Arkeologiska spår av invandring

[Troels]

Jeg er enig i, at I først kender rigsdannelsen efter 1200. Før da ved I principielt ingenting konkret om Sverige. Saxo omtaler imidlertid et samlet Sverige excl. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän i 1100-tallet regeret af sueones - med Götaland regeret af en jarl. At fælleskongen så ofte kom fra Rökstenens Ostergötland er en anden sag.

I bør sammenligne med Danmark, hvor vi en har nogenlunde viden efter år 1000 fra Adam af Bremen og især Saxo og Sven Aggesen, men hvor vi også har en hel del viden om danske forhold fra de frankiske annaler mv. i 800-tallet. Efter år 1000 var den danske konge det meste af tiden en fælles konge over 3-4 separate lande frem til 1100-1200-tallet. Jellingstenen taler om en samling af Danmark og Norge i 965 og Trelleborgene bekræfter dette. En undtagelse er borgerkrigene i 1100-tallet, hvor der var flere konger. Frankerne omtaler danske overkonger fra Hedeby til Viken allerede i 812 - hvilket måske kan sammenlignes med Sveavældets funktion. Kanhave-kanalen på Samsø i kombination med Dannevirke tyder på denne fællesfunktion i pressede perioder allerede i 700-tallet. Det fællesskab opløstes i anden halvdel af 800-tallet, og sagaerne taler da om flere landekonger, der regerede ved statholdere, når de var i viking.

Det udelukker altså ikke i perioder overkonger over folklandene - hvad enten man kalder det Svealand eller Uppland. Her bliver vi ganske vist off-topic i forhold til tråden, men jeg omtaler det, fordi det erindrer om, at kvaliteten af de svenske diskussioner kunne forbedres, hvis man læste lidt mere om europæisk historie i jernalderen og vikingetiden i stedet for at gissa ud i det blå og være sig selv nok.

[Bäckahästen]

Jeg er enig i, at I først kender rigsdannelsen efter 1200. Før da ved I principielt ingenting konkret om Sverige. Saxo omtaler imidlertid et samlet Sverige excl. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän i 1100-tallet regeret af sueones - med Götaland regeret af en jarl. At fælleskongen så ofte kom fra Rökstenens Ostergötland er en anden sag.

I bør sammenligne med Danmark, hvor vi en har nogenlunde viden efter år 1000 fra Adam af Bremen og især Saxo og Sven Aggesen, men hvor vi også har en hel del viden om danske forhold fra de frankiske annaler mv. i 800-tallet. Efter år 1000 var den danske konge det meste af tiden en fælles konge over 3-4 separate lande frem til 1100-1200-tallet. Jellingstenen taler om en samling af Danmark og Norge i 965 og Trelleborgene bekræfter dette. En undtagelse er borgerkrigene i 1100-tallet, hvor der var flere konger. Frankerne omtaler danske overkonger fra Hedeby til Viken allerede i 812 - hvilket måske kan sammenlignes med Sveavældets funktion. Kanhave-kanalen på Samsø i kombination med Dannevirke tyder på denne fællesfunktion i pressede perioder allerede i 700-tallet. Det fællesskab opløstes i anden halvdel af 800-tallet, og sagaerne taler da om flere landekonger, der regerede ved statholdere, når de var i viking.

Det udelukker altså ikke i perioder overkonger over folklandene - hvad enten man kalder det Svealand eller Uppland. Her bliver vi ganske vist off-topic i forhold til tråden, men jeg omtaler det, fordi det erindrer om, at kvaliteten af de svenske diskussioner kunne forbedres, hvis man læste lidt mere om europæisk historie i jernalderen og vikingetiden i stedet for at gissa ud i det blå og være sig selv nok.

Saxo nämner inte Blekinge som danskt, det verkar snarare tillhöra dåtidens Sverige. Detta har tagits upp tidigare i tråden När blev Blekinge danskt?

[Troels]

Jeg har set tråden. Den er ikke overbevisende.

Saxo omtaler næsten ikke Blekinge på sin egen tid - det eneste punkt er fortalens omtale af, at Halland og Blekinge peger ud fra Skåne i hver sin retning, og så stregerne på klipperne i Blekinge. Men hvorfor behandler han Halland og Blekinge som sideordnede i relation til Skåne, og hvorfor skulle Kong Knuds søn, Valdemar (Den senere Sejr), sende folk ud for at undersøge stregerne, hvis det var i et fremmed land? Så stor var den arkæologiske interesse vel ikke før 1206.

Det er i øvrigt uvæsentligt for meningen med mit indlæg.

[Ättelägg]

Varifrån kommer överhuvudtaget Uppland? Upplandet från mälaren sannolikt, vilket i sig gör att namnet kan var mycket äldre än dess första benämning. Atthundaland osv är en ren administrativ benämning utifrån sannolika skatte/militära skäl. Uppland ett folkligt namn som jag skulle tro är äldre än dess uppenbarelse i skriven text. Namnet kan naturligtvis vara helt nyskapat då men låter osannolikt. Sverige och Sviariki är möjligen samma och Svenske man detsamma som Svee men å andra sidan får vi VGL distinkition mellan Västgöte och svenske man samt det ytterligare steget utländske. Mao Västgöte - Övriga Svenskar och Utlänning, samma lag som använder sig av Svear äga rätten osv. Tre namn Västgöte - Svenske man och Svee. Fast detta är ovidkommande för tråden så jag låter väl Uppland vara och skriver den Sveonske kungen i Uppsala.

[iznogoud]

Jag funderade på betydelsen av Uppland och plockade fram en berggrundskarta över Norden. Den kan vara intressant i sammanhanget både geografiskt och resursmässigt.
Fast det här med Upp kan visst betyda vad som helst, i alla fall i Skåne. I Malmö sa man till exempel att man skulle åka upp till Trelleborg när man skulle ta sig dit.

[Carl Thomas]

Ättelägg,

Du använder ordet Svee ovan. Jag förmodar att med Svee avser du Svear i ental.

Ordet Svee - avseende Svear i ental finns inte. Svear finns bara i pluralis.

Har du hittat ordet Svee, avseende Svear i ental, i någon källa eller saga så var vänlig att hänvisa till källan.

Thomas

[Ättelägg]

Svara på detta, när uppstår ordet svear? Från vilken ordstam? Vi känner till Sviones som äldre form, att skapa ental utifrån namnet Sviones är inget problem, Svion förslagsvis. Du använder dig av det moderna svenskan för att omöjliggöra ett fornsvenskt ord vilket är tämligen infantilt. Om du ger frågan ett uns av eftertanke kanske du kan förklara hur det kommer sig att det Svenska medeltidspråket kräver en förändring av namnet till Svensk??? Kan det möjligen bero på förändrat språk, att ett ålderdomligt namn förändras i takt med språkförändringarna?? Din sk omöjlighet är bara en konsekvens av förändrat språk över tid, ett namn på ett folk som härrör från år noll, är det så konstigt att vi kan få svårigheter med att använda oss av dess form 2000 år sedan? Hur skulle du göra dig förstådd runt år noll, tala Svenska? Det där argumentet är uttjatat och borde hänvisas till skåpet för kuriosa av mänsklig okunskap.

[Bäckahästen]

Jeg har set tråden. Den er ikke overbevisende.

Saxo omtaler næsten ikke Blekinge på sin egen tid - det eneste punkt er fortalens omtale af, at Halland og Blekinge peger ud fra Skåne i hver sin retning, og så stregerne på klipperne i Blekinge. Men hvorfor behandler han Halland og Blekinge som sideordnede i relation til Skåne, og hvorfor skulle Kong Knuds søn, Valdemar (Den senere Sejr), sende folk ud for at undersøge stregerne, hvis det var i et fremmed land? Så stor var den arkæologiske interesse vel ikke før 1206.

Det er i øvrigt uvæsentligt for meningen med mit indlæg.

Att Blekinge blev danskt på 1200-talet är den hållning Blekinge museum har genom tex Thomas Persson. Saxo skrev dessutom i början av 1200 (han dog väl 1208). Läs även Magnus Edeklings bok När blev Blekinge danskt?

[Starkodder]

Jag funderade på betydelsen av Uppland och plockade fram en berggrundskarta över Norden. Den kan vara intressant i sammanhanget både geografiskt och resursmässigt.
Fast det här med Upp kan visst betyda vad som helst, i alla fall i Skåne. I Malmö sa man till exempel att man skulle åka upp till Trelleborg när man skulle ta sig dit.

Är själv från Mallme, men har inget minne att man sa upp till Trelleborg.

[Starkodder]

Jeg skal her resummere problemerne med herulerne og arkæologien som nævnt i tidligere mail.

Europæisk germansk historie er naturligvis meget usikker i 4-500-tallet, men især nogle begivenheder i 548 peger med stor sikkerhed for den tid på, at nogle af Europas mest frygtede lejesoldater omkring 510 havde slået sig ned på den Skandinaviske Halvø. De øvrige heruler, der accepterede at følge kristendommen, blev optaget som et betydeligt element i kejser Justinians byzantinske hær. Den herulske kongefamilie og de heruler, som fortsat var hedninge, må have slået sig ned et eller andet sted på den Skandinaviske Halvø. Spørgsmålet er reelt alene hvor og hvor mange? En nyvurdering af Jordanes’ bemærkning om herulerne som værende samtidig blev Allerede Lauritz Weibull og Lars Lönnroth påpegede, at Jordanes bemærkning om herulerne måtte være samtidig. Det anerkendes nu af mange forskere og bekræfter derfor Procopios’ billede. Der er derfor slet ikke noget historisk belæg for nogen ”hjemkomst” til Norden – det er en misforståelse af Jordanes, som allerede skete i Danmark i 1700-tallet.

Det tiltrædes af Alvar Ellegaard, men svenske arkæologer har benyttet Ellegaards artikel om herulerne som undskyldning for ikke at beskæftige sig med dem. Men Ellegaard var åbenbart lige så meget amatør som mig, når det gælder historie. Han var professor i engelsk, og brugte bl.a. sine sidste år på provokerende artikler om Jesus’ historie. For herulernes vedkommende konkluderede han imidlertid på tværs af den eneste kilde, som han kunne anerkende i sin egen kildekritik, så alene derfor er hans konklusioner uanvendelige – og han tolkede i øvrigt den vigtige kontakt i 548 åbenlyst forkert.

Det arkæologiske problem er, at herulerne havde en udpræget karakter af lejesoldater, som ikke havde nogen egen markant materiel kultur eller dødekult – og samtidig var de blevet et blandingsfolk af østgermanere, sarmater og hunner. De fulgte dem, der betalte bedst. Det væsentlige var næppe etniciteten men tilhørsforholdet – religiøst og socialt – til en stærk kongeslægt, der endog kunne bruges som ledende officerer af Justinian. I Sydeuropa erkendes de først nu i enkelte fyrstegrave og gravpladser i Mähren, som var deres kongerige inden den hedenske kongefamilies og tilhængernes flugt langs den gamle handelsrute til Skandinavien. De stod under Theodoriks beskyttelse og var antageligt Rökstenens Mähringer. I en ny bog fra sidste år, Inter Ambo Maria II, betegner russiske arkæologer og især den czekkiske professor, Jaroslav Tejral, herulerne som de sandsynlige bærere af sydøstlig kultur til Norden og omvendt sammen med formodede nordiske lejesoldater, som aldrig er nævnt i sydlige kilder.

Det forvirrer billedet, at vestherulske lejesoldater, som blev arbejdsløse efter den romerske tilbagetrækning fra England, og østherulere under hunnisk lederskab antageligt allerede i 400-tallet har opereret som rådgivere/jarler i de ekspanderende nordiske kongeriger eller deltaget i ekspeditioner langs handelsruten, som herulerne kontrollerede ved den Mähriske Port – de spor som Lotte Hedeager har tolket som en hunnisk dominans af Norden. Deres funktion har antageligt ført til betegnelsen erilaR/jarl, som Strängnäs-stenen nu sætter i forbindelse med Odin, men Odin optrådte allerede på brakteater i Norden i 400-tallet. Han kom altså ikke herop med Procopios’ heruler, som nogle har argumenteret, men det er selvfølgelig muligt, at myter om Attila, den herulske kongeslægt og Odin er blevet blandet sammen bagefter, da en del af herulernes sagnskat ifølge Niels Lukman og den islandske rigsantikvar, Barδi Guδmundsson, kan identificeres i Norden.

Da kongefamilien kom, har de sandsynligvis forsøgt at ernære sig ved plyndring, beskyttelsespenge eller som lejesoldater, som de havde gjort over hele Europa siden 260’erne. Heroppe er de antageligt senere blevet assimileret som en talmæssig minoritet i et eller flere nordiske folk, hvilket har givet relativt diffuse spor, der er vanskelige at skille fra anden kulturpåvirkning. Uppland har ligget på handelsruten med skind fra Högom-egnen til Carnuntum, som Jordanes omtalte, og jernproduktionen steg. Den økonomiske ekspansion må have tiltrukket herulerne ligesom i Mähren, og det kulturelle skift i Uppland i 500-tallet er et klart indicium på, at en del af dem faktisk også endte der . Hvor sker der mere markante skift på det tidspunkt? Netop det økonomisk ekspanderende Uppsala må have haft brug for en sådan hjælp af lejesoldater, da de svenske slettefolk ifølge Jordanes blev presset af de omliggende stammer på den tid.

Procopios-herulernes ankomst synes imidlertid sket i to faser, når man konkluderer ud fra Walter Goffarts historiske analyser. Derfor er de muligvis først kommet til Uppsala omkring de mørke år efter 536 efter at have boet mellem daner og göter.

Kommentarer:

1. Vad i källorna motsäger ett ursprungligen Skandinaviskt ursprung för herulerna? Varför tog de sig dit ca 510 öht?

2. Eriler-inskrifterna är utspridda ffa i västra Skandinavien. Av den anledningen söker åtminstone jag både deras ursprung och återkomst ffa dit. Troligen har det hela tiden funnits "heruler" kvar om man nu inte kan knyta eriler-inskrifterna till enbart fynd efter 510.

3. Ett möjligt alternativ till Theodoric den store på Rökstenen är ju merovingerkungen med samma namn som ju faktiskt rådde över stranden vid Rhens mynning, då Hugleik kom dit ca 520. Lustigt nog nära i tiden efter att herulerna ankommit till Götaland. Det är möjlig OT men jag ser ett samband mellan Hugleiks märkligt långa räd och goternas fiendskap med frankerna, där herulerna kan ha varit drivande. De var ju bevisligen på vikingatåg åt samma håll i mitten av 400-talet.

Å andra sidan; den "gotiska" runinskriften från Szabadbattyán, kanske ändå pekar på ett östligt ursprung för begreppet märingar:

https://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_ru ... badbattyan

4. I princip ser jag herulerna som norrmän ända från 200-talet. Men att bevisa det blir ju svårt.
Men att en del kanske hamnade i Gamla Uppsala till slut kanske inte är så långsökt. Men båtgravar förknippas väl inte med dem.