I tråden om GW och Borgeby (
https://skandinavisktarkeologiforum.org ... =50#p28225) blev det en diskussion om Svens bevisföring i allmänhet som inte specifikt handlar om Borgeby. Därför tänker jag fortsätta resonemanget kring Svens bevisföring här och lämna den andra tråden till vidare diskussioner om bara Borgeby.
Någon här har menat att Svens fyra argument "faller platt". Jag har ägnat tid att titta på denna kritik, eller snarare tvivel, som några argumenterar för. Tvivel kan man alltid resa och kommer alltid att kunna, och även en slumpserie med "träffar" kan bli lång, men sannolikheten för en sådan avtar dramatiskt med antalet "träffar". I Svens argument använder han de mest uppenbara sambanden, att "Konut Aidire" och "Aidre Conut" avser samma kung, att "Burgerbau "och Borgeby avser samma plats, att "platsen för de döda, som varit vigd till hedniska gudar i århundraden" och nuvarande Uppåkra avser samma plats, och att Tyras ombegravnig i en gravhög och nordhögen i Jelling avser samma hög. Visst kan man hitta andra möjliga alternativ, men inga lika uppenbara.
Till dessa fyra argument skulle jag kunna tillfoga fler. Informationerna som Antonina förmedlar via översättningen innehåller ett antal händelser med personnamn som finns på ett antal runstenar, inte en, inte två, utan ett tiotal. Dessa var visserligen kända på 1960-talet, men Gnista-stenen var bara känd genom Peringskiölds bok från 1700-talet skriven på svenska. På 1960-talet fanns inget internet och Antonina kunde inte svenska, och dessutom om hon samarbetade med någon som kunde svenska och hade boken, vilka runstenar skulle hon då välja ut att ingå i den påhittade berättelsen för att få det att gå ihop? Det är inga små krav man i så fall har på Antoninas kompetens och resurser - och tur!
Och till vilken nytta då? Hon har ingen karriär att göra på historien, hon kan inte sälja översättningen i det kommunistiska Polen, istället ger hon den till sin dotter. Var det henne hon ville lura? Det är inte bara kompetens, resurser (t.ex. känna en runstenskännare som kan svenska) och tur hon behövde, hon behövde också ett motiv till att förfalska. Och det var heller knappast motivet att framtida släktingar skulle kunna sälja eller göra karriär med historien. Då skulle värdet av den översättning ha medvetandegjorts så att dottern Svetislava knappast skulle ha glömt den i Polen vid flytten till Sverige på 1980-talet.
Rent teoretiskt kan man förstås negera alla steg i denna min argumentation ovan med andra alternativ, men kan man verkligen göra denna långa kedja av motalternativ trolig? Troligare än alternativet att Antonina skriver av informationer som har skrivits av en som vet, en som var med?
Det är detta som Svens bevisföring handlar om, slutsatsen att Antonina verkligen översätter ett dokument med äkta informationer från händelserna på 900-talet. Såklart är inte varje argument ett bevis på äkthet, de bara stöder berättelsens äkthet, eller "styrker" som en jurist skulle säga, och när det blir tillräckligt många sådana stöd blir berättelsens och därmed dokumentets/förlagans äkthet stödd intill visshet, eller som juristen skulle säga "styrkt bortom allt tvivel".
