Det finns samtidigt en tendens i övergången romersk järnålder-folkvandringstid att vapengravarna minskar i centrala Västergötland för att ersättas av statusgravar. Särskilt kvinnogravar med guld och importföremål. Samtidigt har vi högfrekvent med vapengravar i Östergötland och Bohuslän. Även Halland verkar ha en del gravfält med krigarkaraktär som ökar med folkvandringstid. Samman med de stora och talrika guldfynden får man intrycket av en tidig besutten grupp som lejer bort krigandet. Kan ju också röra sig om en ny krigarestetik bland eliten där svärden inte längre nedläggs i graven lika ofta utan går i arv eller skänks likt som beskrivs i ex Beowulf.Kungsune skrev: ↑11 juni 2019, 07:44Rekomenderar både dig och artikelförfattaren att läsa Påvel Nicklassons avhandling, ”svärdet ljuger inte”. Där finns en genomgång av vapengravsbeståndet mm som vänder upp och ned på bilden. Det enda område som framträder som ”ickekrigiskt” under Beowulfs tid ligger norr om Götaland. Inte bara hittar man flest vapengravar i Väster och Östergötland, även rena vapendepåer. Ex spjutdepån från Fyrunga. Sedan kan man väl säga att bilden svänger med vendeltid men då snackar vi ju inte Beowulf längre.
Tidhorizonten av krigarideologi i Beowulf ligger väl lite grovt mellan 350 ekr-550 eKr om man ska räkna alla generationer.