Bokstäverna þ och ð

Här kan du diskutera språkhistoria, ortsnamn och liknande.
anganatyr
Inlägg: 2539
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Bokstäverna þ och ð

Inlägg av anganatyr » 2 maj 2015, 09:22

Varför och när försvann bokstäverna þ och ð ur det svenska alfabetet?

sweon
Inlägg: 70
Blev medlem: 30 april 2015, 19:57

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av sweon » 2 maj 2015, 09:30

De finns ju inte i engelska alfabetet heller så frågeställningen bör utvidgas även till andra språk.

anganatyr
Inlägg: 2539
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av anganatyr » 10 maj 2015, 15:37

Enligt wiki verkar bokstäverna ha blivit ovanligare i England under 1150-talet då franska får stort inflytande.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fornengelska
Fornengelska eller anglosaxiska (fornengelska: Ænglisc, Anglisc, Englisc, engelska: Old English, Anglo-Saxon) kallas den tidiga form av engelska som talades, och så småningom även skrevs, i delar av nuvarande England och sydöstra Skottland från anglosaxarnas ankomst under 400-talet, till 1150-talet, då den övergick i vad som kallas medelengelska.

Bäckahästen
Inlägg: 1566
Blev medlem: 30 april 2015, 22:45
Ort: Blekinge

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av Bäckahästen » 10 maj 2015, 17:18

Frågan är då vad som hände med bokstäverna i Skandinavien?

Ephraim
Inlägg: 43
Blev medlem: 13 maj 2015, 22:46

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av Ephraim » 13 maj 2015, 23:29

Bokstaven <þ> försvinner ungefär samtidigt som övergången från äldre fornsvenska till yngre fornsvenska, vilket man brukar säga är omkring 1375. Bokstaven <ð> användes aldrig direkt i svenskan.

I äldre fornsvenska användes normalt bokstaven <þ> för att beteckna både den tonlösa och den tonande dentala frikativan. Det var normalt inget problem eftersom uttalet ändå var förutsägbart på så sätt att det tonlösa uttalet användes i början av ord (inklusive led i sammansättningar) och det tonande på andra ställen. Detta skiljer sig alltså från modern isländska där huvudregeln är att <þ> används för det tonlösa uttalet och <ð> för det tonande. Detta var inte nödvändigtvis fallet i äldre isländska manuskript men fornisländskan brukar idag normaliseras efter de moderna principerna.

När bokstaven <þ> försvann i svenskan började man dock skilja på det tonlösa och det tonande uttalet, som normalt skrevs <th> respektive <dh>.

Ganska snart därefter, senast runt 1400 räknar Wessén med, hade också den tonlösa dentala frikativan försvunnit ur uttalet och ersatts med /t/. Därmed försvann också snart stavningen <th> i de flesta ord. Den levde kvar längre i svagt betonade ord såsom <thu> (du) där frikativan blivit tonande under äldre fornsvensk tid och sedan övergått till ett rent /d/-uttal.

Skälet till att <þ> försvann i svensk stavning skulle jag tro var utländskt inflytande, eftersom den inte användes i lågtyskan exempelvis, men också att ljudet det betecknade ordinitialt var på väg bort, om det inte ännu försvunnit helt.

anganatyr
Inlägg: 2539
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av anganatyr » 14 maj 2015, 05:55

Ephraim skrev:Bokstaven <þ> försvinner ungefär samtidigt som övergången från äldre fornsvenska till yngre fornsvenska, vilket man brukar säga är omkring 1375. Bokstaven <ð> användes aldrig direkt i svenskan.

I äldre fornsvenska användes normalt bokstaven <þ> för att beteckna både den tonlösa och den tonande dentala frikativan. Det var normalt inget problem eftersom uttalet ändå var förutsägbart på så sätt att det tonlösa uttalet användes i början av ord (inklusive led i sammansättningar) och det tonande på andra ställen. Detta skiljer sig alltså från modern isländska där huvudregeln är att <þ> används för det tonlösa uttalet och <ð> för det tonande. Detta var inte nödvändigtvis fallet i äldre isländska manuskript men fornisländskan brukar idag normaliseras efter de moderna principerna.

När bokstaven <þ> försvann i svenskan började man dock skilja på det tonlösa och det tonande uttalet, som normalt skrevs <th> respektive <dh>.

Ganska snart därefter, senast runt 1400 räknar Wessén med, hade också den tonlösa dentala frikativan försvunnit ur uttalet och ersatts med /t/. Därmed försvann också snart stavningen <th> i de flesta ord. Den levde kvar längre i svagt betonade ord såsom <thu> (du) där frikativan blivit tonande under äldre fornsvensk tid och sedan övergått till ett rent /d/-uttal.

Skälet till att <þ> försvann i svensk stavning skulle jag tro var utländskt inflytande, eftersom den inte användes i lågtyskan exempelvis, men också att ljudet det betecknade ordinitialt var på väg bort, om det inte ännu försvunnit helt.
Wow!! :) Tack för det informativa svaret Ephraim.

Bäckahästen
Inlägg: 1566
Blev medlem: 30 april 2015, 22:45
Ort: Blekinge

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av Bäckahästen » 14 maj 2015, 06:47

Ja, det är verkligen ett bra inlägg!

anganatyr
Inlägg: 2539
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av anganatyr » 14 maj 2015, 20:56

Bokstaven ð används i Äldre Västgötalagen som tex i Mandråpsbalken.
Liggiæ uið tolf marchær hæraðs hyfþingæ æn han sitær kuær

Ephraim
Inlägg: 43
Blev medlem: 13 maj 2015, 22:46

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av Ephraim » 15 maj 2015, 00:05

Jag kanske ska tillägga något om det fornnordiska och fornsvenska ljudsystemet som lite förklarar varför det fanns så många olika stavningar. Det som gjorde det komplicerat var att det fanns tre ljud som hade lite olika distribution i orden men där aldrig mer än två kunde kontrastera med varandra:
[θ] En tonlös dental frikativa: eng. think
[ð] En tonande dental frikativa: eng. they
[d] En tonande dental klusil: sv. dag
  • I början av ord (inklusive led i sammansättningar) kontrasterade [θ] och [d] men [ð] förekom inte.
  • Efter vokal fanns ingen kontrast utan de tre ljuden fördelade sig som följer:
    [θ] om nästa ljud var tonlöst (där uttalet nog även ofta blev [t]).
    [d] om ljudet var dubblerat (långt)
    [ð] i alla andra fall.
  • Efter konsonant fanns endast ett alternativ. De viktigaste fallen är:
    efter [r], [ɣ] och [v] fanns endast [ð]: iorþ, byghþ, hæfþ
    efter [n] och [l] fanns endast [d]: land, kyld
Det mesta tyder på att detta var sant för alla ändre nordiska språk.

Ska också tillägga att mitt intresse egentligen är mer språkhistoria än paleografi, så jag är inte expert på alla detaljer i medeltida handskrifter.
anganatyr skrev:Bokstaven ð används i Äldre Västgötalagen som tex i Mandråpsbalken.
Liggiæ uið tolf marchær hæraðs hyfþingæ æn han sitær kuær
Man skulle kanske kunna argumentera för det men det är lite komplicerat. I handskriften B 59 som är den enda bevarade av Äldre Västgötalagen verkar uttalet [ð] så vitt jag kan se betecknas på tre sätt:
  • Som <þ>
  • Som <d>, vilket här ser ut mer som <ꝺ> om du har typsnitt som stöder det tecknet (om du inte har det rekommenderas Gentium Plus eller Junicode som är gratis).
  • Som <d> med en prick lite ovanför till höger, alltså ungefär <ꝺ̇>. Det är alltså ganska likt <ð> utseendemässigt men märket placeras ovanför överhänget på höger sida istället för att gå igenom det.
Jag tror faktiskt att man ska betrakta <ꝺ̇> med prick som systematiskt skild från <ꝺ> utan prick. Det tycks alltså inte enbart vara frågan om en grafisk variation. Det vanligaste verkar vara att bokstaven <ꝺ̇> med prick används just där vi förväntar oss uttalet [ð]. Utan prick används <ꝺ> där vi förväntar oss uttalet [d].
Helt konsekvent är detta emellertid inte. Det finns några fall där <ꝺ̇> med prick används för förväntat klusilt uttal [d] i alla fall efter [l] och [n]. Det finns en del fall där <ꝺ> utan prick används där vi förväntar oss frikativt uttal [ð].

Så även om stavningen inte är helt konsekvent så verkar <ꝺ̇> med prick fungera ungefär som vi förväntar oss att bokstaven <ð> ska fungera. Det vanligaste är dock fortfarande att <þ> används för uttalet [ð].

Jag ska inte helt säga att verkliga <ð> inte förekommit i några svenska handskrifter heller. I hanskriften B 58 som innehåller Yngre västgötalagen finns vad jag förstår något som till det yttre liknar <ð> men som tvärtom mot i B 59 inte verkar fungera som en egen bokstav utan bara är en grafisk variant av <d>. Den verkar nämligen systematiskt användas också (eller kanske främst) där vi inte förväntar oss ett frikativt utal, utan istället ett hårt [d]-uttal. Detta är alltså initialt samt efter [l] och [n]. För den tonande dentala frikativan [ð] används om vartannat <d>, <ð>, <þ>, <th>, <dh> och till och med <ðh>.

anganatyr
Inlägg: 2539
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Re: Bokstäverna þ och ð

Inlägg av anganatyr » 15 maj 2015, 07:21

Tack för att du förklarade det för mig Ephraim. :D

Skriv svar