Inlägg
av Kungsune » 25 februari 2026, 09:23
Det finns en central språklig och strukturell detalj i Jordanes text som ofta förbises, nämligen relationen mellan formerna Suehans och Suetidi, samt deras funktion i den narrativa uppbyggnaden av Scandza-passagen.
Jordanes introducerar uttryckligen tre gentes i den arktiska delen av Scandza:
• gens Adogit
• gens Screrefennae
• alia vero gens ibi moratur Suehans
Detta är avgörande: han etablerar här tre distinkta gentes. De två första – Adogit och Screrefennae – framställs som perifera, arktiska och kulturellt avvikande. Screrefennae lever exempelvis av jakt och ägg, ett klassiskt etnografiskt motiv för marginalfolk i romersk tradition.
Det är först med Suehans som Jordanes introducerar en gens med tydliga politiska och ekonomiska attribut: hästar av hög kvalitet och deltagande i internationell handel med exklusiva pälsskinn.
När Jordanes senare skriver:
Suetidi cogniti in hac gente reliquis corpore eminentiores
är det avgörande att notera uttrycket in hac gente — ”inom detta folk”.
Detta syftar inte på en ny geografisk enhet, utan på den redan etablerade etniska helheten, dvs. den skandinaviska gensgruppering som just definierats, och vars kärna utgörs av Suehans.
Formen Suetidi är, filologiskt sett, en latiniserad motsvarighet till germanska Sue-þiuda — ”sveafolket”, där:
• Sue- = sve-
• þiuda = folk
Detta är exakt samma bildningstyp som gotiska Gutþiuda.
Det innebär att Jordanes här inte introducerar ett nytt folk, utan återgår till huvudgruppen och preciserar dess ställning inom den övergripande gens han just beskrivit.
Det är också här kontrasten till Adogit och Screrefennae blir tydlig.
De två första gentes framställs som perifera, exotiska och kulturellt primitiva. Suehans/Suetidi däremot framställs som:
• kroppsligt framstående (corpore eminentiores)
• ekonomiskt betydelsefulla
• och implicit normbildande inom den större gens-strukturen
Uttrycket corpore eminentiores skall i detta sammanhang inte nödvändigtvis förstås bokstavligt som fysisk längd, utan kan — i klassisk och senantik latin — beteckna framträdande ställning inom en kollektiv kropp, dvs. den ledande eller mest betydelsefulla delen av ett större kollektiv.
Jordanes gör alltså något mycket typiskt för senantik etnografi: han introducerar perifera randfolk först, och identifierar därefter kärnfolket som den centrala och definierande komponenten.
Strukturen är logisk och konsekvent:
1. perifera arktiska gentes: Adogit och Screrefennae
2. introduktion av kärn-gens: Suehans
3. precisering av denna kärn-gens som Suetidi — ”sveafolket” — framstående inom denna gens
Suetidi är därmed inte ett separat folk vid sidan av Suehans. Det är den fullständiga germanska etnonymformen för samma folk, och används av Jordanes för att markera denna grupps centrala och framstående roll i kontrast till de två perifera gentes han just beskrivit.
Jordanes bygger alltså upp sin framställning hierarkiskt, från periferi till kärna.
Och denna kärna är Suehans — Suetidi — sveafolket.
Anledningen att dessa är ”eminentiore” är att de består av ”turba nationum”.
