälardalen? Så att Bo Gräslund (Uppsala Universitet), Gad Rausing (Bromma), Kristina Ekero Eriksson (Vallentuna), Jonathan Lindström (Sollentuna) och Örjan Martinsson (Gustavsberg) fortfarande plaskar runt i Östersjön är väl föga förvånande. Men det verkar ju mest vara ett desperat försök att koppla ihop deras egna hemtrakter med "striderna mellan sweon och geatas över vida hav". Lokalpatriotism m.a.o.
Men om geatas nu inte är västgötarna (på Vänern) så måste de vara gutarna! (eller östgötarna?) - med definitivt INTE jutarna vid Kattegatt och Nordsjön, för då hamnar Uppsala fullständigt offside. Chlochilaichus alias Hygelac i Friesland blir Hugleik på Fyrisvallarna hos Snorre. Toppen! Trovärdigt!, säger Uppsala, som redan bestämt sig. Men var är vetenskapen? Var finns det kritiska tänkandet?
Värmlänningen Pontus Fahlbeck (1850-1923) hade ju rätt redan 1884. Tyvärr lät väl Rudolf Wickberg (1951-1940) sig påverkas av överdriven auktoritetstro när han, efter Henrik Schücks (1855-1947) "Folknamnet Geatas i den fornengelska dikten Beowulf (Uppsala, 1907)" ändrade sig från geatas = jutarna (1889) till geatas = västgötarna (1914). Det var synd, för argumenten emot geaterna på Jylland var lika svaga då som nu. Följden har blivit det tröstlösa "diskussionen om svear mot götar". Auktoritetstro i alla ära, men någon gång måste man faktiskt börja ifrågasätta också - även lokala filologer och arkeologer.
Vad har Gräslund för argument för att (kategoriskt?) avfärda Jyllands-teorin? Utöver att försöka placera sweon i Mälardalen.
*
Men om geatas nu inte är västgötarna (på Vänern) så måste de vara gutarna! (eller östgötarna?) - med definitivt INTE jutarna vid Kattegatt och Nordsjön, för då hamnar Uppsala fullständigt offside. Chlochilaichus alias Hygelac i Friesland blir Hugleik på Fyrisvallarna hos Snorre. Toppen! Trovärdigt!, säger Uppsala, som redan bestämt sig. Men var är vetenskapen? Var finns det kritiska tänkandet?
- Beowulf-Sweon-Dene-Geatas-Fresan.jpg (165.17 KiB) Visad 229 gånger
Värmlänningen Pontus Fahlbeck (1850-1923) hade ju rätt redan 1884. Tyvärr lät väl Rudolf Wickberg (1951-1940) sig påverkas av överdriven auktoritetstro när han, efter Henrik Schücks (1855-1947) "Folknamnet Geatas i den fornengelska dikten Beowulf (Uppsala, 1907)" ändrade sig från geatas = jutarna (1889) till geatas = västgötarna (1914). Det var synd, för argumenten emot geaterna på Jylland var lika svaga då som nu. Följden har blivit det tröstlösa "diskussionen om svear mot götar". Auktoritetstro i alla ära, men någon gång måste man faktiskt börja ifrågasätta också - även lokala filologer och arkeologer.
Vad har Gräslund för argument för att (kategoriskt?) avfärda Jyllands-teorin? Utöver att försöka placera sweon i Mälardalen.
*
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Helt rätt Moneta Nova!
Re: Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.
Ok kungsune, tack för de utförliga svaren. Jag behöver nog smälta dem och kanske återkommer till vissa punkter. Mycket av det du skriver uppfattar jag f.ö. som helt rimligt. Lite snabbt bara:
Hygelacs "låsning": jag förstår inte varför det skulle vara orimligt att Hygelac (möjligen gute) ger sig ut på rövartåg i Frisland tillsammans med daner. Som det kunde gå till under vikingatiden.
Håller du inte med Gräslund om att Gotland får en tydlig mälardalsprägling från slutet av 500-talet, samt (Lindström) att mälardalingar tillsammans med gutar etablerar en stad/koloni i Grobina på 600-talet? Eller om (Gräslund) att exceptionellt många gårdar på Gotland bränts ner omkring 550, inklusive "Stavars gård"?
Nu har jag lite oordning bland bokhyllorna, men jag ska kolla om du har rätt i att Tacitus och Jordanes använt "svear" (mutatis mutandis) som ett samlingsnamn för många stammar. Som jag minns det räknades svear upp som en av många namngivna stammar.
Fungerar det inte som ett axiom bland alla er i tråden att svear måste ha funnits på västkusten under folkvandringstid och att striderna över havet mellan svear och geatas måste ha ägt rum kring Kattegatt? Det kom ju just ett nytt inlägg från "Västgötaskolan" också.
Hygelacs "låsning": jag förstår inte varför det skulle vara orimligt att Hygelac (möjligen gute) ger sig ut på rövartåg i Frisland tillsammans med daner. Som det kunde gå till under vikingatiden.
Håller du inte med Gräslund om att Gotland får en tydlig mälardalsprägling från slutet av 500-talet, samt (Lindström) att mälardalingar tillsammans med gutar etablerar en stad/koloni i Grobina på 600-talet? Eller om (Gräslund) att exceptionellt många gårdar på Gotland bränts ner omkring 550, inklusive "Stavars gård"?
Nu har jag lite oordning bland bokhyllorna, men jag ska kolla om du har rätt i att Tacitus och Jordanes använt "svear" (mutatis mutandis) som ett samlingsnamn för många stammar. Som jag minns det räknades svear upp som en av många namngivna stammar.
Fungerar det inte som ett axiom bland alla er i tråden att svear måste ha funnits på västkusten under folkvandringstid och att striderna över havet mellan svear och geatas måste ha ägt rum kring Kattegatt? Det kom ju just ett nytt inlägg från "Västgötaskolan" också.