En tvetydighet är det, men frågan är om den är medveten. Om tillnamnet Skötkonung tillkom först senare måste det ju vara en ren tillfällighet, och då får man anta att texten <SCEAT> helt enkelt ska tolkas som ordet
sceatt (stavningen torde ha varierat) som betyder ’mynt m.m.’. Och även om tillnamnet fanns, och det var något liknande
Skaut-konungʀ, är det inte helt självklart att myntmästarna skulle ha identifierat nordiska
skaut (som jag tror att det uttalades fortfarande) med engelska
scēat, även om betydelsen nog var någorlunda närliggande.
Men det är fortfarande värt att fundera över om det kunde vara en medveten dubbeltydighet. Helt humorbefriade undrar jag om mynt alltid har varit.
Inom heraldiken finns ju en tradition av talande vapen (armes parlantes, canting arms) som är ett slags visuella ordvitsar där vapenägarens namn illustreras, ofta genom rebusar eller homonymer (fast ibland kan de väl vara "etymologiskt korrekta").
https://sv.wikipedia.org/wiki/Talande_vapen
https://en.wikipedia.org/wiki/Canting_arms
https://fr.wikipedia.org/wiki/Armes_parlantes
Åtminstone på antika mynt fanns tydligen en liknande tradition av att illustrera platsen där de präglats med hjälp av bilder som anspelade på namnet (types parlantes, canting badges). Mynt från Μῆλος
Mēlos kunde ha ett äpple, μῆλον
mēlon, som nog inte har någon koppling till ön annat än namnlikheten.
https://books.google.se/books?id=aFefxq ... &q&f=false
https://books.google.se/books?id=BsUdJP ... &q&f=false
Detta är ju inte en visuell ordlek utan en skriftlig men jag vet inte om det har så stor betydelse. Hursomhelst är varken mynthistoria eller heraldik ämnen som jag är så insatt i egentligen, så det kanske finns något särskilt skäl att tro att nordeuropeiska mynt från den här tiden inte kunde innehålla ordlekar.