Historikus skrev: ↑9 september 2019, 13:42
granitza skrev: ↑2 september 2019, 17:28
Jag vill därför med hjälp av Gunnar Olsson:
Sverige och landet vid Göta älvs mynning (1953) i senare inlägg dra fram i ljuset flera av de källor, som av traditionen ansetts visa att norrmännen innehade hela Hisingen.
Jeg kender ikke til Gunnar Olsson’s afhandling, men har noteret at denne er skrevet helt tilbage i år 1953. Historisk litteratur i Skandinavien - på det tidspunkt - baserede sig i et stort omfang bl.a. på de norrøne krønikers beskrivelser, som for størsteparten blev accepteret som ’historiske’.
Efterfølgende ser jeg, at ’granitza’ har udført et stort arbejde med at opregne de relevante kilder, som ’Olsson’ anvender som dokumentation, samt - går jeg ud fra - hans egne fortolkninger. En svaghed her er, at kildernes oprindelse med forfatter og årstal ikke fremgår. Det, der har præget den ældre forskning er, at man generelt havde stor tiltro til saga-litteraturen som hovedsageligt blev opfattet som ’historisk’.
Læses ”Danmarks Historie” fra 1962-63 fremstår der her en hel del citater fra sagaerne, som man stadig på det tidspunkt betragtede som historiske.
De efterfølgende 66 år efter Olsson’s udgivelse har frembragt utallig ny faglitteratur baseret på ny forskning indenfor historie, arkæologi og numismatik, sammenholdt med moderne teknologi. Herunder kildekritiken. Det er nok yderst sjældent at der i moderne historieskrivning stadig henvises til kilder, der er ældre end 1953, med mindre det drejer sig om kategorien med eksempelvis originale (pave)breve, årbøger (annaler), diplomer, etcetera, etcetera.
Historikus,
Från vad jag läst av 50-talets svenska historiker har jag inte fått intrycket att de är omedvetna om att sagornas uppgifter inte får tas för gott. Trots berättelserna tillkomst relativt lång tid efter skildrade händelser och därav följande opålitlighet, kan ändå den muntliga traditionen ha förmedlat vissa uppgifter som är värda att beakta.
Gunnar Olsson gick bort 2005 i en ålder av 91 år. Professor Thomas Lindkvist skrev minnesord över honom i
Minnesanteckningar över avlidna ledamöter 2003 - 2009, Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, Göteborg 2011. Minnesordet finns i fil på nätet: gupea_2077_28888_5.pdf (
https://gupea.ub.gu.se).
Olsson beskrivs som en framstående medeltidshistoriker. Han var elev till Curt Weibull och Erik Lönnroth. T Lindkvist för honom till andra kretsen av "weibullianer" vad gäller produktion och historiesyn. "Källkritiken var central." Den syntetiserande ansatsen - integrationen av ekonomiska och politiska faktorer - finns. Maktpolitiska strider var förklaringsgrunden för individers och kollektivs ageranden.
Olsson ägnade sig med framgång åt landskapshistoria. I det stora verket
Hallands historia från 1954 skrev han ett tungt vägande avsnitt om den politiska historien. Framställningen löper från de antika auktorernas fragmentariska och gåtfulla omnämnanden, över medeltiden och Hallands särställning inom det danska riket fram till urladdningen vid 1600-talets mitt mellan Danmark och Sverige och Brömsebrofreden 1645. Han ger där den grundläggande skildringen av hur Danmark genom kungamakt och kyrka integrerades i ett framväxande Danmark. Olsson framhöll Halland som ett gränslandskap.
Den kända studien om landet vid Göta älvs mynning (1953) är en grundlig diskussion utifrån ett svårtolkat källmaterial. Han gjorde det troligt att det var under början av 1200-talet, som den "västgötska korridoren" till havet (där bl a Göteborg senare anlades) kom under den svenska kungamaktens kontroll. Det var vid den tiden som riksgränserna stabiliserades. "Dessförinnan hade det området legat under dansk kontroll."
Gunnar Olsson var en historiker med den källkritiska metodologin som främsta arbetsredskap. Hela hans vetenskapliga produktion karakteriserades av ett inträngande arbete med källmaterial av högst olika slag. Han hade en ypperlig kännedom om källmaterialet och en respekt för ett äldre forskningsläge.
Så långt Thomas Lindkvist.
..............
Historikus,
För Gunnar Olsson var alltså källkritiken central. Hans verk från 1953 har stått sig gott och är en standardreferens vad gäller maktförhållandena under vikingatid och tidig medeltid i skärningsområdet mellan de tre nordiska länderna. Olsson anger förstås även sina källor med årtal i noterna. När jag började med min presentation av Olssons verk meddelade jag att jag fick utgå från egna anteckningar efter läsning av Olssons studie och att det förhållande kunde ge vissa brister i framställningen. Ingen skugga faller härav på Olssons noggrannhet.
/granitza