Människooffer

[karlfredrik]

Wikstöm af Edholm Klas :
Vikingatidens Människooffer, m Stockholm 2923.
Denna bok innehåller 11 sidor med samtida källor till människooffer, varav många kommer att vara okända för de flesta av er.
Den finske religionshistorikern Wikström af Edholm återger både historiska skildringar av männskooffer i Skandinavien, arkeologiska fynd och moderna teorier.

[Jerrark]

Verkar vara en intressant bok. Samme författare har också lagt fram en doktorsavhandling i samma ämne

Det finns flera sätt att komma vikingarna in på livet. Här har deras spektakulära offertraditioner valts och de visar sig vara en omistlig nyckel till vår förståelse av deras sätt att tänka om krig, hierarki, ära, liv och död.

Frågan om nordborna offrade människor har länge varit kontroversiell. Klas Wikström af Edholms forskningsinsats har givit oss flera viktiga pusselbitar. I boken Vikingatidens människooffer sveper han över praktiskt taget allt tillgängligt material – källtexter såväl som arkeologiska fynd, och inte bara från vikingatid utan även längre tillbaka – och fram träder en föreställningsvärld som visar sig vara djupt präglad av människooffrande. Kanske var vikingarnas tid precis så blodbesudlad som man föreställt sig den?

Klas Wikström af Edholm är filosofie doktor i religionshistoria och lade fram sin avhandling Människooffer i myt och minne vid Åbo Akademi 2020.

VIKINGATIDENS MÄNNISKOOFFER
https://svenskhistoria.se/vikingatidens-manniskooffer/

Om doktorsavhandlingen:

Avhandlingen Människooffer i myt och minne analyserar förekomsten av människooffer i fornnordisk religion. Huruvida rituellt dödande och offer av människor ska ha förekommit i fornnordisk religion har debatterats inom religionshistorisk och arkeologisk forskning sedan dessa ämnen etablerades som vetenskaper.

Denna religionsvetenskapliga avhandling bidrar med en samlad överblick och analys av denna tidigare forskning och hur man då har förhållit sig till källmaterialet. I stora drag har man i dagens forskning delade åsikter; några pekar på förekomsten av människooffer hos äldre germanska folkslag, medan andra menar att vi saknar pålitliga uppgifter från det vikingatida Skandinavien.

Klas Wikström af Edholm visar med sin avhandling att det finns spår av en tradition med människooffer även i det äldre, säkrare källmaterialet, och det läggs i studien större vikt vid vikingatidens dikter än vad man i tidigare forskning har gjort. Även arkeologiska fynd och vikingatida bilder tas med i analysen och analysens resultat pekar mot att människooffer har varit en aktiv och levande religiös tradition fram till slutet av vikingatiden.

Utifrån att det rituella dödandet av människor sätts in i sitt sociala och religiösa sammanhang ger studien nya slutsatser kring hur människooffer har påverkat och påverkats av den sociala strukturen, samt hur idén och bruket av människooffer återspeglas i fornnordiska myter. Människooffer knyts i fornnordisk religion till två olika religiösa sammanhang: till krigarnas kult av Oden och till den regelbundna kulten vid centrala helgedomar.

I avhandlingen analyseras vem som offrade och vem som offrades, var och när offren utfördes och vem offret riktade sig till. Vissa beskrivningar av människooffer i källtexterna återger ett verkligt ideal och minnet av ett en gång levande kultbruk, trots att texterna är nedskrivna långt efter att offerbruket hade upphört.

Människooffer i myt och minne. En studie av offerpraktiker i fornnordisk religion utifrån källtexter och arkeologiskt material
https://svenskhistoria.se/manniskooffer ... -religion/

[Beckular]

När man pratar och skriver om människooffer så är det förmodligen mindre vanligare att det egentligen behövs talas om att det är inte fysiskt våld, utan snarare psykologiskt, som hos Saturnus, där man 'Saturnus-nollar' när man tycker att man får oförtjänt mycket respekt så man nollar förtroendet från den andre. Också hos Odin förekommer vad man skulle kunna kalla offrande, denna gång sk. grupp-vaskning dvs. att man 'vaskar' den uppkommet nyaste eller minst talföra subjektivt i grupp. Detta tror jag kan gå att kännas igen i vardagslivet än idag.

[dersa]

Saturnus?? Det är väl knappast något som dyrkats i Skandinavien. Förstår inte riktigt vad du vill säga med ditt inlägg..

[Beckular]

Saturnus?? Det är väl knappast något som dyrkats i Skandinavien. Förstår inte riktigt vad du vill säga med ditt inlägg..

Dyrka är en förstärkt benämning, för oss som är intresserade av ordval, men om följande av ordspråk och de gamla dygderna är likställt med dyrkande så dyrkas dessa fortfarande - som man gör i Roms tempelbyggnader på den tiden dvs. att medvetet förvränga sina egna till annorlunda än sin ursprungslokals. Saturnus skyddsgudinna Ops är döpt likadant som staden Uppsala, som Jönköpings gamla namn Junebäck som det står i Äldre Västgötalagen, förutom på internet, på latin är döpt efter Jupiters dito Juno. Templen i Rom figurerar blott som rådgivarna, för länge sedan. Detta bildar ju också svenska flaggans färger om man ser till planeternas för övrigt.

[dersa]

Juna kallades ständigt strömmande bäckar! På runstenar står det ubsola.

[Beckular]

Juna kallades ständigt strömmande bäckar! På runstenar står det ubsola.

Ja, och om man ser i Äldre Västgötalagen så är det inte grammatiskt stavat som idag utan man ljudar orden och skriver enligt vilka bokstäver det är enligt en själv, så dialekterna syns tydligare. Jönköping har jag lärt mig i skolan i mellanstadiet att det ursprungliga namnet för staden är Staden vid det ständigt rinnande vattnet, så detta stämmer ju då. Jag behöver inte vara pessimist.

[dersa]

Vad bra då är vi överens, det har inget med guden Jupiter att göra!

[Beckular]

Vad bra då är vi överens, det har inget med guden Jupiter att göra!

Nja. Jupiter kan vara ett samlingsbegrepp för götakungen före dess benämning, ett smeknamn för regentlängden ursprungligen bosatta i Ljungbytrakten nära Skåne. Den går genom Jupiter, Dardanus, Eurictonius, Tros, Assaracus, Laomedon och Priamos där den sistnämnde finns i Getica där benämningens tidsperiod i fråga tar vid. Dock står det i en bok jag personligen glömt titeln på att de tre första är endast teoretiska perioder om tre generationer 'innan' man alls började notera historia där skriftligen. I dagens nya nation är det ett annorlunda samarbete där en av två entiteter ska döma men andra också fast då den som bedömer och inte fakta självt som ena ännu läser verket medans den andre gräver fram skribentbenen.

[dersa]

Jag säger som i en sång av Torsson: Herre Je!