AndreasOx skrev: ↑12 augusti 2025, 18:24
Jag ville påpeka bristen på primärkällor.
Enligt fmg.ac är enbart Billug och hans son Missizla belagda under 900-talet. Samt dottern Hodica som var gift med Boleslav I av Polen (ca 967-1025).
Tove kan varit brorsdotter till Billug men det är en ren gissning.
fmg.ac tycker jag oftast är mycket bra på att beskriva problematiken med genealogi när primärkällor saknas. Den är dock något ofullständig för de nordiska länderna.
Bernhard Friedmann inleder sin drygt 300-sidiga bok “Untersuchungen zur Geschichte des abodritischen Fürstentums bis zum Ende des 10. Jahrhunderts” med att av de nordvästslaviska stammarna så har de obotritiska gjort det största historiska avtrycket. Detta beroende på en relativt gynnsam källsituation.
Annales regni Francorum nämner att obotriterna år 789 leds av en Witzan (“Abotriti, quorum princeps fuit Witzan”). Med ledning av de frankiska annalerna leds obotriterna år 798 sedan av Thrasco. Efter att Thrasco mördats år 809 på order av danske kungen Godfred, följdes han enligt bland annat Annales Aquensus av en Sclaomir. År 818 efterträddes denne av Ceadrag (Annales regni Francorum), som var en släkting - eventuellt son till Sclaomir. I Annales Fuldenses nämns att år 844 är Goztomuizli “rex” för obotriterna. Etc. etc.
Obotritledarnas latinska titel har skiftat - från rex (kung), dux (ledare) till princeps (prins) - vilket föranlett en diskussion forskare emellan huruvida det bara handlat om stilmässiga variationer eller om en faktisk åtskillnad i makt (storfurste kontra furste). Min tanke är att det stundtals också skulle kunna vara fråga om en markering av frankernas överhöghet. Till och med Harald Blåtand blev ju i Annales Althahensis Maiores kallad hertig under en period när danskarna var skattskyldiga till den tyske kejsaren.
Om vi hoppar till 900-talet så berättar den arabiske resenären Ibrahim ibn Yaqub att landet närmast öster om sachsarna - d v s obotriternas område - styrs av Nako. Årtalet för resan han återger kan antas vara 965. Nako anses ha avlidit någon gång kring år 966, vilket kan stämma för året efter dyker Mistui/Mistivoj upp. Widukind berättar då att Selibur leder vagrierna och Mistui obotriterna.
Om år 967 skriver Thietmar i sin krönika, kapitel 14 av andra boken: “Duke Herman also made Selibur, Mistui, and their followers pay tribute to the emperor” (i engelsk översättning av David A Warner). I kapitel 18 av tredje boken skriver Thietmar: “Duke Mistui of the Abodrites burned and ravaged Hamburg……This incident was related to me by Avico who was then Mistui´s chaplain, but later became my spiritual brother”. Året som händelserna förefaller åsyfta var 983 (någon brandhärjning av Hamburg det året går dock inte att spåra i andra källor och dessutom finns det ytterligare information i avsnittet som tyder på att Thietmar/Avico fått det hela om bakfoten - åtminstone rent tidsmässigt). Det tredje stället i Thietmars krönika där Mistui nämns är kapitel två av fjärde boken: “After leaving Magdeburg, Henry went to Quedlinburg to celebrate the joyful feast of Easter….Dukes Miesco, Mistui, and Boleslav converged here along with innumerable others and swore oaths confirming their support for him as king and lord”. Året torde vara 984.
Hodica - dotter till Mistui/Mistivoj/Billug - nämns enbart av Helmold av Bosau. Hon kan eventuellt ha varit gift med Boleslav I av Polen. Men när man läser aktuellt textavsnitt ur Slaverkrönikan så får man onekligen intrycket att det var någon annan (vissa författare gissar att det handlade om en hevellisk prins). Detta då avsnittet inleds kring “den allerkristeligste konge Bolizlaus af Polonien” för att sedan längre ner komma till “en mand ved navn Bolizlaus”:
“Ved samme tid tvang den allerkristeligste konge Bolizlaus af Polonien i forening med Otto den Tredje hele Slavenland på den anden side af Odera til at betale skat og ligeledes Rucerne og Pruzerne, hos hvem biskop Adelbert var blevet blodvidne, og hans levninger flyttede Bolizlaus nu over til Polonien. Høvdingerne for de Slaver, der kaldes Winuler eller Winither, var dengang Missizla, Nakkon og Sederik; under dem herskede der uafbrudt fred, og Slaverne nægtede aldrig at svare skat. Imidlertid tør man ikke glemme, at det var Obotriterfyrsten Missizlaus, der, skønt han gav sig mine af at være kristen, i det skjulte forfulgte de kristne, bortførte sin egen søster, jomfru Hodika, der havde viet sit liv til herrens tjeneste, fra nonneklostret i Mikilinburg og med brødefuld foragt for denne hendes hellige indvielse lod hende gifte sig med en mand ved navn Bolizlaus og lod resten af jomfruerne der på stedet indgå ægteskab med sine krigsmænd eller skikkede dem over til Wilzerne og Ranerne.”
