Även jag instämmer.
Direkta, okonstlade, primära tolkningar är väl nästan aldrig fel.
Mer avancerade, fantasifulla, långsökta, märkvärdiga, obevisbara, utmanande är väl heller inte fel men under förutsättning att:
1/ när de presenteras så sker det under ett specifikt tolkningsavsnitt (eget kapitel, egen faktaruta eller liknande) så att en läsare lätt kan särskilja det som generellt sett kan betraktas som objektiviteter från det som rent allmänt kan anses vara subjektiviteter
2/ konkurrensnivån mellan dessa tolkningar och mer grundläggande arkeologi är låg (konkurrensnivån när det gäller fokus, mål, resurs, tid med mera)
Förresten, här två exempel till från ungefär samma skola får man förmoda:
"Uppträdandet med vapen kan ges en särskild innebörd. Vapnet var generellt ett manligt attribut och användes i rituell krigföring" (http://www.diva-portal.org/smash/get/di ... TEXT01.pdf)
"Huvudbonaden kan då ses som något som existerar före genusidentiteten, precis
som Butler menar att vi själva inte skapar våra identiteter, utan att de redan existerar och
enbart citeras av oss" (http://lup.lub.lu.se/student-papers/rec ... 326524.pdf)
Tolkande (post-processuell) arkeologi
Re: Tolkande (post-processuell) arkeologi
Tidigare skrev jag:
Den tolkande arkeologin ställer man gärna i kontrast till andra icke-post-processuella synsätt och i samband med detta verkar man heller inte dra sig för att ge dessa icke-post-processuella synsätt ett visst löjes skimmer.
Om detta stämmer eller inte är väl upp till var och en att avgöra.
Ett exempel, i alla fall enligt mig, på en diminutiv meningsuppbyggnad i en recension, skriven av en tolkande arkeolog, förmodligen i syfte att förminska betydelsen av en nyutgiven bok, skriven av en kanske inte fullt så tolkande historiker:
Helt oväntat har en liten vacker, inbunden bok om forntiden i Sverige, från den äldsta stenåldern till vikingatidens slut, uppenbarat sig.
Denna inledande recensionsmening kan jag tycka är lite väl "härskartekniksmässigt" i sin natur.
Om man hårdrar det hela skulle man kunna se:
Liten som oansenlig, obetydlig, oerfaren, omogen, outvecklad, oviktig.
Att använda ett utseenderelaterat ord som vacker istället för att direkt gå in på den intellektuella prestationen skulle man nog också kunna se som en klassisk "härskarteknik".
Måhända kan många kvinnor känna igen sig här, dvs. utseendet och klädstilen bedöms alltför ofta innan den intellektuella kapaciteten värderas?
Helt oväntat samt uppenbarat sig spär nog bara på styrkan av förminskningsförsöket.
Andra delar i recensionen lyder:
Redan i inledningskapitlet blir man emellertid besviken. Där framgår att Lindström är anhängare till en inom arkeologin förlegad positivistisk, systemteoretisk och naturdeterministisk vetenskapssyn, som dominerade på 1970-talet, men som i mycket är passerad av 20 års arkeologisk forskning.
Vad kan man säga om en kommentar som denna?
Hur kan man ladda ett synsätt som ser fakta, teori och vetenskap som något central med så negativa ordalag?
Återigen ett exempel på hur tolkande arkeologer försöker förminska och fördumma många andra former av betraktelsesätt.
Lägg också gärna märke till hur man försöker framställa arkeologer i almänhet som en hel kompakt massa alla tillhörandes den tolkande-arkeologi-sidan och bokförfattaren som en ensam liten stackare helt allena på den andra sidan.
Hela recensionen finns här: http://www.historisktidskrift.se/fullte ... sioner.pdf
Men visst respekten för den tolkande arkeologen måste ju även den finnas. Men när de gång på gång framställer sig själva som det senaste och det främsta och så med en högst omedgörlig attityd samt ser allt annat som förlegat och efterblivet blir man ju inte helt sugen på att bemöta just denna skola med den största respekt.
Jag har inte läst den recenserade boken (Dag Lindström, Forntid i Sverige – en introduktion, Natur och Kultur, Stockholm, 2004. 138 s.) så jag kanske borde vara mer tyst i frågan.
Och, observera att recensionen har väl en tio år på nacken så hur representativ den är idag för den tolkande arkeologin kan väl säkert diskuteras.
Den tolkande arkeologin ställer man gärna i kontrast till andra icke-post-processuella synsätt och i samband med detta verkar man heller inte dra sig för att ge dessa icke-post-processuella synsätt ett visst löjes skimmer.
Om detta stämmer eller inte är väl upp till var och en att avgöra.
Ett exempel, i alla fall enligt mig, på en diminutiv meningsuppbyggnad i en recension, skriven av en tolkande arkeolog, förmodligen i syfte att förminska betydelsen av en nyutgiven bok, skriven av en kanske inte fullt så tolkande historiker:
Helt oväntat har en liten vacker, inbunden bok om forntiden i Sverige, från den äldsta stenåldern till vikingatidens slut, uppenbarat sig.
Denna inledande recensionsmening kan jag tycka är lite väl "härskartekniksmässigt" i sin natur.
Om man hårdrar det hela skulle man kunna se:
Liten som oansenlig, obetydlig, oerfaren, omogen, outvecklad, oviktig.
Att använda ett utseenderelaterat ord som vacker istället för att direkt gå in på den intellektuella prestationen skulle man nog också kunna se som en klassisk "härskarteknik".
Måhända kan många kvinnor känna igen sig här, dvs. utseendet och klädstilen bedöms alltför ofta innan den intellektuella kapaciteten värderas?
Helt oväntat samt uppenbarat sig spär nog bara på styrkan av förminskningsförsöket.
Andra delar i recensionen lyder:
Redan i inledningskapitlet blir man emellertid besviken. Där framgår att Lindström är anhängare till en inom arkeologin förlegad positivistisk, systemteoretisk och naturdeterministisk vetenskapssyn, som dominerade på 1970-talet, men som i mycket är passerad av 20 års arkeologisk forskning.
Vad kan man säga om en kommentar som denna?
Hur kan man ladda ett synsätt som ser fakta, teori och vetenskap som något central med så negativa ordalag?
Återigen ett exempel på hur tolkande arkeologer försöker förminska och fördumma många andra former av betraktelsesätt.
Lägg också gärna märke till hur man försöker framställa arkeologer i almänhet som en hel kompakt massa alla tillhörandes den tolkande-arkeologi-sidan och bokförfattaren som en ensam liten stackare helt allena på den andra sidan.
Hela recensionen finns här: http://www.historisktidskrift.se/fullte ... sioner.pdf
Men visst respekten för den tolkande arkeologen måste ju även den finnas. Men när de gång på gång framställer sig själva som det senaste och det främsta och så med en högst omedgörlig attityd samt ser allt annat som förlegat och efterblivet blir man ju inte helt sugen på att bemöta just denna skola med den största respekt.
Jag har inte läst den recenserade boken (Dag Lindström, Forntid i Sverige – en introduktion, Natur och Kultur, Stockholm, 2004. 138 s.) så jag kanske borde vara mer tyst i frågan.
Och, observera att recensionen har väl en tio år på nacken så hur representativ den är idag för den tolkande arkeologin kan väl säkert diskuteras.
Re: Tolkande (post-processuell) arkeologi
Det här ligger ju helt i sin natur. Hur skulle en "tolkare" kunna förhålla sig till något om inte med sin egen tolkning. Omdömet grundar sig alltså inte i granskning av faktiska påståenden och enskildheter, utan helt och hållet på hur man säger sig uppfatta det, med det poängterade förbehållet att man får uppfatta det precis som man vill. Men det innebär också att erkännande, status och position inte kan grunda sig på faktisk kunskap utan istället får förlita sig på helt andra mekanismer. Som så ofta rör det sig då om inkluderande genom exkluderande, man visar att man är etablerad bland de etablerade genom att särskilja de som inte är det. Alltså det gäller att visa att man tolkar på "rätt sätt", vilket gör det hela mycket mer likt mode än vetenskap.
Ur vetenskaplig synpunkt är det givetvis rent förkastligt och står helt i trots med vetenskapliga metoder, något som man invant avfärdar med att det hela inte rör sig om naturvetenskap....
Ur vetenskaplig synpunkt är det givetvis rent förkastligt och står helt i trots med vetenskapliga metoder, något som man invant avfärdar med att det hela inte rör sig om naturvetenskap....
Re: Tolkande (post-processuell) arkeologi
Du har helt rätt Yngwe. En recension är ju nästan alltid väldigt personlig. Och vem kan egentligen motstå att med ord få en författare och dess verk som av olika anledningar inte faller en i smaken att framtå som mindre bra, saklig eller vetande.