Blot inom asatron

Här kan du diskutera historiens religioner.
Användarvisningsbild
Ljungquist
Inlägg: 14
Blev medlem: 6 juli 2015, 19:51
Ort: Västergötland

Blot inom asatron

Inlägg av Ljungquist » 3 december 2015, 10:22

Har grunnat lite på det här med blot (”offer till högre makt”) inom asatron. Gamla ortnamn innehållande gudanamn och de här så kallade krigsbytesofferplatserna visar väl på att blot var något man sysslande med överallt i landet. Och sedvänjan med att ställa ut en fat gröt till tomten i juletid är väl en gammal tradition som levat kvar in i modern tid. När jag läser igenom de bägge Eddorna samt Heimskringla verkar det dock som att blot inte bara var något människorna i Midgård sysslade med, även asagudarna själva i Asgård sysslade med det.

I Erik Brates översättning av Hyndlas sång sjunger gudinnan Freja följande strofer (människan Ottar är Frejas utvalde kämpe medan Tor är Tor):
”Till Tor skall jag blota
och bedja därom,
att han alltid mot dig vill
uppriktig vara;
dock ej gärna han har att göra
med jättars brudar.”
och
”Ett altar han mig gjorde,
uppfört av stenar,
nu har stenen av glöden
till glas blivit;
han färgade den på nytt
med nötblod röd,
på asynjor alltid
Ottar trodde.”
Sedan i Snorres Heimskringla (Emil Olsons översättning) kan följande läsas (fetstilen är min):
”Landet öster om Tanakvisl i Asien kallades Asa- eller Åsahem; den förnämsta borgen som var i landet kallade de Asgård. I borgen härskade en hövding, som hette Oden; där var en stor offerplats. Det var där sed, att tolv tempelpräster voro de främsta; de skulle råda för offren och för domar mellan männen. De kallades diar eller drottnar, och dem skulle allt folket tjäna och ära. Oden var en stor krigare, han for vida omkring och underlade sig många riken. Han var så segersäll, att han hade framgång i varje strid, och därav kom det sig, att hans män trodde att han hade segern i sin hand i varje drabbning. Han hade den seden, då han sände sina män i striden eller skickade av sändebud, att han före deras avfärd lade händerna på huvudet på dem och välsignade dem; de trodde att då skulle det gå dem väl. Så var det också med hans män; var helst de kommo i nöd på sjön eller till lands, så åkallade de honom och trodde sig alltid få hjälp därav; de tyckte sig äga all sin tröst hos honom. Han for ofta så långt bort, att han var borta på färden i många år.”
och
”Oden drog med en här emot vanerna, men dessa höllo väl stånd emot honom och värjde sitt land. Än hade den ena och än den andra parten seger; de härjade varandras land och gjorde varandra skada. Men då båda blevo leda av detta, stämde de möte för att förlikas, slöto fred och gåvo varandra gisslan. Vanerna lämnade sina främsta män, Njord den rike och hans son Frö, och åsarna gåvo i gengäld en man, som hette Höne, vilken de sade vara väl skickad till att vara hövding; han var en storväxt, och mycket vacker man. Jämte honom sände åsarna en man, som hette Mime, en mycket vis man, och vanerna lämnade i gengäld den, som var visast bland dem; han hette Kvase. När Höne kom till Vanahem, gjordes han genast till hövding; Mime gav honom råd i allt. Men då Höne var på ting eller sammankomster utan att ha Mime med sig och något kinkigt mål förelades honom, så svarade han alltid detsamma: »må andra råda», sade han. Då började vanerna misstänka, att åsarna hade svikit dem vid bytet av männen. De togo Mime och halshöggo honom och sände huvudet till åsarna. Oden tog huvudet och smorde det med örter, som hindrade det från att ruttna, kvad trollsånger över det och ställde genom sina hemliga konster så till, att det talade med honom och uppenbarade honom många fördolda ting. Njord och Frö satte Oden till offerpräster, och de voro diar tillsamman med åsarna. Njords dotter var Fröja; hon var offerprästinna. Hon var den som först lärde åsarna den trolldom som var bruklig bland vanerna. Då Njord var hos vanerna, hade han haft sin syster till hustru, ty det var lag bland dem; deras barn voro Frö och Fröja. Men hos åsarna var det förbjudet att gifta sig med så nära fränder.”
och
”Men då Oden sporde, att det var gott tillfälle att förvärva land österut hos Gylve, for han dit, och han och Gylve ingingo förlikning, ty Gylve trodde sig icke äga kraft att stå emot åsarna. Oden och Gylve bekämpade varandra ständigt med list och häxerier, och alltid segrade åsarna. Oden tog sin boning vid Logen på det ställe, som nu heter gamla Sigtuna, och reste där ett stort tempel och inrättade offer enligt åsarnas sed. Han tillegnade sig landet så vidt omkring, som han lät kalla det Sigtuna. Han gav boplatser åt tempelprästerna: Njord bodde i Noatuner, Frö i Uppsala, Heimdall på Himinbjorg, Thor på Thrudvang, Balder på Breidablik. Alla gav han goda boplatser.”
Sedan i Snorres Edda (Anders Jacob D. Cnattingius översättning) i kapitlet om Gylfes frågestund står:
”Hvad företog Allfader, när Asgård var bygdt? Har svarade: först insatte han någre Styresmän, att bestämma menniskornas öden och vårda stadens inrättningar. Detta skedde der som nu heter Idavallen, midt i staden. Deras första företag var, att uppföra ett tempel, der säte var för tolf af dem och destutom ett högsäte för Allfader. Det är den präktigaste och största boning, som är byggd på jorden: allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla menniskor Gladshem. En annan byggnad uppreste de äfven: der voro altaren för Gudinnorna: detta hus är ganska skönt, och kallas Vingolf (vännernas rum). Derpå anlade de en härd och gjorde sig derhos hammare, tång och städ, och sedan dermed alla andra verktyg. Sedan förarbetade de malmer, sten och träd, och så ymnigt af den malm, som kallas guld, att allt husgeråd hade de af guld: derföre är den åldern kallad guldåldern, till dess detta försvann genom några qvinnors ankomst från Jötenhem. Dernäst satte sig Gudarne i sina högsäten och rådslogo. De öfvervägde sina dommar och påminte sig huruledes dvergarne hade qvicknat i mullen neri jorden, såsom maskar i kött. Dvergarne hade först förändrats och fått lif i Ymers kött och voro då maskar; men nu efter Gudarnes vilja erhöllo de menniskoförstånd och menniskoskepnad; men bo dock i jorden och stenar. Mjödsogner var en dverg och Duren en annan. Så heter det i Völuspa:”
och
”Då sade Ganglere: elaka voro Lokes barn; men alla dessa syskon äro dråplige hvar för sig. Men hvarföre dråpo ej Asarne ulfven, när de dock hafva ondt att af honom vänta. Har svarade: så mycken aktning hafva Gudarne för sin helgedom och sina fridlysta ställen, att de icke vilja oskära dem med ulfvens blod, oaktadt spådommarne sade, att han skulle gifva Oden sin bane.
Om jag tolkar texterna korrekt så kan först en människa blota till någon av gudarna. Om sedan denne guden behöver hjälp med att hjälpa människan kan guden blota till en annan gud om hjälp. Vidare sitter Oden och tolv andra gudar i huset Gladshem (vilket borde vara ett annat namn för Valhall) och unisont blotar till någon (vem? Gudinnorna?). Sedan har alla gudinnorna ett eget hus vid namn Vingolf där de har altare och förmodligen är det väl hit Freja går om hon ska blota till Tor för att få hans hjälp för att hjälpa människan Ottar.

Att det är så här kan jag tycka är lite besynnerligt. För en gud ska väl inte behöva offra och tillbe en annan gud eller högre makt om hjälp och favör? Eller är det så att våra förfäder har en brutalt annorlunda uppfattning om vad ”gudomlighet” egentligen innebär? Är det så här inom andra flergudsreligioner som den keltiska, grekisk-romerska och hinduismen?

Carl Thomas
Inlägg: 2159
Blev medlem: 15 april 2015, 15:05
Ort: Jämtland

Re: Blot inom asatron

Inlägg av Carl Thomas » 3 december 2015, 15:41

Det du beskriver i ditt sista stycke har vi kvar i vår kultur ön idag, det kallas byråkratisk beslutsångest. Alla frågor där beslut behövs tas skickas vidare uppåt :)

Thoma
Historia är färskvara.

Wurner
Inlägg: 204
Blev medlem: 1 maj 2015, 11:32
Ort: Blekinge

Re: Blot inom asatron

Inlägg av Wurner » 3 december 2015, 16:29

Jag spekulerar ganska fritt här, kan inte påstå att detta är någon verifierbar sanning:

Gudarna var väl varken allsmäktiga, allvetande eller ofelbara. Och de gudar som vi kallar asar och vaner var inte de enda "högre" makterna i mytologin, t.ex. dvärgar, nornor och jättar kunde också "kontrollera" delar eller aspekter av naturkrafterna och kosmos, aspekter som asar och vaner kanske helt saknade inflytande över.
Kanske kan man se det som att världen inte styrs av gudarna på samma sätt som t.ex. inom kristendom. Världen är som den är, gudarna kan påverka den och ingripa men de kan inte bara bestämma att nu ska det vara si eller så, vill de något måste de anstränga sig för att åstadkomma det.

Allt magiskt som sker tycks inte heller vara genom gudomligt ingripande. T.ex. galdrar är något som både gudar och människor kan lära sig, de tycks ha en kraft i sig. Så kanske även för runor, magiska ritualer etc. Gudarna framstår ibland som högre väsen på grund av att de är i besittning av kunskaper, kännedom om magi och magiska föremål snarare än att de har en inneboende "gudomlighet". Om en människa kan blota till en gud är det kanske inte så konstigt om en gud kan blota till en gud för gudarna har olika ansvarsområden och förmågor och intressen.

Blot kan kanske jämföras med kristen bön men det behöver inte nödvändigtvis vara exakt samma sak. Om man offrar prylar eller mat så tänker man sig kanske att det offrade kommer guden till del. (De behöver äta, klä sig, smycka sig, utrusta sina egna bostäder etc.) Får guden bra grejer kan den kanske övertygas att hjälpa en, som tack för gåvan snarare än för att den som ber är djupt troende.

Användarvisningsbild
Ljungquist
Inlägg: 14
Blev medlem: 6 juli 2015, 19:51
Ort: Västergötland

Re: Blot inom asatron

Inlägg av Ljungquist » 3 december 2015, 20:14

Carl Thomas skrev:Det du beskriver i ditt sista stycke har vi kvar i vår kultur ön idag, det kallas byråkratisk beslutsångest. Alla frågor där beslut behövs tas skickas vidare uppåt :)

Thoma
Så sant som det är sagt. :lol:
Wurner skrev:Jag spekulerar ganska fritt här, kan inte påstå att detta är någon verifierbar sanning:

Gudarna var väl varken allsmäktiga, allvetande eller ofelbara. Och de gudar som vi kallar asar och vaner var inte de enda "högre" makterna i mytologin, t.ex. dvärgar, nornor och jättar kunde också "kontrollera" delar eller aspekter av naturkrafterna och kosmos, aspekter som asar och vaner kanske helt saknade inflytande över.
Kanske kan man se det som att världen inte styrs av gudarna på samma sätt som t.ex. inom kristendom. Världen är som den är, gudarna kan påverka den och ingripa men de kan inte bara bestämma att nu ska det vara si eller så, vill de något måste de anstränga sig för att åstadkomma det.
Med lite fantasi kan man ju då tänka att det är just dvärgar, nornor, jättar, alver och lokala naturandar som gudarna just blotar till. Så Oden må ha skapat världen och människorna men när behöver han hjälp med Sleipner ute i stallet måste han blota till Valhalls gårdstomte...

https://www.youtube.com/watch?v=nJZBqmGLHQ8 hittade jag en intressant universitetsföreläsning på engelska om just det jag frågar om här. Från tiden 23:57 och någon minut framåt talar läraren om det märkliga fenomenet med att gudarna har egna tempel och blotplatser.

Användarvisningsbild
Ljungquist
Inlägg: 14
Blev medlem: 6 juli 2015, 19:51
Ort: Västergötland

Re: Blot inom asatron

Inlägg av Ljungquist » 3 december 2015, 22:58

Hittade detta också i kvädet om Trym, där Tor har fått sin hammare stulen av jätten (tursen) Trym och måste klä ut sig till Freja och lura Trym att han vill gifta sig med honom för att få tillbaka hammaren:
Då sade Trym,
tursarnes drott:
"Bären hammaren in
bruden att viga!
Läggen Mjollner
i möns knä!
Vigen oss tillsammans
med Vars hand!"
I Snorres Edda står sedan om denna Var (eller Vör):
Då frågade Ganglere: hvilka äro Asynjorna? Har svarade: Frigg är den förnämsta. Hon äger den boning, som kallas Fensal, som är mycket skön. Den andre heter Saga: hon bebor Sökqvabäck, som är en rymlig plats. Den tredje är Eir: hon är den bästa läkare. Den fjerde är Gefjon: hon är mö och henne tillhöra alla de, som dö såsom mör. Den femte är Fulla: hon är ock mö, går med utslagit hår och har ett gullband om hufvudet: hon bär Friggs ask, aktar hennes fotklädnad och är delaktig i hennes hemliga råd. Freya är den förnämsta näst Frigg. Hon är gift med en man, som heter Od: deras dotter heter Hnoss: hon är så fager, att hvad som är skönt och dyrbart efter henne får namn af Hnoss. Od for långväga bort: Freya gråter öfver hans frånvaro och hennes tårar äro rödt guld. Freya har många benämningar: orsaken dertill är den, att hon förändrade sitt namn efter de särskilta folkslag, till hvilka hon kom, då hon sökte efter Od. Hon heter Mardöll, Hörn, Gefn och Syr. Freya ägde halsbandet Brising. Hon år äfven kallad Vanadis. Den sjunde är Sjöfn: hon förmår att vända menniskors håg till kärlek, så väl männers, som qvinnors: efter hennes namn kallas älskog Sjafne. Den åttonde Lofn är så mild och from att åkalla, att hon af Allfader eller Frigg får tillstånd, att förena män och qvinnor med hvarannan, oaktadt alla hinder och svårigheter: derföre är af hennes namn det ordet Lof kommit, så ock det uttryck, när man lofvar (prisar) något mycket. Den nionde är Vör: hon hör de eder och förbindelser, som knytas emellan karlar och qvinnor, hvarföre sådane mål kallas Vörs mål: hon straffar ock dem, som bryta dem. Vör är förståndig och frågvis, så att ingen ting kan för henne döljas. Det är ett ordspråk, att qvinnan varder vör (var), när hon varder kunnig om något. Den tionde Syn, vaktar dörren i palatset, och håller den stängd för dem, som icke skola ingå: hon är satt att vårda vid Tingen de mål, som man vill neka; derföre är det ett ordspråk, att Syn sé fyrir sett (nekande är tillåtet), när man nekar. Den elfte är Hlin: hon är satt alt vårda de menniskor, som Frigg vill rädda från fara: derifrån är det ordspråk, att, den som rädddar sig, han hleinir (skyddas af Hlin). Den tolfte är Snotra: hon är klok och sirlig i åthäfvor: af henne kallas den man eller qvinna Snotr (klok), som är förståndig. Den trettonde är Gna: henne sänder Frigg i åtskilliga verldar uti sina ärender. Hon har en häst som går lika väl genom luften, som genom vatten: han heter Hofvarpner. En gång då hon red, sågo några Vaner henne rida i luften. Då sade en af dem:
Förvisso inget blot likväl verkar det som att även jättarna, som är egentligen är fiender till asagudarna, måste vända sig till dem för att kunna göra sina äktenskapseder giltiga.

Carl Thomas
Inlägg: 2159
Blev medlem: 15 april 2015, 15:05
Ort: Jämtland

Re: Blot inom asatron

Inlägg av Carl Thomas » 3 december 2015, 23:45

Det är ett intressant ämne - och frågeställning du tagit fram, fortsätt att ta fram mer underlag. Det kommer säkert att bli en bra diskussion om detta :)

Thomas
Historia är färskvara.

Bäckahästen
Inlägg: 1994
Blev medlem: 30 april 2015, 22:45
Ort: Blekinge

Re: Blot inom asatron

Inlägg av Bäckahästen » 4 december 2015, 05:14

Det är en intressant frågeställning även om jag inte har mycket att tillföra! :D

Användarvisningsbild
Ljungquist
Inlägg: 14
Blev medlem: 6 juli 2015, 19:51
Ort: Västergötland

Re: Blot inom asatron

Inlägg av Ljungquist » 4 december 2015, 06:56

Göta Petter! Nu det mycket läsning och jag vet inte om jag själv klarar av att hålla reda på allt:

Förbisåg en liten men ack så viktig detalj för att begripa gudarnas egna blot – Ynglingasagan berättar ju nämligen om gudarnas blotande i Asgård... Först måste man dock ignorera det faktum att Snorre Sturlasson i Ynglingasagan framställer asarna som asiater som komna från Asgård i Asien. Med detta sagt så berättar alltså Snorre Sturlasson att vid något tillfälle lämnar Oden och de övriga asarna det gudomliga Asgård och kommer till människornas värld. Här använder Oden sina trollgubbekrafter och lurar människokungen Gylfe på allt sitt land och gör sig till kung av Sverige. När han gjort detta börjar han att stifta lagar:
Oden stiftade i sitt land samma lagar som hade gällt bland åsarna. Han förordnade, att alla döda män skulle brännas och deras ägodelar bäras på bålet med dem. Han sade, att var och en skulle komma till Valhall med den rikedom som han hade på bålet; han skulle också njuta det som han själv hade grävt ned i jorden. Askan av de brända liken skulle man bära ut på sjön eller gräva ned i jorden; efter framstående män skulle man göra en hög till minne, och efter alla män som visat någon manlighet skulle man resa bautastenar. Denna sed bibehöll sig sedan länge.

Man skulle offra vid vinterns inträde för årsväxten och vid midvintern för god gröda; ett tredje blot skulle anställas vid sommarens början, det var offer för seger i strid. Över hela Svithiod gav man Oden skatt, en pänning för var näsa, men han skulle värja deras land mot ofred och blota för dem till god årsväxt.”
I Odens hem Gladshem/Valhall i Asgård hade man alltså ett blot i början av vintern, ett i mitten av vintern och ett i början av sommaren. Vilka sorters blot var det då? Med hjälp av engelska Wikipedias artiklar om
blot borde det röra sig om följande:
“The Álfablót or the Elven sacrifice was a pagan Scandinavian sacrifice to the elves towards the end of autumn, when the crops had been harvested and the animals were most fat. Unlike the great blóts at Uppsala and Mære, the álfablót was a local celebration at the homesteads and they were mainly administered by the lady of the household. Nothing is known about the particular rites because they were surrounded by secrecy and strangers were not welcome to the homesteads during the celebrations.

However, since the elves were collective powers with a close connection to ancestors and fertility, it is possible that the álfablót concerned ancestor worship and the life force of the family. It also appears that Odin was implied and that the master of the household was called Ölvir when administering the rites. The first element of Ölvir means "beer", which was an important element in Norse pagan sacrifices generally.”
och
“The Dísablót was the blót (sacrificial holiday) which was held in honour of the female spirits or deities called dísir[ (and the Valkyries), from pre-historic times until the Christianization of Scandinavia. Its purpose was to enhance the coming harvest. It is mentioned in Hervarar saga, Víga-Glúms saga, Egils saga and the Heimskringla. The celebration still lives on in the form of an annual fair called the Disting in Uppsala, Sweden.

The Dísablót appears to have been held during Winter Nights, or at the vernal equinox. In one version of Hervarar saga, there is a description of how the sacrifice was performed. Alfhildr, the daughter of king Alfr of Alfheim, was kidnapped by Starkad Aludreng while she was reddening a horgr with blood.

This suggests that the rite was performed by women, especially in light of what is generally believed to be their nearly exclusive role as priestesses of the pagan Germanic religion. However, according to the Ynglinga saga part of the Heimskringla, the king of Sweden performed the rites, which was in accordance with his role as high priest of the Temple at Uppsala. The mention of the Dísablót concerns the death of king Eadgils (Aðils, Adils) who died from falling off his horse while riding around the shrine:

“King Adils was at a Disa sacrifice; and as he rode around the Disa hall his horse' Raven stumbled and fell, and the king was thrown forward upon his head, and his skull was split, and his brains dashed out against a stone. Adils died at Upsal, and was buried there in a mound. The Swedes called him a great king. ”

In Sweden, the Dísablót was of central political and social importance. The festivities were held at the end of February or early March at Gamla Uppsala. It was held in conjunction with the great fair Disting and the great popular assembly called the Thing of all Swedes.”
och
“Sigrblót: the Ynglinga saga states one of the great festivals of the calendar is at sumri, þat var sigrblót "in summer, for victory".”
Kontenten av allt detta blir, som jag tolkar det, att det är alver och diser som asagudarna blotar till och tillber. Och om jag tillåter att mig att gå ytterligare ett steg så är det ytterst gudinnan Freja som de övriga gudarna blotar till och tillber vid dessa blot. För att utveckla detta börjar jag med att citera vad som sägs om i Snorres Edda:
”Njörd i Noatun hade sedan två barn: sonen bette Frey, men dottren Freya: de voro fagra till utseendet och mäktiga. Frey är den ypperligaste bland Asarne. Han råder öfver regn och solsken, samt jordens gröda och honom bör man anropa för god årsväxt och frid. Han råder ock öfver menniskors egendom. Freya är den herrligaste af Asynjorna. hon äger den boning i himlen, som Folkvang heter och när hon rider i strid, då tillhör ena hälften henne och den andra Oden, såsom här säges:

Folkvang heter,
Der Freya råder
Om säten i salen.
De slagnes hälft hon väljer
På hvarje dag,
Men hälften Oden äger.

Hennes Sal Sesrymner är stor och skön. Men när hon tågar ut, kör hon efter två katter för sin vagn. Hon är dem bevågen, som henne åkalla och af hennes namn har den hederstiteln sin upprinnelse, att förnäma qvinnor kallas Freyior (Fruar). Hon tycker mycket om kärleks-sång och henne är det godt att tillbedja i älskogsvärf.”
Vidare citerar jag Erik Brates översättning av Sången av Grimer:
”Ydalar det heter,
där Ull åt sig
har sina salar byggt;
Alvheim gåvo
gudarne till tandskänk
åt Frej i fjärran urtid
.”
Vidare citerar jag Snorres Edda igen:
”Då sade Ganglere: märkvärdiga underrättelser har du meddelat mig om himmelen, men hvilka flera märkvärdiga ställen finnas der utom Urdsbrunn? Har svarar: många ypperliga ställen äro der: så är der ock ett ställe, som är Alfhem kalladt: der bo Ljusalferne: men Mörkalferne bo neder i jorden, och äro mycket olika de förre till utseende, men ännu mera i sjelfva verket. Ljusalferne äro skönare än Solen att påse men mörkalferne äro svartare än beck. Ett annat ställe heter Breidablik, och detta är det aldraskönaste. Der är också en boning, som heter Glitner: dess väggar och pelare äro af rödt guld, och taket af silfver. Der är ock ett annat ställe som heter Himinbjörg (Himmelsberg); det står vid himlens ända vid broen, der, som Bäfröst är förenad med Himlen. Der ären mycket stor boning, som Valaskjalf kallas, hvilken tillhör Oden. Den gjorde och täckte Gudarne med skirt Silfver. I den byggnaden är högsätet Lidskjalf hvarifrån Allfader ser ikring öfver hela verlden. Vid den södra verldens ända är ett palats, det skönaste af alla och klarare än solen: dess namn är Gimle. Det skall stånda när både himmel och jord tillintetgöras, och bo der alla goda och rättsinnade menniskor i all evighet. Så heter det i Völuspa:”
Freys hem heter alltså Alvhem och där bor det också en massa ljusalver. Dessa ljusalver är väl förfäders andar om man får tro skrivelsen från Wikipedia jag citerade tidigare. Vidare är Freyja någon form av valkyria som hämtar fallna krigare till sitt hem Folkvang och har särskilt tycke för ”älskogsvärf”. Jag citerar sedan Loketrätan:
”Äger, som med ett annat namn hette Gymer, hade tillrett öl åt asarne, när han hade fått den stora kitteln, såsom nu är sagt. Till detta gästabud kommo Oden och Frigg, hans hustru. Tor kom icke, ty han var österut. Siv, Tors hustru, var där; Brage och Idun, hans hustru. Tyr var där; han var enhänt: Fenrisulven slet handen av honom, när han blev bunden. Där var Njord och hans hustru Skade, Frej och Freja, Vidar, Odens son. Loke var där, och Frejs tjänare Böggver och Beyla. Många voro där av asar och alfer.”
och
"Tig du, Freja;
Dig till fullo jag känner;
du vanära visst icke saknar;
de asar och alfer,
som här inne äro,
ha alla dina älskare varit.”
och
"Tig du, Freja!
En trollpacka är du
och mängd med mycket men,
sedan blida makter
med din broder dig beträdde,
och fult skämde, Freja, du dig ut."
Vad som framgår här är att Freja haft sexuellt umgänge med både sin bror Frej och alla alver. Vad den sexuella akten här egentligen symboliserar framgår ju dock inte. Med lite fantasi kanske man kan föreställa sig att hon genom den sexuella akten ger sin bror och de övriga alverna förmågan till fertilitet, vilket är den absoluta grundförutsättningen om alvablotet överhuvudtaget ska fungera. Vidare är ett av Frejas binamn Vanadis, vilket framgår i ett av de tidigare citaten, vilket borde länka henne det här disablotet på något sätt.

Skriv svar