Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Här kan du diskutera historiens religioner.
anganatyr
Inlägg: 2598
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av anganatyr » 11 oktober 2020, 09:16

Jancro skrev ett intressant inlägg i en annan tråd som jag tar mig friheten att kopiera till den här tråden. Vilka områden i Skandinavien utsattes för tysk mission, engelsk mission eller ortodox mission från tex Ryssland? Jag tänkte denna tråd kunde handla om de olika som missionerade här under vikingatiden.

'
jancro skrev:
11 oktober 2020, 00:15
Yngwe : " Men sakens kärna är att varken engelska eller andra källor talar om någon mission till götarna. "

Källorna finns, de är inhemska och ristade i sten, runstenarna. Läs om stenarnas stavning av det då främmande ordet "själ, antingen med tyskt eller engelsk stavningsbakgrund. Tyvärr anges ingen spridningsbild.

" Runinskrifternas olika former av ordet »själ» förtälja om de länder, varifrån vi mottogo kristendomen. Ristningarna siol , siul, och sial återgå på fornlågtyska siola, siala, alltså formen av ordet i det språk, som vår förste missionär Ansgarius talade och vilken stadgat sig i vårt språk och fått formen själ. En annan ristning sil har sitt ursprung från samma forntyska form som tyska Seele. Ytterligare en rad ristningar sal, soll, saul härröra uppenbarligen från fornengelska former: anglosaxiska säwel (ol, ul), säwl, saul, söwhul, säwul, som utvecklat sig till nyengelska soul. För begreppet »själ» hava de tyska och engelska missionärerna haft svårighet att finna någon lämplig översättning på fornsvenska,"
" Runinskrifternas uttryck för »själ» giva således åtminstone en antydan om utbredningen av tyskars och engelsmäns omvändelseverk i Sverige."
https://www.runor.se/bra/bra20.htm

Soar
Inlägg: 23
Blev medlem: 5 juni 2020, 16:14

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Soar » 15 oktober 2020, 16:57

I ärlighetens namn är jag skeptisk, men tycker ändå det är en spännande tanke. Har kollat upp förekomsten av runinskrifter med ordet själ i Västergötland till att börja med. Det rör sig om totalt 11 stycken - då även inkluderat två med ordet ande - vilket ju är mindre än 5% av det totala antalet kända inskrifter. Jag skulle gissa att det kanske rör sig om några fler bland de fragment av runristningar som är relativt vanliga på framför allt platser med många förromanska gravmonument.

Antalet är i alla fall litet, vilket ju gör det än svårare att dra några säkra slutsatser. Men ändå. Här kommer några slutsatser:
- Det förment tyska s-i-a-l förekommer i de 3 östligaste inskrifterna - Husaby, Bolum vid Hornborgasjön och Näs i Vartofta härad.
- Det förment engelska s-a-u-l förekommer på en sten i Timmele vid Ätran. Det misstänkt liknande men i den citerade texten av Brate ej nämnda s-u-a-l återfinns på en sten i Barne-Åsaka i västra Västergötland
- Ungefär hälften av runinskrifterna med själ är gjorda på tidigkristna gravmonument, vilket alltså är betydligt större andel än beträffande det totala antalet runinskrifter
- Snart sagt alla Gräslunds runstensstilar finns representerade, men Fp-stilen utgör en betydligt större andel av själ- och andeinskrifter än den gör av det totala antalet runinskrifter.
- Om det går att säga något om den geografiska spridningsbilden, torde det vara att det finns en tendens till koncentration av själ- och andeinskrifter till området kring Levene. I detta område finns bägge stenarna med inskriptionen u-t (ande)

Sedan har vi stenar med s-ä-l (Sparlösa), s-e-l-u (Levene) samt möjligen s-i-ä-o-l som Brates text inte ger någon tydlig tillhörighet.

Tycker kanske att det mest intressanta av det ovan anförda är den "tyska" stenen i Husaby, vilken ska dateras till mitten av 1000-talet om man ska tro Gräslunds modell.

Sedan finns det ju som bekant några som vill hävda att de så kallade liljestenarna är indicier på ortodox mission österifrån. Nu är ju inte runinskrifterna på dessa jättemånga, men det kan ju i alla fall konstateras att ingen av dessa innehåller varesig några tyska eller engelska själar.

Valdemar
Inlägg: 1243
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Valdemar » 15 oktober 2020, 17:42

Tack Soar!

Bra inlägg!


Vad har du för tankar på bristen på runstenar från perioden efter 900-talet i Halland (undantaget Vapnö), Älvsyssel och Bohuslän? Det finns ju många i Västergötland ..

Bäckahästen
Inlägg: 1770
Blev medlem: 30 april 2015, 22:45
Ort: Blekinge

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Bäckahästen » 16 oktober 2020, 05:28

Verkligen intressant! :D

Soar
Inlägg: 23
Blev medlem: 5 juni 2020, 16:14

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Soar » 16 oktober 2020, 19:24

Valdemar - ingen aning. Har aldrig funderat på det. Halland har väl i alla fall haft en fyra fem stycken stenar, vilket väl ändå får anses motsvara densiteten i Norge och kanske Danmark. Har dålig koll på fornlämningsbilden i övrigt i området.

Hursomhelst. Har ägnat mig åt detta med själar idag. Till att börja med ramlade jag över den här noten i "Ölands runinskrifter", som är något av en uppföljning av texten jancro citerade:
I sin uppsats om ljudförbindelsen aiw, Arkiv f nord. fil. 17, s. 355 f., särsk. s. 363 f. och den därpå följande polemiken om samma fråga, Arkiv f . nord. fil. 18, s. 226 f., särsk. s. 232, 256 och Arkiv 20, s. 255 f., särsk. s. 262 f., behandlar A. Kock ordet 'själ' som ett inhemskt ord och söker under denna förutsättning förklara den rikedom af formér, som runinskrifterna upppvisa af detta ord. Denna mångfald åter har af Brate, Uppsalastudier, tillegnade S. Bugge, Uppsala 1892, s. 6 f. förklarats härstamma från ordets former i de tyska och engelska missionärers språk, som predikade kristendomen i vårt land, hvilken uppfattning godkänts af O. v. Friesen, Till den nord. språkhistorien s. 12 {Skrifter utg. af K. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, VII, 2) och Arkiv f . nord. fil. 19, s. 341, och af J . Reinius, Om kyrkliga låneord i ä. fomsvenskan s. 5 0 f. Kock gifver förklaring af alla former men håller för möjligt och troligt, att en eller annan lånats från eller påverkats af andra germanska språk, det förra enligt s. 364 fallet med fsv. seel, sel (mnt. sele), det senare med sål (ags. säwol, säwl), isl. säl, hvilken möjlighet dock 18, s. 232, betecknas som svag och 20, s. 262, not. 2, som så föga sannolik, att den knappt kommer med i räkningen. Mot att de många formerna af 'själ' i våra runinskrifter skulle vara inhemska former, gäller i främsta rummet den invändning, som jag redan, Uppsalastudier s. 9, framhållit mot en sådan uppfattning, nämligen osannolikheten af att utjämningen af en ljudlagsenlig växling med delvis gamla anor inom detta paradigm skulle vara så färsk, att tre af dess ljudformer kunde lefva inom så små områden som uppländska härad i så godt som samtida inskrifter. De former, som Kock, Arkiv 17, s. 364, förklarar, äro sial, siol, säl, sql. Formen i denna inskrift är emellertid ingen af dessa. Då i står för a i iþur [f]aður, är det berättigadt att antaga siflll vara säwlu, och att en sådan form är lånad från ags. säwel (ol, ul), gen. säwle, synes dock ögonskenligt. Det förefaller då ock ganska sannolikt, att äfven öfriga former af ordet med a-vokal härstamma från samma källa. Om sålunda de engelska missionärerna infört sin form af ordet i vårt språk, står åtminstone ingenting i vägen för det antagandet, att äfven de tyska missionärernas form af ordet 'själ' blifvit upptagen. Huruvida fsv. sial uteslutande beror på lån eller utgör ett öfverförande af det kristna ordets betydelse på en fsv. motsvarighet till got. saiwala, hvilken enligt Kocks uppfattning skulle haft denna form, kan visserligen icke med bestämdhet afgöras, men den senare möjligheten är i sig icke sannolikare än den förra. Yäxelformerna af en nordisk motsvarighet till got. saiwala skulle man vänta spridda i de nordiska språken liksom de af 'sjö', 'snö' o. s. v., men denna växling saknas i västnord.; den got. betydelsen 'lif' skulle man möjligen ock kunna vänta i den ålderdomliga isl. Då därtill förekomsten af ordets former, fattade som lånord, motsvarar skedena af nordens omvändelsehistoria, synas mig goda grunder föreligga att fortfarande anse dem som sådana. Reinius s. 52 betonar, att förekomsten af gammalt dentalt l i själ, hvilken Kock uppvisat, Arkiv f . nord. fil. 9, s. 257, osökt förklaras genom att antaga ordet som lånord, något som äfven Kock a. st. i en korrekturnot medgifvit skulle vara fallet.
Denne Kock föreslår alltså att om stavningen s-e-l(-u) kommit utifrån bör dess ursprung vara i Tyskland, mnt står tydligen för medelnordtyska. E är ju också liksom i en mjuk vokal. Med andra ord kommer jag i alla fall tills vidare utgå från att s-e-l(-u) indikerar tysk mission. Här kommer i korthet resultaten för respektive nutida landskap där runinskrifter med ordet själ förekommer:

Hälsingland - 1 sten, engelsk
Medelpad - 2 stenar, i alla fall den ena engelsk
Gästrikland - 3 stenar (14%), alla engelska alla stenar är samlade vid Gavleån
Närke - 3 stenar (13%), 2/3 engelska stenarna är spridda i landskapet
Västmanland - 5 stenar (15%), 3/5 engelska alla stenar är samlade vid Västerås
Uppland - 67 stenar (6%), nästan 3/4 engelska
Södermanland - 22 stenar (6%), hälften engelska, hälften tyska enbart tyska stenar vid Botkyrka
Östergötland - 19 stenar (8%), upp till 2/3 tyska tyska stenar i linje västerut från Kaga
både engelska och tyska stenar vid Tåkern
Småland - 12 stenar (7%), 3/4 tyska enbart tyska stenar vid Växjö
Öland - 8 stenar (13%), hälften engelska, hälften tyska
Gotland - 60 stenar (26%), alla tyska utom två
Västergötland - 11 stenar (4%), hälften tyska, 1/4 engelska tyska stenar i Husaby och Levene
Halland - 2 stenar, båda engelska
Skåne - 3 stenar (ca 5%), en engelsk och en tysk
Norge - 3 stenar (6%), alla engelska

De engelska och tyska missionsområdena inom respektive landskap verkar ha tangerat varandra i mångt och mycket, men vissa trakter visar på närvaro från enbart den ena av de båda. Spännande nog gäller detta inte minst vid förmodat viktiga platser som Växjö, Husaby, Levene och Kaga, vilka alla visar på tysk influens. För Upplands del har jag bara hunnit kolla upp de tyska stenarna, men kan tills vidare konstatera att en tysk sten återfinns alldeles i närheten av den nuvarande Uppsala domkyrka, medan ingen finns vare sig i Sigtuna eller Gamla Uppsala.

Två gårdar ett stenkast från Botvids Hammarby visar på tysk influens vid mitten av 1000-talet. Men Botvid blev ju frälst i England?


För övrigt funderar jag på vem det egentligen var som stod för slutmanuskriptet till runstenarna. Runristaren eller beställaren? Den ende runristare jag hittills stött på som förfärdigat mer än en själ-sten är Balle, som tillskrivs tre eller möjligen fyra sörmländska stenar, vilka samtliga har olika stavning av ordet själ, såväl tyska som engelska stavningar. Är det dyslexi som ligger bakom, eller har Balle tillskrivits alla dessa stenar felaktigt?

Valdemar
Inlägg: 1243
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Valdemar » 16 oktober 2020, 20:10

Spännande!

Tror dock Vapnö är den enda runstenen efter 950 i hela Halland och Bohuslän. I Bohuslän finns några med äldre runraden och ett par från mitten av vikingatiden.

Så det verkar inte finnas en enda ”kristen” runsten längs hela Svenska västkusten i en zon på minst 2 mil från havet.

Bäckahästen
Inlägg: 1770
Blev medlem: 30 april 2015, 22:45
Ort: Blekinge

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Bäckahästen » 16 oktober 2020, 21:21

Intressant med endast tyska stenar vid Växjö med Sigfridslegenden. Missionsbiskop Sigfrid kom från England och kristnade Värend och grundade kyrkan som senare skulle bli domkyrkan i Växjö enligt legenden. :D

anganatyr
Inlägg: 2598
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av anganatyr » 17 oktober 2020, 11:18

Soar skrev:
16 oktober 2020, 19:24
Valdemar - ingen aning. Har aldrig funderat på det. Halland har väl i alla fall haft en fyra fem stycken stenar, vilket väl ändå får anses motsvara densiteten i Norge och kanske Danmark. Har dålig koll på fornlämningsbilden i övrigt i området.

Hursomhelst. Har ägnat mig åt detta med själar idag. Till att börja med ramlade jag över den här noten i "Ölands runinskrifter", som är något av en uppföljning av texten jancro citerade:
I sin uppsats om ljudförbindelsen aiw, Arkiv f nord. fil. 17, s. 355 f., särsk. s. 363 f. och den därpå följande polemiken om samma fråga, Arkiv f . nord. fil. 18, s. 226 f., särsk. s. 232, 256 och Arkiv 20, s. 255 f., särsk. s. 262 f., behandlar A. Kock ordet 'själ' som ett inhemskt ord och söker under denna förutsättning förklara den rikedom af formér, som runinskrifterna upppvisa af detta ord. Denna mångfald åter har af Brate, Uppsalastudier, tillegnade S. Bugge, Uppsala 1892, s. 6 f. förklarats härstamma från ordets former i de tyska och engelska missionärers språk, som predikade kristendomen i vårt land, hvilken uppfattning godkänts af O. v. Friesen, Till den nord. språkhistorien s. 12 {Skrifter utg. af K. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, VII, 2) och Arkiv f . nord. fil. 19, s. 341, och af J . Reinius, Om kyrkliga låneord i ä. fomsvenskan s. 5 0 f. Kock gifver förklaring af alla former men håller för möjligt och troligt, att en eller annan lånats från eller påverkats af andra germanska språk, det förra enligt s. 364 fallet med fsv. seel, sel (mnt. sele), det senare med sål (ags. säwol, säwl), isl. säl, hvilken möjlighet dock 18, s. 232, betecknas som svag och 20, s. 262, not. 2, som så föga sannolik, att den knappt kommer med i räkningen. Mot att de många formerna af 'själ' i våra runinskrifter skulle vara inhemska former, gäller i främsta rummet den invändning, som jag redan, Uppsalastudier s. 9, framhållit mot en sådan uppfattning, nämligen osannolikheten af att utjämningen af en ljudlagsenlig växling med delvis gamla anor inom detta paradigm skulle vara så färsk, att tre af dess ljudformer kunde lefva inom så små områden som uppländska härad i så godt som samtida inskrifter. De former, som Kock, Arkiv 17, s. 364, förklarar, äro sial, siol, säl, sql. Formen i denna inskrift är emellertid ingen af dessa. Då i står för a i iþur [f]aður, är det berättigadt att antaga siflll vara säwlu, och att en sådan form är lånad från ags. säwel (ol, ul), gen. säwle, synes dock ögonskenligt. Det förefaller då ock ganska sannolikt, att äfven öfriga former af ordet med a-vokal härstamma från samma källa. Om sålunda de engelska missionärerna infört sin form af ordet i vårt språk, står åtminstone ingenting i vägen för det antagandet, att äfven de tyska missionärernas form af ordet 'själ' blifvit upptagen. Huruvida fsv. sial uteslutande beror på lån eller utgör ett öfverförande af det kristna ordets betydelse på en fsv. motsvarighet till got. saiwala, hvilken enligt Kocks uppfattning skulle haft denna form, kan visserligen icke med bestämdhet afgöras, men den senare möjligheten är i sig icke sannolikare än den förra. Yäxelformerna af en nordisk motsvarighet till got. saiwala skulle man vänta spridda i de nordiska språken liksom de af 'sjö', 'snö' o. s. v., men denna växling saknas i västnord.; den got. betydelsen 'lif' skulle man möjligen ock kunna vänta i den ålderdomliga isl. Då därtill förekomsten af ordets former, fattade som lånord, motsvarar skedena af nordens omvändelsehistoria, synas mig goda grunder föreligga att fortfarande anse dem som sådana. Reinius s. 52 betonar, att förekomsten af gammalt dentalt l i själ, hvilken Kock uppvisat, Arkiv f . nord. fil. 9, s. 257, osökt förklaras genom att antaga ordet som lånord, något som äfven Kock a. st. i en korrekturnot medgifvit skulle vara fallet.
Denne Kock föreslår alltså att om stavningen s-e-l(-u) kommit utifrån bör dess ursprung vara i Tyskland, mnt står tydligen för medelnordtyska. E är ju också liksom i en mjuk vokal. Med andra ord kommer jag i alla fall tills vidare utgå från att s-e-l(-u) indikerar tysk mission. Här kommer i korthet resultaten för respektive nutida landskap där runinskrifter med ordet själ förekommer:

Hälsingland - 1 sten, engelsk
Medelpad - 2 stenar, i alla fall den ena engelsk
Gästrikland - 3 stenar (14%), alla engelska alla stenar är samlade vid Gavleån
Närke - 3 stenar (13%), 2/3 engelska stenarna är spridda i landskapet
Västmanland - 5 stenar (15%), 3/5 engelska alla stenar är samlade vid Västerås
Uppland - 67 stenar (6%), nästan 3/4 engelska
Södermanland - 22 stenar (6%), hälften engelska, hälften tyska enbart tyska stenar vid Botkyrka
Östergötland - 19 stenar (8%), upp till 2/3 tyska tyska stenar i linje västerut från Kaga
både engelska och tyska stenar vid Tåkern
Småland - 12 stenar (7%), 3/4 tyska enbart tyska stenar vid Växjö
Öland - 8 stenar (13%), hälften engelska, hälften tyska
Gotland - 60 stenar (26%), alla tyska utom två
Västergötland - 11 stenar (4%), hälften tyska, 1/4 engelska tyska stenar i Husaby och Levene
Halland - 2 stenar, båda engelska
Skåne - 3 stenar (ca 5%), en engelsk och en tysk
Norge - 3 stenar (6%), alla engelska

De engelska och tyska missionsområdena inom respektive landskap verkar ha tangerat varandra i mångt och mycket, men vissa trakter visar på närvaro från enbart den ena av de båda. Spännande nog gäller detta inte minst vid förmodat viktiga platser som Växjö, Husaby, Levene och Kaga, vilka alla visar på tysk influens. För Upplands del har jag bara hunnit kolla upp de tyska stenarna, men kan tills vidare konstatera att en tysk sten återfinns alldeles i närheten av den nuvarande Uppsala domkyrka, medan ingen finns vare sig i Sigtuna eller Gamla Uppsala.

Två gårdar ett stenkast från Botvids Hammarby visar på tysk influens vid mitten av 1000-talet. Men Botvid blev ju frälst i England?


För övrigt funderar jag på vem det egentligen var som stod för slutmanuskriptet till runstenarna. Runristaren eller beställaren? Den ende runristare jag hittills stött på som förfärdigat mer än en själ-sten är Balle, som tillskrivs tre eller möjligen fyra sörmländska stenar, vilka samtliga har olika stavning av ordet själ, såväl tyska som engelska stavningar. Är det dyslexi som ligger bakom, eller har Balle tillskrivits alla dessa stenar felaktigt?
Tack för all energi du lägger ner på detta. Verkligen två informativa inlägg. Hoppas att det kommer fler av dessa.

Soar
Inlägg: 23
Blev medlem: 5 juni 2020, 16:14

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Soar » 17 oktober 2020, 17:28

Tackar för vänliga ord.
Valdemar skrev:
16 oktober 2020, 20:10
Spännande!

Tror dock Vapnö är den enda runstenen efter 950 i hela Halland och Bohuslän. I Bohuslän finns några med äldre runraden och ett par från mitten av vikingatiden.

Så det verkar inte finnas en enda ”kristen” runsten längs hela Svenska västkusten i en zon på minst 2 mil från havet.
Det finns ju i alla fall runristade gravhällar i Kvibille och Holm, samt en nu förkommen runsten i Getinge. Men ändå. Detta är ju fyra till varandra angränsande socknar i Halmstads härad, notabelt nog alldeles i samma bygd som Hallands landsting ska ha legat under tidig medeltid. https://www.raa.se/kulturarv/runor-och- ... h-halland/

Funderade på om västkustens avsaknad av runinskrifter från vikingatidens slutskede kunde ha något med fisket att göra. Ett av flera tänkbara motiv till runstensresandet är ju att hävda rätten till sin jord, ett behov som säkert ökade i takt med att vikingatågen avtog och spannmålsodlingen tilltog. Men det behovet kanske inte fanns på samma sätt på västkusten, om fisket stod för en stor del av hushållsekonomiernas bas. För att testa denna teorin försökte jag läsa på lite om Hallands järnålder och jordbrukshistoria. Något direkt stöd för teorin påträffade jag inte, men jag hittade detta avsnitt i ett examensarbete från SLU:
I Halland var det länge vanligt att flera byar och socknar
hade gemensamma utmarker.45 I sitt utkast till beskrivningen av Laholms
prosteri år 1796 skriver pastor Osbeck att ”Ricktiga Skiljemärken mellan
Socknar, byar och Skogar äro sällsynte. Mången vet ej hvad honom tillhörer”.46
Osäkra och gemensamma ägoförhållanden kan ha bidragit till en misshushållning av naturresurserna. Risken med samfälld mark är att marken
överutnyttjas, till exempel genom att hålla för många betesdjur samtidigt
på ljungmarken. En annan risk är att marken inte används på bästa sätt
eftersom flera intressen ska tas hänsyn och det blir svårare att till
exempel genomföra förändringar. Det finns även en problematik kring
hur vinsten från marken ska fördelas. Problem som är förknippade med
kollektivt ägande går ibland under benämningen ”allmänningens dilemma” och har bland annat behandlats av professorn Elinor Ostrom i
Governing the Commons (1990).
Kan denna regionala egenhet ha funnits redan i slutet på vikingatiden, och försvårat för runstensresar-aspiranter att stoltsera med sina monument? Kanske finns det någon som har bättre koll på Hallands och Bohusläns historia som vill utlåta sig om saken?

Vad tror du själv, förresten Valdemar? :)

Valdemar
Inlägg: 1243
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Olika kristna missioner i Skandinavien under vikingatid

Inlägg av Valdemar » 17 oktober 2020, 21:53

Jag har bra koll på Älvsyssel och Bohuslän. Bohuslän är ju rikast i Norden på ristningar från bronsåldern, så rista kunde man. Det finns även ristningar från äldre järnålder. Bohuslän är har flera runstenar med äldre runraden och några från äldre vikingatid.

Så rent kunskapsmässigt finns inga rimliga orsaker. Jag tycker du tar ett intressant grepp i utgångspunkten i ägor och mark.

I Ale var kungamakten under medeltiden upprörd över att bönderna inte odlade och därigenom skapade skatteintäkter, man byggde båtar mm.

Alebönderna byggde båtar och prefabricerade hus långt bak i tiden. Ale är ligger i skarven mellan Bohuslän och Västergötland och där ligger Lödöse.

Lödöse anläggs under 1000-talet och var en av Sveriges första städer. Staden saknar runstenar ( finns 1 liljesten). Det saknas även stavkorshällar och andra gravformer som var vanliga i övriga Västergötland.

Situationen är likadan runt Kungahälla några kilometer nedströms.

Det omtalade ”Tegnstenarna” från 1000-talet finns i västra Västergötland och på Jylland. Däremellan ligger Älvsyssel och Bohuslän.

Det hela är obegripligt. I senare tider har man i området haft en hårdare inriktning på kristendom än i övriga Sverige. Kan en tidig konvertering till kristendom vara en förklaring? En kristendom som var aktivt negativ till runstensmodet??

Skriv svar