granitza skrev: ↑21 september 2019, 10:12
Historikus,
Du efterfrågade mera exakta uppgifter för Gunnar Olsson (1953) och hans återgivning av berättelsen om danernas färd till Jerusalem. Nu har jag fått tag på uppsatsen "Sverige och landet vid Göta älvs mynning", Acta Universitatis Gotoburgensis, Göteborgs Högskolas Årsskrift, bd LIX. Göteborg. På s 30, not 3, lämnar han källan för den översättning till svenska som finns på samma sida. Gertz 2 s. 470 ff. Köbenhavn 1918-20 anger han men det är samma utgåva som du citerat ovan. Den latinska texten finns i noten.
Efter förnyad läsning av Gunnar Olsson (1953): Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden
Först får jag hänvisa till mina inlägg 4 sept 17:38, 8 sept 12:11, (ref av boken i två delar), 9 sept 09:46, 13 sept 09:00 (ref av Schreiners rec och mina kommentarer), 11 sept 12:13 (gränsmärkena väster om Romelanda och Inlands Torpe hd i no-sv listorna av 1273) och 21 sept 10:12 (om källan för Olssons återgivning av Broder X´s skildring av mynningsområdet för älven).
Nu har jag lånat boken och kan jämföra mina anteckningar med Olssons text. Frånsett några punkter är jag nöjd med mina utdrag gjorda vid första läsningen för över 20 år sedan.
I de avsnitt, s 47, där Olsson återger de obetydliga bötesbeloppen enligt tinglottabalken för häraderna i Utlanden liksom fåtalet kyrkor, allt enligt ÄVgL, förefaller han verkligen mena att proportionerna i tinglottabalken motsvarar befolkningsfördelningen. Han hänvisar för detta i not 5 till Erik Lönnroth (1940): ”Statsmakt och statsfinans …. ” och skriver själv att kustkorridorens härader framstår som folkfattiga bygder. Med tanke på osäkerheten av särskilt tinglottabalkens innebörd får detta ses som mindre väl underbyggt.
På s 40 – 42 återger Olsson ganska utförligt från Hakonarsagan (daterad till 1260-tal) perioden 1248 – 1260 då Håkon och Birger jarl upprepade gånger möttes vid älven. I sagan förs fram argument om danska övergrepp ( bl a kapningar) som drabbat dem själva. Man krävde skadestånd och hotade det av tronstrider försvagade Danmark med krig. Det var utpressning.
Vänskapen mellan länderna visade sig även i de släktband som knöts. Själv ser jag (granitza) denna period som möjlig för den tänkta svensk-norska framryckningen i södra mynningsområdet av Göta älv. Samtidigt tycker jag att Hakonarsagan borde ha nämnt, åtminstone de antagna norska landvinningarna. Tystnaden öppnar kanske för att landvinningarna kan ha skett tidigare, mellan 1220 och 1248. Saknas i stort källor för den perioden? Någon som vet?
På s 36 skriver Olsson i samband med mötena 1253 och -54 att uppgiften om att Håkon övernattade på ”Lindholma” i Håkonarsagan ger inget belägg för att platsen var norsk. På 1330-talet, varifrån första belägget om slott föreligger, var detta svenskt.
På s 14 – 18 skriver Olsson mycket om Brännöarnas tillhörighet. Han visar övertygande att
Stämmesund inte var mellan Brännö och Rivö (som bl a J Alin och E Hierne hävdade) utan ett av sunden vid Kungsö söder om Vrångö. Han ser Brännöarnas omnämnande i Kung Valdemars jb som ett krav utöver den för Halland angivna gränslistan i samma jb.
Hans genomgång av listorna för Hallands gräns i vilka gränsmärket
Danaholmen saknas leder honom till slutsatsen att man inte a priori kan utgå från att
Danaholmen vilken insatts i den svenska listan (alltså Landamäre 2, men Olsson har här felaktigt YvgL´s lista) är ett gränsmärke som skiljer Sverige från Danmark. Öns belägenhet visar att dess plats i den svenska listan förestavats av behovet att utpeka Sveriges gräns mot Norge i havsbandet (s 13).
Olssons argumentation för att
Danaholmen inte var ett gränsmärke i relation till Danmark är rimlig och logisk. Men att det skulle finnas något behov för Sverige att utpeka sin gräns mot Norge på tidigare danskt territorium i ett område där vare sig Sverige eller Norge har närliggande land blir då orimligt! Om
Danaholmen var ett första gränsmärke mellan Sverige och Norge skulle det dessutom ha medtagits i den s k ”Dalslandslistan”, som har
Surtubaergh som första märke. Men enda ställena det står med på är allra först, mot
danskt område, i handskrifternas omfattande circumscriptio av gränsmärkena runt Västgöta lagsaga.
Allt tyder på att det lagts till i listorna endast utifrån ett felaktigt antagande att det tidigare nämnda ”Danaholmen är delad i tre lotter ….”, inneburit ett treriksmöte och att detta följaktligen måste vara utgångspunkten för gränslistan. Så kan scenariot ha sett ut då Danska kyrkoprovinsen/Skandinavien alias
Danaholmen förvandlats till ett treriksmöte på på skäret
Danmark Litla eller
Danska liljan.
Gunnar Olssons skildring monterar ned
Danaholmen som danskt gränsmärke. Därmed, utan att han är medveten om förhållandet, faller också holmen som gränsmärke mellan Sverige och Norge. Man får anta att den aldrig varit ett gränsmärke. Endast p g a missuppfattning av senare skrivare fick den inleda en lista. I ÄVgL´s version kallas listan Landamäre 1.
Den 13 augusti skrev jag på min blogg vagledaren.blogspot.com om hypotesen med nytolkning av Danaholmsfördraget. Under diskussionen här på forumet och genom de fördjupande studier jag tvingats göra, har existensen av
gränsmärket Danaholmen undergrävts. Främst är det Gunnar Olssons utredningar som lett fram till detta. Det finns alltså för mig all anledning att hålla fast vid hypotesen att
Danaholmen i skildringen av äldsta gränsskiftet inte syftar på
Danska liljan utan på hela området som behärskades av de tre nordiska kungarna.
/granitza